Bangen

Biologin är gjord...                    Check
...och kan redovisas imorgon      -.-
Kemin är pluggad                       (-.-')
Svenska Nat. är läst.                  Check
Fransyskor är upplockade           Dubbel Check
Deras namn är lärda                     (pardon..)
Jag har haft as kul                      Hell Yeah ;P



Jag kan inte förstå att jag verkligen har saknat de så, men de märkts direkt när jag såg Cecil på flygplatens! Det är helt otroligt att man kan sakna någon/några så mycket, utan att själv veta om det... men så blir det väl ibland!
Det var i alla fall as kul att få träffa dem igen, fast jag kommer aldrig vänja mig med pussarna på kinderna . . . C'est la vie antar ja!

Och Meltem, söt unge där! Henne har jag saknat alldeles för mycket! Gissa vad hon hade med sig?! (förutom utsökta kakor)
Hon hade gjort två st yper söta dockor! (som för övrigt påminner lite gran om "litel big planet".. Men de är så söta att jag vill bara ha med mig dom överallt och visa världen! jag har förövrigt inte döpt de än.. men ja tror Meltem ska få hjälpa mig med de.

ojojoj.. måndag morgon, kan de bli värre?
Med tanke på att det är en grå mulen dag med lite snö som borde vara bort så ja kanske .

Men on the bright side så är det kort vecka i veckan + så kommer franska människorn ! Lagomt taggad på det! (Ganske rejält.)
Även om det kommer betyda no alone time så bryr jag mig inte så mycket.. Omväxling i en stressad vardag är alltid uppskattat!

Jag och Martina gjorde lite matte igår också..
Denna vecka är ganska kort. ..
Nästa vecka är bara 4 (av fem dagar)
Sen är det påsklov..
Sen är det bara ca 7 veckor sen är de sommarlov! Hur taggade låter inte det?! Ett litet hop i vardagen.


Andra saker som har hänt är att Peter har dragit till Usa i två månader för att städa.. Hoppas han blir hög på ångorna av skrumedlet och bränner sig som en kräfta! (det är ju så svårt att uppskatta andras lycka)
Skoja bara ^^
Hoppas han har det bara bra där borta och inte glömmer bort oss här i sweden ! ^^


Snön ligger fortfarande kvar, även om de inte här så här mycket.

Oj vad ont i kroppen jag har.. ryggen vaderna huvudet.. ajajaj.. helgen tog mer på krafterna än vad den gav...

I lördags var det Peters Hej då - Fest. Så Då vaknade man där kl 11 och började (nästan) dirket gå till Peter för att hjälpa till med förberedelserna. Baka cupcaks, göra pizza och baka muffins. Ska det vara USA så ska det vara. Själv bakade jag inte så mycket.. (jag slickade skålarna!) Sen när klockan blev lite mycket stack jag hem igen och bytte om. Eftersom det var "maskerad" med High school tema så var jag tvungen att klä ut mig. Efter mycket tänkande och ångest så blev jag Nat. (eller Åke) Killen. Hur cool som helst! Med skägg, pappas byxor, antons t-shirt och Peters tröja var jag nästan redo. Är man kille så är man tänkte jag och satte in ett garnnystan i byxorna. Man ska ha Stora paket! Sagt och gjort. Min tjej Linda fnissade till varje gång hon såg ner på min stolthet, medan vissa bara ville ta på den. . . Det är inte lätt att vara kille. Any way. På festen kände inte alla igen mig i början, vilket var lite meningen. Festen var hur lyckad som helst! Vi spelade spel och dansade som ett par tokar, jag har fortfarande vissa låtar på hjäran..
Om ni vill se bilder så kan ni gå till Peters blogg och kolla där !
Klockan 12 omkring kom lite randoms . . . men det var kul ändå!
Klockan halv 3 till 3 så körde vi ut alla och drog till Max! Ett barnmål till mig och lite annan mat till de andra.
Klockan 5 var vi tillbaka och somnade nästan dirket. Jag frös som ett svin så det var tur att Peter var varm, lite synd för han bara att få mina kalla fötter vid bröstkogen . . . tihi!

Morgonen efter vaknade man klockan 10 av att det var för varmt. Peters fel så klart. Vi började städa och försökte bli av med alla ölburkar, snusprilla osv som fanns al over the plaze. Menmen, de som ska göras ska göras. Jens hjälpte också till så snäll som han är!

Sen var det Mias som gällde. Så gott det var! Pommes in my heart ! tihi !
Efter det drog jag hem och gjorde lite läxa.. men märkte att jag var mer levande än död så jag sket i det.

Sen hände inte mer.. men jag har fortfarande ont i hela min kropp och vill bara hem..
Som sist men inte minst vill jag bara säga:
Jag hatar fysik.



Yeaaaaah !

- Men kom igen nu Kim! sa Elvira entusiastiskt och petade på henne.
- Nej! Jag vill inte! svarade Kim och gömde sig under det fluffiga täcket.
- Jo men kom igen! Om du inte kan säga till mig, din egna tvilling syster, vem annars kan du säga det till?
    Kim tittade försiktigt upp ur det mörkblåa täcket och såg på sin syster. Även om de var tvillingar var de som natt och dag. Hon såg på Elviras upprymda ansikte och skakade på huvudet.
- Säger jag det till dig kommer du bara att berätta för alla dina tjejkompisar. sa Kim surt och försvann ner under täcket igen.
- Jag skulle aldrig lämna ut min syster så! sa Elvira chockerat.
- Nej aldrig. sa Kim sarkastiskt. Kommer du inte ihåg vad som hände sist?
- Men de var bara för att han var så löjlig. Det var bara skrattretande, det kan till och med du erkänna!
- Det blev det efter du hade berättat det för hela skolan. muttrade Kim.
- Snälla Kim, berätta nu! Vem har fångat ditt hjärta bland alla dina killar?
- Bland alla dina killar. härmade Kim efter. Vem har sagt att det är en kille?
- Är det en tjej?! utbrast Elvira förskräckt. Vilken chock! Eller egentligen när man tänker efter, du har ju blivit så nervös när du är vid tjejer.
- Elvira, sluta. Jag var ironisk. sa Kim och himlade med ögon.
- Oh. Så det är en kille? Berätta nu! sa Elvira igen.
    Kim suckade och skakade på huvudet.
- Får jag gissa?
- Gissa på, du kommer ändå aldrig komma på det.
- Okej. Är det Peder?
- Inte en chans.
- Erik?
- Nej.
- Jonas?
    Kim skakade hysteriskt på skallen.
    Efter en liten stunds tystnad tittade Kim upp igen och inspekterade sin syster. Hon såg verkligen fundersam ut.
- Säg inte. . . hörde Kim henne mumla.
- Säg inte vad? sa Kim och satte sig upp.
- Är det Filip? Elviras röst var plötsligt allvarlig, inte alls lika entusiastisk och glad som för en stund sen.
    Kim tittade ner på golvet och kände hur hennes kinder hettade upp. Hon hatade när de gjorde så.
- Det är Filip! skrek Elvira hysteriskt och slängde samtidigt händerna framför hennes mun.
- Tyst! Mamma och pappa sover! viskade Kim, illröd i ansikte.
- Så sött! Jag visste det, att ni skulle bli ihop! Det måste vara ödet! Ända sen ni träffades där på dagis. Och nu kommer ni gifta er och hela kalaset! Får jag vara din brudtärna? frågade Elvira och hennes ögon glittrade.
- Elvira. Lugna dig! Vem har sagt något om att gifta sig? Vi är inte ens ihop eller något! Det är bara mina korkade känslor som rör ihop allting.
- Men är inte han kär i dig? frågade Elvira fundersamt.
- Elvira, han ser inte ens mig. För han är jag bara en kille i gänget. svarade Kim tyst.
- Men Kim! Du är ju en tjej, en kvinna!
- Klart jag vet de, säg det till han bara.
- Jag tror han vet de, annars är han blind. sa Elvira och petade på Kims bröst.
- Jag har sagt åt dig att inte göra så där! sa Kim och försökte slå till sin syster.
    Elvira ignorerade sin systers attack och började fundera igen.
- Det måste vara som du är klädd. sa hon efter en stund. Ingen kan se om du är kvinna eller man med de kläder du har på dig.
- Det är inge fel att klä sig med lite större byxor. sa Kim surt.
- När det är pappas storlek, är det fel. Nej Kim! Vet du vad vi ska göra? I morgon är det ju lördag. Då ska vi fixa dig extra fin, sen ska du få gå hem till honom och se till att han ser dig. sa Elvira med en liten glimt i ögat.
- Inte en chans! I morgon ska vi till rampen! sa Kim och kände hur hennes hjärta rusade iväg.
- Ni far alltid till rampen på lördagar. I morgon ska vi visa Filip vilken kvinna du egentligen är.
    Kim svalde och undrade vad hon egentligen gett sig in på.


Hon svalde. Hur hade de här gått till? Hela två timmar hade det tagit Elvira att fixa till henne extra "fin". Hon hade fått låna Elviras ljusblåa klänning som räckte just ner till knäna och visade på vissa ställen mer än vad som lämpligt. Men Elvira hade bara gett henne ett par klackskor och sagt att det inte var till kyrkan hon skulle. I håret hade Elvira satt en massa små spännen i och ansiktet var fullt i olika sorters smink. Hon hade också blivit förbjuden att klia ögonen, håret, röven eller överhuvudtaget klia sig alls. Just innan Kim skulle lämna huset så hade Elvira tagit fast i henne och sprutat någon rosa vätska på henne som luktade som en sliskig godis.
    Och nu stod hon här, framför Filips hus. Hon hade två val. Antingen gick hon in och lät hennes bästa vän få sig ett gott skratt eller chock, vilket av de visste hon inte. Eller så stod hon kvar och riskerade att fler människor skulle se henne. Inte för att hon trodde att någon skulle känna igen henne, men i alla fall.
- Kom igen nu Kim. Det är nu eller aldrig. viskade hon till sig själv och plingade på.
    Hon kunde höra hur några snabba fötter skyndade sig över golvet och hur låset vreds om.
- Fan vad seg du är Kim, trodde nästan du hade gått vi...
    Filip tystnade och såg på henne. Han granskade henne upp och ner. Svalde. Sen tittade han på henne igen. Hon kände hur kinderna hettade till och sa snabbt:
- Tänker du släppa in mig eller bara stå och glo som ett fån?
    Utan att säga något öppnade Filip dörren på vid glänt och lät henne passera. I den mörka hallen böjde sig Kim ner för att få av sig skorna, vilket var en utmaning för sig. Hela tiden kände hon Filips ögon på henne. Hon kände hur kinderna blev allt hetare och hur hon blev allt mer ofokuserad på de hon försökte göra. Skorna satt som berg på hennes fötter. Hon rättade på ryggen igen och till sin förvåning mötte hon Filips ljusa ögon. Han kom närmare henne, granskade henne hela tiden med sin fundersamma blick. Han gick ett varv runt henne. Även om han inte tog i henne, så kunde hon känna honom vart han än tittade. Som om det var hans hand som forskade på henne, inte hans ögon.
    Var det verkligen det här hon ville? Obehagen steg gradvis för varje sekund och hon började röra på sig otåligt.
- Tänker du säga nått eller bara stirra på mig? skrek hon nästan ut.
- Shit alltså. mumlade han. Du låter precis som Kim, men annars är du helt annorlunda. Du luktar inte ens som hon.
- Men det är klart det är jag, ditt pucko! sa hon osäkert.
- Jag vet inte. Kim hade aldrig så där mycket smink, klänning eller klackskor. Och hon har definitivt inte så stora bröst.
    Kim blev illröd i ansiktet och skulle just höja sin hand för att slå till honom. Då hon såg att han bubblade av skratt hejdade hon sig.
- Slå mig inte! skrek han glatt och la armarna runt huvudet för att skydda sig.
- Varför ska jag inte göra det? sa hon argt och började slå honom.
- För det gör ont, Aj! skrek han.
- Fan vad dum du är din sjuka jävel! sa hon och kände hur rodnande lättade, och den spända stämningen försvann.
- Det är ju du som är dum! Överraskar än med sådana där kläder! Det är inte Halloween än vet du.
- Jag kanske bara ville göra mig fin. sa hon lite osäkert.
- Du ser ut som en glasdocka. sa han och log mot henne. Ska du verkligen åka skateboard i dom där?
    Han pekade på hennes skor. Hon kom ihåg vad hennes syster hade sagt till henne och sa:
- Jag tänkte bara titta på idag.
- Bara titta på? Sen när började du med det? frågade han allvarligt.
    Kim hade slutat möta hans ögon och tittade ner i marken istället.
- Jag kan ju inte smutsa ner klänningen eller förstöra skorna förstår du väl. sa hon med en sådan len röst hon kunde.
    Filip tittade på henne och kilade sig i huvudet, vad hade hänt med hans Kim?
- Då får vi se till att du byter kläder då.
    Hon tittade upp frågade på honom. Hon skulle just öppna munnen för att fråga honom varför när han avbröt henne:
- Eftersom du inte får smutsa ner din fina klänning eller dina skor, så får du väl ta mina kläder och låna ett par skor av mig.
    Hans leende värmde henne ända in i märgen. Den varma bubblande känslan sköljde över henne och hon nickade tyst.


Han drog med henne på hans rum och började gräva i garderoben. Hon satte sig på sängen och såg sig omkring. Väggarna var täckt av olika affischer av sketare och rockband. Golvet var fullt av Larson-tidiningar och smutskläder. Skrivbordet var dolt av en hög med disk och en dator.
- Här har du! sa han och kastade ett par byxor till henne.
    Hon ställde sig upp och vände sig bekymmerslöst om innan hon försökte ta av sig klänningen. Det var länge sedan hon hade orkat bry sig om Filip tittade eller inte. Hon hade ju ändå underkläder på sig.
- Här har du en t-shirt också. sa han och tittade upp ifrån garderoben.
- Okej, tack! Släng den på sängen. sa hon och fortsatte brottas med dragkedjan som satt på ryggen.
    Elvira hade hjälpt henne på med kläderna, vilket tydligen behövdes! Hur hon än vred sig fick hon inte tag i "flärpen" som kunde få ner dragkedjan. Plötsligt kände hon hur en varm hand lades på hennes rygg och hur dragkedjan drogs ner.
- Ska du verkligen ha på dig kläder som du själv inte ens kan ta av dig? hörde hon Filips sarkastiska röst säga.
    Hon skakade av sig hans varma händer och drog ner resten av kedjan själv. Hon lät klänningen falla på golvet och drog snabbt på sig den stora t-shirten som räckte henne till låren.
- Varför har du på dig de där kläderna egentligen?
    Hon tittade upp och såg på Filip. Han hade nu statt sig på sängen och tittade på henne.
- Jag kanske ville vara annorlunda. sa hon och försökte ta av sig skorna, igen.
- Annorlunda är de verkligen! Vart kom detta plötsliga intresse ifrån?
    Hon blev tyst. Ville inte svara. Det var för pinsamt. Allt hade slagit fel. Filip hade bara blivit förvånad och inte på det positiva sättet. Snart hade hon till och med på sig de vanliga luftiga kläderna, om hon bara kunde få av sig skorna!
- Du har ju alltid varit en pojkflicka som föraktar klänningar, varför har du på dig det nu?
    Hon svarade inte den är gången heller, utan fortsatte få av sig skorna. Hon tog i så hon trodde hon skulle svimma. Hur hade Elvira satt på henne skorna? Med lim?
- Kim! Hallå? Jag pratar med dig!
    Kim tittade upp och blev överraskad hur nära Filip egentligen stod. Utan att hon hade märkt det, hade han kommit så nära henne att hon kunde känna hans andedräkt i håret.
- Jag hör dig! Jag kanske bara inte vill svara. sa hon surt och gick och satte sig i soffan som stod mitt i rummet.
- Varför inte det? Jag vill veta hur det kommer sig att du helt plötsligt går och klär dig som..
- Som en tjej. avslutade hon hans mening. Det kanske är så för att jag är en tjej, vilket några tydligen inte ser.
- Hur menar du nu? frågade han allvarligt.
- Äcsh. Skit i det.
- Eller inte. sa han och satte sig bredvid henne. Berätta nu. Är det någon kille du försöka imponera på?
    Hon nickade tyst och fortsatte med sina skor.
- Så därför klär du dig som en tjej?
    Hon nickade igen.
- Så du ändrar på dig, hela dig, för att en kille ska se dig?
- När man är så blind som han är, så måste man göra något. sa hon tyst.
    Han slog henne i huvudet.
- AJ! skrek hon.
- Pucko.
- Vad var det där för? sa hon och gned sig på huvudet.
    Det skulle med all säkerhet bli en bula av det där slaget.
- Du ska inte ändra på dig, inte för någon! Har du inte sett någon barnfilm? Man ska vara sig själv och ingen annan. sa han och tittade allvarligt på henne.
    Hon kände att hennes ögon började tåras och hon vände sig om.
- Men när inget annat hjälper. . .
- Alltså, vem är den här killen egentligen?! Jag börjar verkligen undra om han är värd att älskas av någon som dig.
    Det sved till inom henne. Om hon bara kunde berätta.
- Är det Peder?
    Hon skakade på huvudet och började undra hur det kom sig att både Elvira och Filip trodde det var Peder.
- Erik?
    Ännu en gång skakade hon häftigt på huvudet.
- Jonas?
- Nej, men du kommer ändå aldrig lista ut det.
- Känner jag honom?
- Ja.     
    Hon kände hur ansiktet gradvis blev rödare.
- Hur gammal är han?
- 16.
- Brukar han hänga med och skejta?
- Ja.
- Kim! Ge mig lite mer att gå på! Jag måste få veta vem det är.
- Varför?
- Så jag kan spöa sikten ur han. sa han tyst. Den här killen ska inte gå runt och ändra på min Kim bara för att han är så jävla blind.
    Plötsligt började Kim skratta. Varför visste hon inte. Om det var för den ironi att Filip skulle slå sig själv, eller för att hon inte klarade av pressen av alla känslor som rörde sig runt henne.
- Vad är det som är så roligt? frågade han.
- Du får inte slå honom. sa hon och torkade bort en tår som hade trillat ner på kinden.
- Varför inte det?
- Av samma anledning av att du inte får reda på vem det är. sa hon allvarligt.
    Då kände hon hur två armar slöt sig om henne och drog henne närmare Filips varma kropp.
- Om jag lovar att inte slå honom då? Jag ska bara prata med han. Han gör dig mer illa än vad han inser, och det får inte hända. Ingen får göra illa min Kim.
    Där kände Kim hur hennes hjärta stannade. Hon kunde också känna hur nya tårar bildades och började rinna ner över hennes kinder. Hon kände även Filips jeans som ströks mot hennes bara lår och hans varma kropp mot hennes rygg.
- Snälla Kim? Jag kanske kan hjälpa dig. sa han försiktigt i hennes hår.
    Hon kunde inte andas längre. Hela välden snurrade. Tårarna droppade ner från hennes hacka och landade på Filips bara armar. Då kände hon hur Filip drog henne ännu hårdare, ännu tätare till sig.
- Filip! utbrast hon tyst och försökte göra ett meningslöst litet motstånd.
- Berätta för mig snälla. sa han.
    

De satt tysta en stund. Fortfarande kunde inte Kim andas eller känna sitt hjärta slå. Allt hon kände var värmen som Filip gav henne och en bedövade smärta i magen.
- Är det inte Peder? frågade han tyst.
    Vid de fyra orden brast det för henne. Hon började slå och sparka Filip i ett desperat försök att komma ifrån hans stenhårda grepp.
- Nej! Det är inte Peder! Varför tror alla att det är han?! skrek hon medan hon långsamt kom lös.
    När Filip äntligen tappade taget om henne ställde hon sig upp och tittade ner på Filip. Hans förvirrande ögon mötte hennes och hon utbrast:
- Du är inte bara blind! Du är också djävligt korkad Filip! skrek hon drog åt sig byxorna och sprang ut ifrån hans rum.
    I hallen drog hon snabbt på sig dem och sprang ut ifrån Filips hus.

Mitt läge i hemmet:
Ingen dator pga ingen ström pga laddaren är trasig.
Ingen mobil pga inga pengar.
= Ingen kontackt med yttrevärlden.

Det känns som om jag är på antartiskt !

Gud tur jag har en jätte bra och tjock bok som kan rädda mig ifrån mig själv. Tack Stephene Meyer! (jag har även läxor som långsamt men med all säkerhet stryper mig, men de dränker jag fort med tanken på Bella, Jacob och Edward!)

ojoj vilken helg!

Fest hos Frida i fredags, as nice! Fulla små människor sprang runt och lekte hulken eller snackade politik ( ni vet vilka ni är)  Alla var uppe till 5 ungifär innan vi föll som domenobrickor..Nyckter som man är har jag hääärliga minnen kvar. . . Mwahahah!
vaknade morgonen efter kl 10 av en viss väckarklocka. Jag skyller inte på någon, men Mattias ska ha bättre koll på mobilen. .

For hem vid 12, där man for runt som ett litet pucko innan man drog te Peter och såg han och Pontus spelade sista bossen på Resident Evil 5. Fick själv spela en stund men eftersom jag sög värre än dammsugaren så gav ja upp. Hem igen, åt middag och tillbaka till Peter där vi hade Naruto - maraton och spelade resident evil till 4 på morgonen. Hur nice som helst! Visste inte de kunde vara SÅ kul att döda lite zombiz.!
Vaknade idag klockan 12, låg kvar i sängen/soffan och såg fler naruto avsnitt . . är man bra så är man! Efter det var de mias som gällde och sen direkt hem till frida där jag fick riktigt mat. Frida, får jag bo hos dig? Jag lovar att diska!

Och nu är jag här, i min helt egna säng som inte riktigt känner igen mig. Med ny tvättat hår och ögon som inte riktigt kan hålla sig uppe, men är för rastlösa för att somna.

Sen har det förövrigt varit väldigt varmt väder här i Umeå! Våren kommer med stora steg och man har slask upp till knäna. . . Ge mig sommar nu!

Hej!
Jag vet, det är fånigt, nästa löjligt att skriva ett brev till någon. Om det är något viktigt så kan man ju alltid ringa, sms:a eller till och med maila! Men jag kan inte hjälpa det, jag vill skriva ett brev till dig. Med min handstil och allt. Det blir ju mer personligt då, eller hur?
En negativ sak är att du kanske inte ens kan tyda det här. Med alla mina stavfel och särskrivningar så kan de bli nästintill omöjligt att förstå. Men det är ju också en personlig del av mig. Jag är som ett stavfel helt enkelt.
Nej fan! Det var ju inte meningen att de här skulle bli ett deprimerat brev! Satan!
Vi byter samtalsämne.
Kom du ihåg när vi träffades? Den där gången på stranden då du fick en boll i huvudet? Min boll. Jag kom ihåg hur många gånger jag sa förlåt till dig och du bara skrattade. Om sanningen ska fram, så är jag glad att du fick min boll i huvudet. För annars kanske vi aldrig skulle ha träffats och blivit kompisar.
Kom du ihåg senare samma sommar? Då du hjälpte mig ifrån att drunkna? Jag var så säker på att jag skulle dö att jag till och med bad en kort bön till Gud. Men då såg jag dig hoppa i och hämtade upp mig till ytan igen. Trots det var strömt och jag var tung så lyckades du simma oss i land. Från den dagen har du alltid varit min hjälte. Oj, vad töntigt sagt. Men ja, det är ju sanningen.
Kommer du första gången du var hos mig? När vi såg på Kill Bill 2 och käkade popcorn? Det är en kväll som jag nog aldrig kommer att glömma.
Föresten, har du kvar halsbandet jag gav dig i julas? Jag kan förstå om du inte har kvar det, ett sådant konstigt smycke vill väl ingen ha. Fast du verkade gilla det, eller, jag hoppas du gillade det. Jag har i alla fall kvar CD- skivan jag fick av dig. Jag lyssnar på den varje kväll och kan nu alla texter utan till. Men ändå kan jag inte få nog!
Tänk att vi har varit kompisar så länge. I hela tre år. Det är ju ganska lång tid! Det är ett helt högstadium, ett helt gymnasium och nästan en tredjedel av ett decennium. Tre år är också hela 156 veckor och 1095 dagar. Jag tänker inte räkna ut timmarna, det är lite väl. . . ja, töntigt.
Nu har jag nästan skrivit ett helt A-4. Har du förstått något, eller har mina stavfel blivit för mycket för dig så att du har slängt brevet i papperskorgen? Inte för jag tror du skulle göra det, det är inte din stil. Men jag kan tro att du har suttit och skrattat åt de värsta stavfelen. Du brukar säga att det är så fascinerande att jag väljer så avancerande ord när jag inte kan stava dem.
Shit, nu har jag skrivit mer än ett A-4. Men inte kommit till den punkt jag ville komma till! Stackars dig. Du läser igenom en massa struntsnack som jag vräker ur mig utan att få veta vad jag vill komma till.
Men, det är bara så svårt att komma till den punkten. Jag har försökt undvika den så länge, försökt gömma mig ifrån den. För även om jag har känt dig så länge nu, har jag inte den blekaste aning om hur du kommer att reagera. Men jag måste, der här går inte längre. Jag måste erkänna det. Jag måste, måste, måste!
Jag försöker peppa mig. Med den där ramsan man sjunger när man är barn, ”På det första ska de ske, på de andra gäller de, på de tredje smäller de. .  .” eller hur den nu går. Men nu ska jag säga det! Nog med skit snack, nu säger jag det!
1..2..3….4……….5…
Nu har jag skrivit det! Fan, man kan inte sudda bläck.. Men jag vill inte sudda det heller, inte egentligen! Jag vill att du ska veta! Jag älskar dig! Jag älskar dig så himla mycket Samuel! Jag hoppas varje vaken stund att du ska tycka det samma. Jag drömmer varje natt om att du ska tycka om mig!
Fast, jag förstår att du inte gör det. Det skulle ju vara helt knäpp! Älska sina bästa kompis. . .
Jag förstår om du inte gör det.
Det är därför jag har undvikit dig de senaste dagarna. Jag kan inte tänka på annat än på dig! Förlåt mig så mycket! Jag hatar mig själv för att ha skrivit de här. För att om du nu inte tycker som jag, kanske våran vänskap blir förändrad. För all framtid. Det får bara inte hända!
Om du nu inte skulle känna det samma, snälla låt oss då glömma allt det här? För även om jag bara måste vara din vän, så är det bättre än att inte ha dig alls i mitt liv.
Jag har inte läst igenom det jag har skrivit. Tänker inte göra det heller. Då kommer jag bara att försöka ändra det jag har skrivit, stryka över mina fel. Och då blir det bara massa bläck streck och kladd. Fast klottret får du tåla, jag kan ju trots allt inte sudda bläck.
Nej, nu ska jag inte säga något mer innan jag ångrar mig för mycket, jag kommer nog ändå inte somna i natt som det är.
Men, jag älskar verkligen dig… Och jag kommer att vänta på att du ska ringa,smsa eller maila mig och säga vad du tycker, om du tycker samma sak eller inte.
Förlåt igen.

idag har jag varit i skolan.
Men innan jag for dit, så skickade jag ett litet test sms till alla olika människor som började skolan just idag.
"Är glaset halv tomt, eller halv fullt?"(Jag ville kolla hur många människor som var lite optimistiska denna måndag. )
4 st svarade halv fullt
Fler svarade halv tomt
Några sket i att svara över huvudtaget
En undvek frågan
och En frågade vad jag tyckte..
Liten kul undersökning så där på morgonen.

Skolan flöt på som den brukar, Franska verb som leder till inget självförtoende. Matte som leder till frågetecken. Fysik som leder till magont. Historian som leder till leenden. Engelska som leder till att sluta tidigt.
En ändå lång kedjereaktion skolan alltså.. Och slut formlen blir:
Ett leende frågetecken med inget självförtoende och magont. (Men, hon ler ju i alla fall)

När jag kom hem idag fick jag en skål med grädde och en order: Vispa!
jag vispade och vispade och vispade..
Det sprutade vitt kladd överallt! På kläderna, i håret, på golvet, på datorn . . .  jag ska inte vispa grädde..

Dessa bilder blev resultatet..

Sista dagen på lovet. det är väldigt illa.
Hela dagen har jag haft en sådan hysterisk tränningsverk att jag bara ville lägga mig ner och dö. (Johannes, jag kommer efter dig med en stekspade när jag mår bättre) Folk som sitter och säger att trännings verk är skönt, måste vara machosister. (sådana som älskar smärta)

Jag har i alla fall varit lite duktig idag. jag gick hela den långa vägen till Frida! Ifrån Haga, till Gimonäs. Ingen anning om avståndet, men det tog mig ca en timme. Vilket troligtviss inte säger er så mycket, eftersom jag går väldigt väldigt sakta.
Hemma hos Frida satt jag, Frida, Sandra och Linda och såg DH (Desperata hemmafruar). Vilket alltid är kul!


Men, Mitt upp i allt de där desperata, så ringde Peter ifrån Stockholm och sa att Metallica konseren var inställd. . .
Tycker så synd om han, Jens och alla andra människor som nu har taggat hela dagen, ja, ända sen de fick biljetterna! Det finns inte ens ord som kan beskriva hur de måste ha känt. . . Hoppas det löser sig för er i alla fall.

Ibland tror jag att jag är fem år..

Igår kväll var lite folk över och såg film med mig å Anton. Laddat med Chips, dricka och glatt humör så satte sig lilla jag i soffan och mådde ganska bra. Då, i det ögonblicket kom jag på vilka som hade valt film, och vilka jag egentligen såg med. Frida, Anton och Jens. (Johanna och Johannes var också där, men de hade ingen rösträtt)
Vad tror ni det blev?! Jo! Inget minder än The Gruge (?) äckel 3! Inte klara jag av sådana filmer?! Hyperventilerande och gömnde under en allt för varm filt såg jag filmen mellan fingrarna och hoppades på de bästa.
Efter filmen så bestämde jag att vi skulle se något scrubs avsnitt. För att komma på bättre tankar. Vilket funkade underbart bra. Sen efter mängder av Youtube klipp och glada skratt drog alla människor. (Och ja, jag körde ut dem. Jag ville sova)
Trött like hell gick jag ner till min mörka lilla källare och somnade ganska fort. Klockan var då ca 1:30.

Klockan 03:15 vaknade jag upp, kallsvettig och panikslagen. De kändes som om någon, eller något hade tittat på mig när ja sov. Min nattlampa (Ja, alla coola människor har en sån) ville inte lysa upp rummet nog så jag var tvungen att ställa mig upp, springa till lysknappen på andra sidan rummet och ge lite lys till mitt rum. Ingen stans var de någon äcklig, blek liten japan som stirrade på mig. Så jag tog en av mina ny köpta Lilla-Kitty bok och läste den (Det tar max en halvtimme)

När Kitty hade löst mysteriumet om de försvunna pengarna var jag fortfarande rädd. Det var för tyst. Jag klarade inte trycket. Fast jag visste att datorn var en våning upp. Allt jag behövde göra var att springa över den mörka hallen upp i trappen och jag skulle vara frame. Fort gick det. Känner man att ett gruglande monster jagar än så går de jävligt fort. Väl uppe letade jag snabbt efter min dator i mörkret, men den var ingenstans!
Anton har den nog tänkte jag och gick långsamt och tyst upp för den andra trappen för att komma till andra våningen. Väl uppe och inne i antons rum så frågade jag honom om jag inte kunde sova hos honom. Soffan var redo och väntade på mig med ett skönt täcke och några tunna kuddar. Jag la mig ner och hörde hur min bror somnade om. Klockan var då 4 omkring.

Jag låg uppe en stund, hur länge visste jag inte. Tänkte på allt mellan Inu Yasha, till Caramelldansen. Försökte fly ifrån spöket i mitt huvud så fort som möjligt.

Den natten drömde jag helt randome drömmar. Mest mardrömmar om hur folk blev hajar och åt varandra och hur jag löst myseriet med the gruge. En posetiv sak var att jag drömmde att jag hade en hund, den var jätte söt och lydig och höll mig sällskap när jag var rädd. Hon till och med lös med ficklampa igenom brevinkastet när jag skulle komma hem sent efter en fest.


Såå.. Vad kan vi dra för slutsatts av denna natt? Jo dessa:
Natalie ska Absolut aldrig se skräckfilm och sen lämnas ensam med hennes tankar. Det är nästan som mord.
Och ska hon göra det, så ska hon antingen ha en jätte söt och trogen hund, eller en snäll lille bror som egentligen nog bara tycker hans två år äldre stora syster är löjlig.

Ucsh vilken grå trist tråk dag idag.

Stressen med all skola får en att svimma eller bara få magsår.
Så idag tror jag att de bara blir en bild som ska förklara exakt vad jag ska göra idag.

Ojoj, hur kul får man ha på en onsdags morgon?
Spring runt like a crazy man, tar kort på sina egna ben och sjunger högt.. Natalie i ett nötskall!


Svart/vita strumpbyxor tyckte dom va jätte fina

skön video, skön tjej, skönt hår, skön låt. ^^