Bangen

Hej!
Jag vet, det är fånigt, nästa löjligt att skriva ett brev till någon. Om det är något viktigt så kan man ju alltid ringa, sms:a eller till och med maila! Men jag kan inte hjälpa det, jag vill skriva ett brev till dig. Med min handstil och allt. Det blir ju mer personligt då, eller hur?
En negativ sak är att du kanske inte ens kan tyda det här. Med alla mina stavfel och särskrivningar så kan de bli nästintill omöjligt att förstå. Men det är ju också en personlig del av mig. Jag är som ett stavfel helt enkelt.
Nej fan! Det var ju inte meningen att de här skulle bli ett deprimerat brev! Satan!
Vi byter samtalsämne.
Kom du ihåg när vi träffades? Den där gången på stranden då du fick en boll i huvudet? Min boll. Jag kom ihåg hur många gånger jag sa förlåt till dig och du bara skrattade. Om sanningen ska fram, så är jag glad att du fick min boll i huvudet. För annars kanske vi aldrig skulle ha träffats och blivit kompisar.
Kom du ihåg senare samma sommar? Då du hjälpte mig ifrån att drunkna? Jag var så säker på att jag skulle dö att jag till och med bad en kort bön till Gud. Men då såg jag dig hoppa i och hämtade upp mig till ytan igen. Trots det var strömt och jag var tung så lyckades du simma oss i land. Från den dagen har du alltid varit min hjälte. Oj, vad töntigt sagt. Men ja, det är ju sanningen.
Kommer du första gången du var hos mig? När vi såg på Kill Bill 2 och käkade popcorn? Det är en kväll som jag nog aldrig kommer att glömma.
Föresten, har du kvar halsbandet jag gav dig i julas? Jag kan förstå om du inte har kvar det, ett sådant konstigt smycke vill väl ingen ha. Fast du verkade gilla det, eller, jag hoppas du gillade det. Jag har i alla fall kvar CD- skivan jag fick av dig. Jag lyssnar på den varje kväll och kan nu alla texter utan till. Men ändå kan jag inte få nog!
Tänk att vi har varit kompisar så länge. I hela tre år. Det är ju ganska lång tid! Det är ett helt högstadium, ett helt gymnasium och nästan en tredjedel av ett decennium. Tre år är också hela 156 veckor och 1095 dagar. Jag tänker inte räkna ut timmarna, det är lite väl. . . ja, töntigt.
Nu har jag nästan skrivit ett helt A-4. Har du förstått något, eller har mina stavfel blivit för mycket för dig så att du har slängt brevet i papperskorgen? Inte för jag tror du skulle göra det, det är inte din stil. Men jag kan tro att du har suttit och skrattat åt de värsta stavfelen. Du brukar säga att det är så fascinerande att jag väljer så avancerande ord när jag inte kan stava dem.
Shit, nu har jag skrivit mer än ett A-4. Men inte kommit till den punkt jag ville komma till! Stackars dig. Du läser igenom en massa struntsnack som jag vräker ur mig utan att få veta vad jag vill komma till.
Men, det är bara så svårt att komma till den punkten. Jag har försökt undvika den så länge, försökt gömma mig ifrån den. För även om jag har känt dig så länge nu, har jag inte den blekaste aning om hur du kommer att reagera. Men jag måste, der här går inte längre. Jag måste erkänna det. Jag måste, måste, måste!
Jag försöker peppa mig. Med den där ramsan man sjunger när man är barn, ”På det första ska de ske, på de andra gäller de, på de tredje smäller de. .  .” eller hur den nu går. Men nu ska jag säga det! Nog med skit snack, nu säger jag det!
1..2..3….4……….5…
Nu har jag skrivit det! Fan, man kan inte sudda bläck.. Men jag vill inte sudda det heller, inte egentligen! Jag vill att du ska veta! Jag älskar dig! Jag älskar dig så himla mycket Samuel! Jag hoppas varje vaken stund att du ska tycka det samma. Jag drömmer varje natt om att du ska tycka om mig!
Fast, jag förstår att du inte gör det. Det skulle ju vara helt knäpp! Älska sina bästa kompis. . .
Jag förstår om du inte gör det.
Det är därför jag har undvikit dig de senaste dagarna. Jag kan inte tänka på annat än på dig! Förlåt mig så mycket! Jag hatar mig själv för att ha skrivit de här. För att om du nu inte tycker som jag, kanske våran vänskap blir förändrad. För all framtid. Det får bara inte hända!
Om du nu inte skulle känna det samma, snälla låt oss då glömma allt det här? För även om jag bara måste vara din vän, så är det bättre än att inte ha dig alls i mitt liv.
Jag har inte läst igenom det jag har skrivit. Tänker inte göra det heller. Då kommer jag bara att försöka ändra det jag har skrivit, stryka över mina fel. Och då blir det bara massa bläck streck och kladd. Fast klottret får du tåla, jag kan ju trots allt inte sudda bläck.
Nej, nu ska jag inte säga något mer innan jag ångrar mig för mycket, jag kommer nog ändå inte somna i natt som det är.
Men, jag älskar verkligen dig… Och jag kommer att vänta på att du ska ringa,smsa eller maila mig och säga vad du tycker, om du tycker samma sak eller inte.
Förlåt igen.