John och johan Kap 18
John stod och lutade sig mot fönsterkarmen. Han tittade ut på mängden av folk. Några ansikten kände han igen ifrån Johans klass, andra från hans egen klass. Sen var de även folk han aldrig sett. Folk stod och hoppade till musiken på det hemmagjorda dansgolvet medan andra stod och prata om någonting oväsentligt. Men John ville inte delta i någon av de aktiviteterna. Istället stod han och betraktade honom på avstånd.
"Johan.." tänkte han och suckade tyst.
Han stod på andra sidan rummet och pratade med Angelica. Det hade gått över en timme efter att han hade lämnat dem ifred. Felicia hade tydligen gjort de samma bara en kort stund efteråt, för de hade stått ensamma ganska länge nu. John såg hur Johan log, skrattade och rörde nervöst på sig medan han pratade med Angelica.
"Varför kan han inte göra så där mot mig?" tänkte han argt och tog en stor klunk ur sitt glass.
Han kände den fräna smaken fylla hans mun och han svalde så snabbt han kunde.
"Fy fan för Kims blandningar. Alla vet att man inte ska blanda vodka och cola."
Han vände blicken tillbaka till Johan. Han iakttog varje rörelse gjorde, varje andetag han tog. Allt ifrån att luta sig ifrån den ena foten till den andra till att klia sig i håret under sin mössa.
"Jag kan inte fortsätta hålla på så här." tänkte han och tittade ner i golvet. "Jag måste ju se helt besatt ut!"
Han tog en ny klunk ut sitt glas.
"Varför kan det inte vara jag?"
- Varför gör du inget åt det? sa en klar, vacker röst.
Han tittade upp igen och såg sig omkring. Men allt var som de var för 2 sekunder sen. Folk dansade eller pratade med varandra. Inget var förändrat. Han ställde till sig och kände hur han stötte till någon. Han såg om sin högra sida och märkte att Johannes stod bredvid honom. John granskade snabbt Johannes som tittade ut i luften utan att ägna en blick åt honom. Han hade en burk Fanta i sin hand och han kunde skymta en hörlur i hans vänstra öra.
"Inte kan de ha varit Johannes.. Nej, omöjligt. Jag måste bara inbilla mig saker." tänkte han och tittade framåt igen.
Han kunde se hur Johan log stort mot Angelica och hur han rörde vid hennes arm.
"Varför..." Han kände hur det hög till i magen och den välbekanta klumpen växte sig större. Utan att han märkte det så grepp han tag i skjortan vid magen och knöt handen.
"..kan det inte vara jag?"
- Om du vill det så mycket, varför gör du inget åt det? sa rösten igen.
Han vaknade upp ur sina tankar och såg sig omkring igen.
"Vem är det som pratar?!" tänkte han hysteriskt.
På hans vänstra sida fanns endast en vägg, framför honom var det bara massa okända människor han aldrig träffat. Han vände sig på sin högra sida igen och såg på Johannes. Fast den här gången tittade han inte rätt ut i luften, utan rätt på honom med sina mörka ögon. John svalde.
"Är det verkligen han som pratar med mig?"
Johannes tittade framåt igen och fortsatte:
- Om du inte tänker göra något åt det, så ökar ju inte precis chansen att de händer eller hur?
John kände hur en behaglig rysning gled igenom hans kropp och han såg hur håret på armarna reste sig.
- Jo, det är ju sant. sa John tyst och tog en till klunk.
"Så det var Johannes..." tänkte han chockerat.
Han hade aldrig hört Johannes prata, bara hört andra prata om det. Hur lugn, klar men ändå mörk och melodisk röst han hade. Men aldrig hade han annat hur ofullständig den beskrivningen var.
Johannes förde sin Fanta till läpparna och drack, ljudlöst. John iakttog honom försiktigt och svalde. Johannes var några decimeter längre än honom, välbyggd och såg bra ut. Ändå fick han Johns nackhår att resa sig.
"Det är någonting som inte är riktigt rätt med den här killen." tänkte han.
Plötsligt hörde han hur Johannes suckade och tog en till klunk av sin Fanta.
- Vad? frågade John.
Utan att säga ett ord nickade Johannes med huvudet i riktning mot Johan och Angelica. John tittade dit och såg hur Angelica skrattade högt och vinglade till lite grann. Hon förde en flaska till munnen och till synes, tog en stor klunk.
"Vad är det hon dricker?" tänkte John och ansträngde sina ögon för att se igenom det mörka rummet.
- Baccardi. morrade Johannes.
John ryste till igen.
"Han är läskig." tänkte han.
Johannes gav honom en ilsken blick, tittade fram igen och drack mer av sin Fanta.
"Jag sa inte de där högt gjorde jag?" tänkte John förskräckt.
John förde nervöst handen till munnen men blev tvärt stoppad av Johannes.
- Du ska inte bita på naglarna.
John svalde och tog ner handen igen. Han tog en sista klunk ut sitt nu tomma glas.
"Varför känns det som om Johannes alltid är tre steg framför mig?" tänkte han oroligt och vred lite på sig. "Som om han visste vad jag tänkte.."
Plötsligt fångade något annat Johns blick. På andra sidan rummet såg han hur Angelica hade lutat sig mot Johans bröst och vilade huvudet mot honom. Samtidigt Johan klappade henne ömt på huvudet och sa något till henne.
John tappade andan och föll ihop på marken. Tankarna snurrade. Han hade.. han skulle vara beredd på det! Det hade han lovat sig själv. En vacker dag skulle Johan få en tjej, det var ett faktum. Och han skulle stå där, beredd och gratta honom med ett leende. Inte bryta ihop, inte gråta. Inte när någon ser i alla fall.
- Samla dig, du skulle vara beredd! viskade han ohörbart till sig själv.
Som en reflex, satte han sig i fosterställning och begravde ansiktet mellan knäna. Han kände hur alla muskler i hans kropp spändes och att han knep ihop med ögonen.
"SAMLA DIG!" skrek en desperat röst i hans huvud.
- Du kan inte lura dig själv. hörde han Johannes lugna röst säga.
Han tittade försiktigt upp och mötte Johannes lugna ansikte som var kanske 10 centimeter ifrån hans. Johannes lugna, betryggande ögon såg in i hans och plötsligt kände han hur han slappnade av. Han började andas normalt igen och musklerna kopplade av.
- Sluta försök vara något du inte är. fortsatte han och ställde sig upp.
John sa inget utan tittade bara tyst ut över golvet. Han hörde Johannes tysta viskning:
- Om du vill ha han, ta honom.
- Men om han inte vill ha mig då? viskade John tillbaka.
- Du måste i alla fall försöka.
John tog ett fastare tag om sig själv.
- Nu är det i alla fall för sent. viskade han tyst.
- Inget är för sent.
John svalde.
"Kanske, kanske inte. Ska jag våga försöka? Ska jag våga försöka bli Johans?" tankar som aldrig ens nuddat Johns sinne snurrade nu fritt runt i hans skalle.
De gjorde honom yr och förvirrad. Vad skulle han göra?
Plötsligt slog en tanke honom.
" Hur vet Johannes att jag är förälskad i Johan?"
Han kände hur paniken växte och han tittade upp där Johannes skulle ha stått. Men han var bort. John ställde sig snabbt upp och titta sig omkring.
"Hur kan han veta?" tänkte han medan han letade genom människorna.
Så fick han syn på honom, i hallen på väg mot ytterdörren. John började gå snabbt mellan folket och försökte styra bort dem som kom i vägen. Han såg hur Johannes tog på sig sin jacka och började leta sina skor.
"Hur kan du veta?!" tänkte han frustrerat och kände hur alla möjliga känslor bubblade upp.
Snart skulle han vara framme vid honom, han skulle bara förbi trappan.
Hon tog tag i hans arm och försökte dra honom lätt till sig.
- John? sa hon för att få hans uppmärksamhet.
Han vände sig om och såg på henne med sina vackra, ljusa ögon.
- Inte nu Angelica, jag måste...
"Han är så het. Jag måste ha honom." tänkte Angelica och kände sig helt plötsligt modig, som om hela världen låg för hennes fötter.
Hon tog tag om hans huvud med båda sina händer och drog han till sig. Hon ställde sig på tå för att nå upp till han och hon förde sina läppar mot hans.
"Så mjuk.." tänkte hon.
"Johan.." tänkte han och suckade tyst.
Han stod på andra sidan rummet och pratade med Angelica. Det hade gått över en timme efter att han hade lämnat dem ifred. Felicia hade tydligen gjort de samma bara en kort stund efteråt, för de hade stått ensamma ganska länge nu. John såg hur Johan log, skrattade och rörde nervöst på sig medan han pratade med Angelica.
"Varför kan han inte göra så där mot mig?" tänkte han argt och tog en stor klunk ur sitt glass.
Han kände den fräna smaken fylla hans mun och han svalde så snabbt han kunde.
"Fy fan för Kims blandningar. Alla vet att man inte ska blanda vodka och cola."
Han vände blicken tillbaka till Johan. Han iakttog varje rörelse gjorde, varje andetag han tog. Allt ifrån att luta sig ifrån den ena foten till den andra till att klia sig i håret under sin mössa.
"Jag kan inte fortsätta hålla på så här." tänkte han och tittade ner i golvet. "Jag måste ju se helt besatt ut!"
Han tog en ny klunk ut sitt glas.
"Varför kan det inte vara jag?"
- Varför gör du inget åt det? sa en klar, vacker röst.
Han tittade upp igen och såg sig omkring. Men allt var som de var för 2 sekunder sen. Folk dansade eller pratade med varandra. Inget var förändrat. Han ställde till sig och kände hur han stötte till någon. Han såg om sin högra sida och märkte att Johannes stod bredvid honom. John granskade snabbt Johannes som tittade ut i luften utan att ägna en blick åt honom. Han hade en burk Fanta i sin hand och han kunde skymta en hörlur i hans vänstra öra.
"Inte kan de ha varit Johannes.. Nej, omöjligt. Jag måste bara inbilla mig saker." tänkte han och tittade framåt igen.
Han kunde se hur Johan log stort mot Angelica och hur han rörde vid hennes arm.
"Varför..." Han kände hur det hög till i magen och den välbekanta klumpen växte sig större. Utan att han märkte det så grepp han tag i skjortan vid magen och knöt handen.
"..kan det inte vara jag?"
- Om du vill det så mycket, varför gör du inget åt det? sa rösten igen.
Han vaknade upp ur sina tankar och såg sig omkring igen.
"Vem är det som pratar?!" tänkte han hysteriskt.
På hans vänstra sida fanns endast en vägg, framför honom var det bara massa okända människor han aldrig träffat. Han vände sig på sin högra sida igen och såg på Johannes. Fast den här gången tittade han inte rätt ut i luften, utan rätt på honom med sina mörka ögon. John svalde.
"Är det verkligen han som pratar med mig?"
Johannes tittade framåt igen och fortsatte:
- Om du inte tänker göra något åt det, så ökar ju inte precis chansen att de händer eller hur?
John kände hur en behaglig rysning gled igenom hans kropp och han såg hur håret på armarna reste sig.
- Jo, det är ju sant. sa John tyst och tog en till klunk.
"Så det var Johannes..." tänkte han chockerat.
Han hade aldrig hört Johannes prata, bara hört andra prata om det. Hur lugn, klar men ändå mörk och melodisk röst han hade. Men aldrig hade han annat hur ofullständig den beskrivningen var.
Johannes förde sin Fanta till läpparna och drack, ljudlöst. John iakttog honom försiktigt och svalde. Johannes var några decimeter längre än honom, välbyggd och såg bra ut. Ändå fick han Johns nackhår att resa sig.
"Det är någonting som inte är riktigt rätt med den här killen." tänkte han.
Plötsligt hörde han hur Johannes suckade och tog en till klunk av sin Fanta.
- Vad? frågade John.
Utan att säga ett ord nickade Johannes med huvudet i riktning mot Johan och Angelica. John tittade dit och såg hur Angelica skrattade högt och vinglade till lite grann. Hon förde en flaska till munnen och till synes, tog en stor klunk.
"Vad är det hon dricker?" tänkte John och ansträngde sina ögon för att se igenom det mörka rummet.
- Baccardi. morrade Johannes.
John ryste till igen.
"Han är läskig." tänkte han.
Johannes gav honom en ilsken blick, tittade fram igen och drack mer av sin Fanta.
"Jag sa inte de där högt gjorde jag?" tänkte John förskräckt.
John förde nervöst handen till munnen men blev tvärt stoppad av Johannes.
- Du ska inte bita på naglarna.
John svalde och tog ner handen igen. Han tog en sista klunk ut sitt nu tomma glas.
"Varför känns det som om Johannes alltid är tre steg framför mig?" tänkte han oroligt och vred lite på sig. "Som om han visste vad jag tänkte.."
Plötsligt fångade något annat Johns blick. På andra sidan rummet såg han hur Angelica hade lutat sig mot Johans bröst och vilade huvudet mot honom. Samtidigt Johan klappade henne ömt på huvudet och sa något till henne.
John tappade andan och föll ihop på marken. Tankarna snurrade. Han hade.. han skulle vara beredd på det! Det hade han lovat sig själv. En vacker dag skulle Johan få en tjej, det var ett faktum. Och han skulle stå där, beredd och gratta honom med ett leende. Inte bryta ihop, inte gråta. Inte när någon ser i alla fall.
- Samla dig, du skulle vara beredd! viskade han ohörbart till sig själv.
Som en reflex, satte han sig i fosterställning och begravde ansiktet mellan knäna. Han kände hur alla muskler i hans kropp spändes och att han knep ihop med ögonen.
"SAMLA DIG!" skrek en desperat röst i hans huvud.
- Du kan inte lura dig själv. hörde han Johannes lugna röst säga.
Han tittade försiktigt upp och mötte Johannes lugna ansikte som var kanske 10 centimeter ifrån hans. Johannes lugna, betryggande ögon såg in i hans och plötsligt kände han hur han slappnade av. Han började andas normalt igen och musklerna kopplade av.
- Sluta försök vara något du inte är. fortsatte han och ställde sig upp.
John sa inget utan tittade bara tyst ut över golvet. Han hörde Johannes tysta viskning:
- Om du vill ha han, ta honom.
- Men om han inte vill ha mig då? viskade John tillbaka.
- Du måste i alla fall försöka.
John tog ett fastare tag om sig själv.
- Nu är det i alla fall för sent. viskade han tyst.
- Inget är för sent.
John svalde.
"Kanske, kanske inte. Ska jag våga försöka? Ska jag våga försöka bli Johans?" tankar som aldrig ens nuddat Johns sinne snurrade nu fritt runt i hans skalle.
De gjorde honom yr och förvirrad. Vad skulle han göra?
Plötsligt slog en tanke honom.
" Hur vet Johannes att jag är förälskad i Johan?"
Han kände hur paniken växte och han tittade upp där Johannes skulle ha stått. Men han var bort. John ställde sig snabbt upp och titta sig omkring.
"Hur kan han veta?" tänkte han medan han letade genom människorna.
Så fick han syn på honom, i hallen på väg mot ytterdörren. John började gå snabbt mellan folket och försökte styra bort dem som kom i vägen. Han såg hur Johannes tog på sig sin jacka och började leta sina skor.
"Hur kan du veta?!" tänkte han frustrerat och kände hur alla möjliga känslor bubblade upp.
Snart skulle han vara framme vid honom, han skulle bara förbi trappan.
Hon tog tag i hans arm och försökte dra honom lätt till sig.
- John? sa hon för att få hans uppmärksamhet.
Han vände sig om och såg på henne med sina vackra, ljusa ögon.
- Inte nu Angelica, jag måste...
"Han är så het. Jag måste ha honom." tänkte Angelica och kände sig helt plötsligt modig, som om hela världen låg för hennes fötter.
Hon tog tag om hans huvud med båda sina händer och drog han till sig. Hon ställde sig på tå för att nå upp till han och hon förde sina läppar mot hans.
"Så mjuk.." tänkte hon.
slut på kap 18
Stand up Stand up!
Ny desgin! Yeeey!
(om ni ej kan se den, kör på firefox istället eller någon annan webläsare..)
Vad tycker ni?
Jag vet att bakgrunden går att disskutera.. men jag orkar inte hitta en annan bild. Jag e laaaaat!
hihi!
men nu ska jag snart äta och sen hjälpa min syster med att flytta! Inga mer bakelser till mig... buuhuuuu!
Pappas låt!
Every Women Every Men, Join the Caravan of love
(om ni ej kan se den, kör på firefox istället eller någon annan webläsare..)
Vad tycker ni?
Jag vet att bakgrunden går att disskutera.. men jag orkar inte hitta en annan bild. Jag e laaaaat!
hihi!
men nu ska jag snart äta och sen hjälpa min syster med att flytta! Inga mer bakelser till mig... buuhuuuu!
Pappas låt!
Every Women Every Men, Join the Caravan of love
Gyttjan!
John och Johan kap 16
John satte sig upp i sängen och såg sig trött omkring. Han gäspade stort och la sig under täcket igen.
"Jag behöver inte kliva upp riktigt än, jag kan sussa lite." tänkte han trött och lät sig omslutas av täckets varma dun.
Det hade blivit en sen kväll. Tankarna om Johan hade snurrat runt i skallen på honom, igen. Johan hade fått reda på att han hade varit med Angelica. Han skulle säkert börja tro massa saker och med all säkerhet vara arg på honom igen. John hade gått av och an i rummet. Tuggat sina fingrar blödiga igen och till och med bitit sönder kudden.
"Dumma Angelica! Kan hon inte förstå att visa saker ska vara en hemlig?" tänkte han och dök ner huvudet under täcket för att gömma sig undan tankarna som bubblade upp igen.
Han hade försökt somna tidigt, för att gömma sig själv för sanningen. Men det hade misslyckats. Istället hade han vänt sig av och an i sängen, bytt ställning och håll. Suttit vid datorn en stund och stängt ner den. Druckit varm mjölk och räknat får. Han hade till och med lyssnat på EELS - "I need some sleep". Men inget hade funkat. Tankarna hade hela tiden kommit tillbaka och tuggat på honom inifrån. Klockan 03:20 så kom Alicia in och gav honom ett vitt piller.
- Vad är det här? hade han frågat.
- Sovpiller. Du stör mig med din dåliga musik. hade hon sagt och gått ut igen.
Han hade granskat pillret, luktat på det, slickat på det innan han stoppade in det i munnen och svalde. 30 minuter senare hade han somnat. Eller, han antog det i alla fall för han kom inte ihåg något mer efteråt.
Han vred på sig i sängen. Tankarna vandrade igenom de prov, läxförhör och lektioner som skulle eller hade varit under veckan. Till slut stannade hans tankar upp, festen hos Kim. Han var inte säker på om han ville fara. De festerna brukade alltid sluta illa. Några killar börjar slåss, någon tjej som gråter och vill hem, någon spyr på toan. Alltid samma gamla visa.
"Men... Johan ville jag skulle fara.." tänkte han och kände en lite fjäril fladdra till i magen på honom.
John vände sig ännu en gång i sängen och lät ögonen vandra runt i rummet.
"Jag måste städa igen." tänkte han och suckade.
Då fastnade hans blick på sin digitala väckarklocka. 09:37. Paniken steg hos han och han rusade upp.
- Satan! Jag kommer att bli sen! skrek han och sprang till garderoben.
- Oj vilket fint hus du har! utbrast Felicia när hon kom in igenom hallen.
- Tack så mycket. sa Angelica utsvävande.
Hon tittade ner på sko hyllan. Där låg bara hennes gamla tränings skor och pappas sandaler. Annars var den tom. Men än kunde hon inte andas ut.
- Hallå? Är någon hemma? ropade hon.
Inget svar. Hon visste att bandet hade lovat att inte vara hemma när hon hade besök över, men hon kunde aldrig vara säker. De galningarna kunde ju hitta på vad som helst.
- Var är ditt rum? frågade Felicia nyfiken och såg sig om.
- Jag kan visa dig. svarade hon och slet av sig skorna.
Hon gick igenom den lilla korridoren och in i sitt rum. Felicia följde snabbt efter.
- Vilket gulligt rum! utbrast Felicia.
Angelica mumlade något tillbaka och såg sig omkring i rummet. Hon tittade under sängen och bakom de vita gardinerna.
- Letar du efter något? frågade Felicia.
- Nej, egentligen inte. sa Angelica och satte sig på sängen.
"De är nog inte här ändå." tänkte hon och pustade ut.
- Angelica, kan du inte visa mig resten av huset innan vi gör oss redo för festen? bad Felicia.
- Ja, just de! De kan jag väl göra. sa Angelica och ställde sig snabbt upp igen. Kom så visar jag dig!
Angelica gick runt och visade Felicia huset. Köket, tv-rummet, hennes föräldrars rum, altanen och badrummet.
- Vad är det här för rum? frågade Felicia när de kom fram till dörren längst in i huset.
- Det är bara min brors rum. Han är ute nu tillsammans med några kompisar. svarade Angelica.
- Jag visste inte du hade en bror! Hur gammal är han?
- 20 tror jag. svarade hon tveksamt medan hon började gå bort i från rummet.
Felicia följde efter.
- Jasså? Vad heter han?
- Mattias.
Angelica kände paniken stiga.
"– Är det hon om är syster till Mattias? Hon ser verkligen ut som en översittare.
- Ja, någon borde ta ner henne på marken." rösterna ekade i hennes huvud som höga skrik.
Hon kände hur hennes plus ökade och hur hon började bli andfådd.
"Låt inte Felicia lista ut något."
- Mattias och Angelica, väldigt fina namn på barn tycker ja. sa Felicia och log.
Plusen sjönk och andningen kom tillbaka.
"Hon misstänker nog ingenting." tänkte hon och log.
- Det är mina föräldrars förtjänst. Men vad säger du, ska vi kasta oss över min garderob?
Felicia nickade.
- Ska jag sätta på musik? frågade Felicia.
- Gör det du, du kan välja bland skivorna på hyllan.
Angelica gick bort och öppnade upp garderobsdörren där alla hennes klänningar och kjolar var.
- Woow! Du har mycket musik av "The Message"!
- Jo, men de är ju ändå bra. sa Angelica försiktigt.
- Det har du rätt i! Du har typ bara original skivorna, du måste verkligen gilla dem!
Angelica nickade samtidigt hon började stryka fingrarna på en av hennes ljusblåa klänningar. Hon hörde hur Felicia satte in en skiva i cd-spelaren och kunde sen höra hon hur Linda började spela på sitt keyboard.
- Jag älskar den här låten! sa Felicia och började gunga i takt till trummorna.
- Den är bra. sa Angelica tyst och fortsatte stirra in i garderoben.
- En sak som är så fult är att de flest bara lyssnar på dem för att sångaren sägs vara så himla snygg. suckade Felicia.
Angelica vände sig om och tittade förvånat på henne.
- Tycker inte du att han är snygg? utropade hon.
- Nja, han är inte min typ. sa Felicia och ryckte på axlarna.
Angelica fortsatte att titta på Felicia. Hon hade aldrig träffat någon som inte tyckte hennes bror inte var hennes "typ".
- Tycker du han är snygg eller? skrattade Felicia fram.
- Han ser väldigt bra ut, ja. svarade Angelica och satte sig på sängen bredvid Felicia.
- Skulle du tänka dig vara ihop med honom?
- Aldrig! skrek Angelica och började skratta.
- Det är det jag säger! Han ser bra ut men man vill bara inte vara ihop med han.
- Vem skulle du vilja vara ihop med då? fråga Angelica nyfiket.
- Basisten. svarade Felicia och rodnade lätt.
- TIM?! skrek Angelica. Är du seriös? Han är ju så..så.. kort?
Felicia tittade ner i marken och blev allt rödare i ansiktet.
- Jag vet. Men när jag ser honom på scenen så blir jag helt till mig. Han har en sådan energi!
- Eller hur. mumlade Angelica.
"Tänk om Tim får reda på det här! Han skulle med all säkerhet bli jätte mallig och börja puta fram med bröstet." tänkte Angelica.
- Du får inte säga det till någon! sa Felicia plötsligt.
Angelica tittade förbluffat på henne.
"Come again?"
- Speciellt inte Miriam! Hon är en riktig skvallerkärring!
- O..Okej. stammade Angelica fram.
- Lovar du att inte säga det till någon? frågade Felicia.
Angelica nickade till svar och tittade med stora ögon på Felicia.
- För jag menar, om du berättar för någon om Tim då kanske jag berättar om John. sa Felicia med ett elakt leende.
- Nej det får du inte! skrek Angelica och kände hur paniken växte.
Felicia började skratta och fick fram något som liknade "Klart jag inte gör."
- Skräms inte så där! andades Angelica ut.
- Du vet jag bara skojade. sa Felicia och petade Angelica i midjan så hon hoppade till.
Nej, nu ska vi hitta några heta kläder som får John att börja dregla över dig.
Angelicas hacka flög ner i golvet och hennes ögon spärrades upp som tallrikar. Felicia började skrattade.
- Eller så ser vi vad vi vad vi hittar. sa hon och gick fram till garderoben.
slut på kap 16
nedräkning på går
Idag mår jag inte bra. jag vill hem och ska göra det efter religionen (då klockan är 12) då ska jag hem, sova sen ska jag plugga äckel fysik hela dagen. . . visst låter det bra?
jag har också gjort kemi prov idag.. men just nu är min skol-kämpar-glöd utsloknad och bort glömd så det gick nog inte så bra..
Men posetift då!
Min syster bakade kaka till mig igår, kladdkaka med nogat på ! Mumma!
Häggen har blommat så de luktar jätte gått utomhus! Det är vi mega glada över!
Sommarlovet är om ca 2 veckor exakt. Ett ord räcker: Yatta!
etttooo.. sen vet jag inte vad mer bra saker .. men men, C'est la vie!
jag har också gjort kemi prov idag.. men just nu är min skol-kämpar-glöd utsloknad och bort glömd så det gick nog inte så bra..
Men posetift då!
Min syster bakade kaka till mig igår, kladdkaka med nogat på ! Mumma!
Häggen har blommat så de luktar jätte gått utomhus! Det är vi mega glada över!
Sommarlovet är om ca 2 veckor exakt. Ett ord räcker: Yatta!
etttooo.. sen vet jag inte vad mer bra saker .. men men, C'est la vie!
the sick one
John och Johan kap 15
Johan satt på sängen med datorn i knät. Musiken dånade i hörlurarna men han hörde den ändå inte högt nog. Hur han än gjorde så smög sig Angelica upp i hans tankar, tillsammans med John.
"Vad var det som hände igår? Varför var John så nervös?"
Johan hade hållit sig borta ifrån John hela dagen, rädd att förlora masken. Istället hade han ältat samma frågor i huvudet, även om han inte ville det. Han visste att John aldrig skulle gå bakom ryggen på honom. Eller? Utan att Johan märkte det, så hade han börjat gnissla tänder. Han la ner datorn på sängen och ställde sig upp. Han kunde fortfarande höra Skillet spela "One real thing" ifrån hörlurarna som låg kvar på sängen. Han stängde av musiken och gick till sin gitarr. Han tog upp den och satte sig på sängkanten igen och började spela. Han spelade så hårt att han kunde känna strängarna ända in i benet på fingrarna. Tonerna studsade på väggarna och fick fönstret att vibrera. Plötsligt hörde han knackande på dörren.
- Kom in. sa han men släppte inte gitarren.
Dörren öppnades och in kom hans mamma.
- Hej. Du spelar högt idag. sa hon med ett leende. Är något på tok?
Johan tittade snabbt upp på henne och svor tyst för sig själv över att hon kunde läsa honom som en öppen bok.
- Tjejproblem bara.
- Flickor huh? sa hon och satte sig bredvid honom på sängen.
Johan fortsatte spela tyst. Inte för att vara oartig, utan bara för att han visste att hans mamma älskade höra honom spela. Hon hade sagt det flera gånger och tvingat honom spela för henne medan hon lagade mat.
- Vem är det som har fångat ditt hjärta då?
- Angelica heter hon. mumlade han fram.
Han visste att det var meningslös att ljuga för henne, hon skulle ändå få reda på det på något annat sätt.
- Okej, vilket fint namn. Går hon i din klass?
- Jo. Hon är ny i klassen. fortsatte han mumla fram.
- Är hon söt då? viskade hon.
Johan nickade försiktigt och låtsades att vara mer intresserad av det han spelade än vad hans mamma sa.
- Och du är rädd för att Erik ska ta henne ifrån dig?
Johan skakade på huvudet.
- Inte Erik. viskade Johan.
Hans mamma satt tyst och tittade på honom. Han fortsatte spela, men bytte låt till en av hennes favoriter, "Slipping through my fingers" av ABBA. Han kom ihåg hur hon hade tvingat honom att lära sig just den låten. Han spelade den på det långsamma, vackra sättet som hans mamma älskade. Hon suckade tyst och log mot honom.
- Han skulle aldrig göra något sådant så mot dig vet du.
Johan stannade upp i sitt spelande en liten stund. Svalde och fortsatte.
- Jag vet. viskade han fram.
- Det är nog bara ett litet missförstånd ska du se.
- Jag hoppas det.
- Om du är så orolig, så får du väl själv lägga in stöten innan någon annan gör det. sa hon.
Johans fingrar blev stela och missade helt strängarna på gitarren så att hela tonen blev fel.
- Sånt ska inte mammor säga! utbrast han och rodnade lite.
Hans mamma läppar bredde ut sig i ett stort leende.
- Men någon måste berätta det för dig. sa hon.
Han började muttra saker som "omogen mamma" och "tonårsmorsa"
- Vet du om hon ska på festen i morgon? frågade hon nyfiket.
- Njaa.. jag tror det. sa han försiktigt och fortsatte spela där han slutade.
- Tror gör man i kyrkan. sa hon stöddigt. Men om hon kommer på festen vet du väl vad du ska göra, eller hur?
- Ehm.. jag tror det? sa han försiktigt.
Hon suckade och fortsatte:
- Du måste prata med henne! Skapa en konversation vet du, få henne att skratta!
- Hur ska jag göra det?! utbrast han med en röst full av rädsla.
Nu hade han helt slutat spela på gitarren.
- Du kan ju bjuda upp henne på dans kanske? sa hon och blinkade med det högra ögat.
Eller så kan du också sätta dig bredvid henne om hon sitter i soffan. Eller så kan du råka spilla lite öl på hennes tröja och hjälpa henne få bort det!
- Mamma! utbrast Johan. Inte kan jag spilla öl på hennes tröja! Den kan ju bli förstörd och då kommer hon hata mig!
Hans mamma tittade skeptiskt på honom.
- Du behöver inte spilla hela din öl på henne vet du?
- Men.. men tänk om jag säger något dumt? Tänk om det är något mellan mina tänder när jag pratar med henne? Tänk om hon inte gillar mig? Tänk om..
- .. hon faktiskt gillar dig, men är för blyg själv för att säga någonting? fyllde hon i. Johan, jag har inte uppfostrat dig att tänka så mycket negativa tankar. Med den attityden kommer du ingen stans i livet.
- Och med din attityd så blir man en förälder vid 17 års ålder. viskade Johan.
- Å, det där kommer du få äta upp! sa hon och började kittla honom.
- Mamma! Akta gitarren! Akta Gitarren! skrattade han fram.
Hon slutade kittla honom och sa istället:
- Och inte för att vara sådan, men jag tror inte du skäms över att ha en ung mamma.
- Nae. Det gör jag ju inte. Men lite pinsamt är det när killarna i min egna ålder börjar prata om hur snygg du är.
- Jasså gör de? sa hon glatt.
Johan himlade med ögonen och började spela på sin gitarr igen.
- Du vet att din mamma älskar dig. sa hon och gav honom en puss på kinden.
- Mamma! skrek Johan och puttade bort henne. Gå här ifrån!
- Okej okej, jag ska lämna dig ifred nu. sa hon och ställde sig upp.
- Tack så mycket.
Hon tittade ner på sin son, justerade hans mössa och började gå mot dörren. När hon just skulle stänga igen den stack hon in huvudet igen och sa:
- Och Johan. Vad som än händer, gör inte din pappas misstag och kom ihåg kondomen.
- MAMMA! GÅ UT! skrek han och kastade kudden mot dörren.
Hon stängde igen den och han kunde höra hennes skratt sakta försvinna in i köket.
- Varför ska hon vara så pinsam? mumlade han och började spela på "Summer of 69" av Bryan Adams.
slut på kap 15.
Frida är superbäst
hihiih frida är bäst i världen :]:]
John och Johan kap 14
Angelica satte sig på en bänk i omklädningsrummet. Tjejerna stormade in i rummet och öppnade sina väskor.
- Å Gud vilket lektion! sa Miriam trött.
- Du sa det! Det var as jobbigt. sa Anna som hade börjat ta sig av sig gymnastikkläderna.
- Jag tyckte det var riktigt kul! sa Felicia som hade satt sig på bänken en bit bort ifrån Angelica. Äntligen fick man ge den där Erik vad han förtjänande!
Tjejerna fortsatte sin livliga diskussion medan de bytte om. Alla utom Angelica som satt och bara lyssnade. Några tjejer gick in i dusch rummet och fortsatte prata, högt och tydligt.
- Angelica, ska inte du duscha? frågade Felicia och tittade undrande på henne.
- Jag behöver andas en stund. Det var ju en ganska ansträngande lektion. sa Angelica och log.
Hon hatade att ljuga, speciellt för snälla Felicia. Ett gammalt välkänt hål började äta upp henne inifrån. Hon skakade på huvudet och koncentrerade tankarna på annat håll.
Detta var den första gymnastiklektionen hon hade haft med klassen. Hon hade försökt undvika de lektionerna till fullo. Men att prägla på att man hade ont i benet, eller halsen funkade inte i längden. Lärarens blick sen förra lektionen hade sagt sitt. Hon var tvungen att vara med på den här lektionen. Och det hade varit kul. Hon var inte ett stort fan av innebandy, men här spelade det ingen roll. Alla hade varit schyssta och passat, hejat på varandra och hurrat när någon gjort mål. I alla fall tjejerna hade gjort så. Killarna är ju trots allt killar.
"Undra varför Johan inte var med idag. Fast, han verkade ganska sliten i för sig." tänkte Angelica och såg sig omkring.
Det var tomt i omklädningsrummet, alla tjejer hade visst dragit eller var i duschen.
"Shit vad snabb dom var!" tänkte hon förbluffat och började långsamt ta av sig kläderna. Hon var noga med att täcka upp varje del av kroppen med sin handduk efter hon hade tagit av sig nått.
Plötsligt kunde hon urskilja Miriams röst in i från duschrummet.
- Har ni hört föresten? Det var jätte hemskt! Jag vet inte vilken skola det var på, men där hade visst en tjej blivit så mobbad att hon var tvungen att åka in på sjukhuset!
Angelica stelnade till. Hon kunde knappt andas längre.
- Va?! Hur hade de hänt? hörde hon Amanda säga.
- Ingen vet säkert. Men de sägs att några tjejer hade knuffat henne ner för en trapp!
- Va?! Kan man verkligen göra så?! utropade Anna.
- Det verkar så. Men det var inte precis en engångs grej heller. De hade varit ganska grymma mot den där tjejen. De hade bland annat skurit henne med en liten kniv, gömt hennes kläder på idrotten och tagit hennes skor och så vidare.
Huvudet snurrade på Angelica. Minnena kom tillbaka. Ångesten, rädslan, smärtan.
- Man kan ju nästan börja undra vad som skulle vara så fel med henne, om de höll på så där! sa Miriam.
- Nu är du dum! Det är ju inte hennes fel fattar du väl. sa Anna.
- Det var inte så jag menade. sa Miriam bittert.
Angelica hörde ingenting längre. Rummet snurrade. Fötterna hade förlorat sitt grepp om jorden. Det kändes som hennes mage vände sig ut och in i magen på henne. Väggen som hon hade förr sett på var nu bara nått ljusbrunt svagt ljus. Hon kände inte ens att handduken gled ner lite.
- Angelica. Mår du bra? hörde hon en avlägsen röst.
Hon hörde inte ens vad hon själv svarade. Men hon kände två varma händer greppade tag om hennes axlar och tvingade henne att sätta sig ner. Långsamt, fick hon grepp om jorden igen. Hennes huvud slutade sakta snurra. Då hon kunde se klart igen tittade hon upp. Där satt Felicia, med håret uppsatt i en snodd och en handduk virad runt sig.
- Mår du bra, Angelica?
- J..ja då! svarade hon stammande.
Felicia tittade misstänksamt på henne.
- Du verkar inte okej. sa hon lent.
Nu först märkte Angelica att det var tyst omkring dem. Inga röster kom längre ifrån duschrummet.
- Vart är alla? frågade hon.
- De har gått till lektion. Du har ingen aning om hur länge du stod där va?
- Klart jag har! sa Angelica nervöst.
"Shit, inte nu. Låt henne inte få reda på det."
- Eller inte! Angelica, jag har ingen aning om vilken skola du kom ifrån. Men på den här skolan så står man inte och svajar i 20 minuter.
Angelica blev tyst. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon visste inte att det hade tagit så lång tid.
- Angelica. Är du tjejen som Miriam pratade om? Hon som blev mobbad? Jag såg att du ryckte till när hon började prata om det. Och efter det så har du bara svarat med mummel.
Angelica såg upp i Felicias snälla ögon. Men tittade snabbt ner igen. Felicia fick ett hysteriskt skakande huvud som svar.
- Förklara då hur du kan ha alla dessa sår? frågade Felicia med en tyst röst.
Angelica tittade med fasa på hur långt ner handduken hade glidit. Båda hennes axlar, och ända ner till skuldra syntes det hud. Angelica drog snabbt upp handduken på rätt plats igen och tittade bort. Hon kunde inte andas längre. Hjärnan hade slutade fungera. Den enda tanken som snurrade var:
"Nu är det över, nu kommer hon få reda på det. Och då kommer hon berätta för alla och då börjar allting om igen!"
- jag vill inte det. viskade hon.
- Vill inte vad? frågade Felicia försiktigt.
- Det får inte hända igen. Jag klara inte av det! sa hon med lite högre röst.
Felicia tittade på henne. Smekte henne tröstande på hennes egna axel. Hon annat ända sen i början att det var någonting speciellt med Angelica. Första gången hon hade sett henne i början av terminen så såg hon så liten ut. Som om allting på jorden var något farligt. Det var en av anledningarna hon hade börjat prata med henne. För hon såg så liten och ensam ut.
- Vad än som har hänt, så kommer det inte hända igen okej? Här kommer ingen göra dig illa, Angelica.
Angelica tittade upp på henne. Hon såg hur Angelicas ögon hade börjat tåras och hon darrade på underläppen.
"Hur kan någon vara så elak mot den här tjejen?" tänkte Felicia och log ömt mot Angelica.
Då brast det för Angelica och tårarna exploderade fram. Det var så länge sen någon, utan för familjen, hade sagt så snälla ord till henne. Hållit om henne och tröstat henne. Det blev för mycket på en gång.
Tjejerna dök aldrig upp på lektionen efter idrotten. De blev sittandes i omklädningsrummet och pratade. De pratade om vad som hade hänt på Östra, om hur Angelica hade kommit sig ur det och hur hon nu kunde gå vidare. Men varför hon blev mobbad, sa hon aldrig. Trots allt, hon ville ju inte det skulle upprepas.
Slut på kap 14
John och Johan kap 13
Johan slängde ner sina böcker på en bänk längst ner i salen och slog sig ner på en stol.
Han la upp fötterna på bordet och spanade ut igenom salen. Han var tidig den här morgonen. Nästan ingen av hans klasskamrater var där. Inte Angelica i alla fall.
Han suckade högt.
"När kommer hon tro? Vi börjar om 15 minuter. Varför kom jag hit så tidigt?"
Han gäspade så stort att han fick små tårar i ögonen. Även om han hade fått en ostörd natt sömn så var han trött.
- Jag hatar torsdagsmorgnar. sa han trött.
Han la händerna bakom huvudet och stötte sig mot väggen.
Jag föll ner på det hårda golvet.
- Aj! Satan vad ont det där gjorde! skrek jag.
Jag tittade mig omkring, ännu en gång var jag omgiven av en tjock, fuktig dimma. Jag suckade högt.
- Inte nu igen! sa jag.
Någonstans i dimman hörde jag ett, även om jag inte ville erkänna det själv, vackert klingande skratt.
- Vad vill du med mig egentligen? sa jag till dimman.
- Prata har jag sagt. svarade rösten.
- Men om vad?
- Det var det jag försökte förklara förra gången, men du envisades på att svära så himla mycket.
Jag muttrade något i stil med "förlåt fortsätt" och la armarna i kors.
- Vem är du egentligen? frågade jag.
- En i din närhet som verkar se lite mer än vad du gör. sa rösten stöddigt.
- Å! Då vet jag ju exakt vem du är! sa jag ironiskt.
- Men det är inte det väsentliga.
- Jag vill veta vem jag prata med.
- Om du skulle gissa. Vem tror du jag skulle vara då?
Jag tänkte en stund. I ren desperation utbrast jag.
- Inte vet jag! Något läskigt spöke eller något.
Igen jag kunde höra det klingade skrattet eka i dimman.
- Ett spöke är jag inte. Du får ett försökt till.
- En liten skogsälva. sa jag ironiskt.
- Du måste anstränga dig annars byter jag samtalsämne.
Jag satte mig och tittade på mina händer.
"Vad kan han vara?" dunkade i min skalle.
- Jag kan ge dig en ledtråd. Jag är med dig nästan hela tiden men du märker mig sällan.
- Vad fa..
- App App App! Inte svära då försvinner jag. sa han allvarligt.
- Okej! Vad sjutton är det för en ledtråd? sa jag bittert.
- En ledtråd är alltid en ledtråd.
Jag tänkte tills min hjärna knakade. Jag hade aldrig varit bra på gåtor, och den här var inte av den lätta graden. Den var verklig.
- Där har du något! sa han glatt.
- Va? Mitt samvete? sa jag trevande.
- Ja! Jag är ditt samvete. sa han.
- Vilket konstigt samvete jag har. Tål inte svordomar, låter som en liten flicka och kan omöjligt vara äldre än jag. sa jag utsvävande.
- Jag ÄR äldre än dig. Och om du tror att jag går Dig på nerverna, vad tror du ni gör mig då? Med alla hemligheter och lögner. Jag får snart nog! sa rösten.
Till min förvånad hade hans röst förändras på en mikro sekund ifrån snäll och givmild, till frustrerad och rent av arg. Jag kunde höra någon ta ett djupt andetag och släppte ut det igen.
- Så, ska vi börja prata tycker du? sa han.
Nu var rösten helt förändrad igen! Till det lugnare.
"Vilka humörsvängningar han har."
- Ja det tycker jag.
- Bra, för att..
- Vad är det för hemligheter och lögner som flyger omkring? avbröt jag honom.
- Det skulle jag just säga. sa han syrligt.
- Men berätta för mig då! sa jag.
- Du är som ett barn på julafton, visst vet du det?
- Sluta med dina jämförelser! Berätta för mig!
Jag kunde höra en djup suck någonstans ifrån den tjocka dimman.
- Okej, jag ska berätta. Du vet John?
- Klart jag vet om John! Han är min kompis. Vad är det med han?
- Jo, du förstår. Han är egentligen kä...
- JOHAN!! Vakna då för sjutton!
John skakade Johan så kraftigt att han nästan föll av stolen.
- Va? sa Johan trött.
- Himlen, hur länge tänker du sova egentligen? Er lektion har slutat och du ska iväg till din egna lektion.
- Va? Shit varför har inte Kim väckt mig?!
- För han ligger och sover där borta med Johannes. sa John och nickade mot ett hörn.
Han hade rätt. Där sov både Kim och Johannes fridfullt.
- Vad sjutton har ni haft för lektion om halva klassen somnar? frågade John och satte sig ner bredvid Johan.
- Ingen aning, jag somnade innan lektionen började. svarade Johan och gnuggade ögonen.
Sen ställde han sig upp och väckte upp både Kim och Johannes. Johannes blev det största problemet. Han var som i koma.
- Johannes! Vakna då! sa Johan och skakade honom kraftigt.
Men han fortsatte sova utan att röra en min.
- JOHANNES! skrek John i örat på honom.
Ingen reaktion.
- Ta ut hörlurarna på honom. gäspade Kim sömnigt.
Johan tittade först på Kim, sen på John som ryckte på axlarna. Han vände blicken tillbaka på Johannes. Han låg och sov så djupt, så rogivande. Hans ansikte var alldeles lent. Utan bekymmer eller rynkor, som huggit i sten.
Johan reste sin hand och drog försiktigt bort ena hörluren ifrån hans högra öra. Johannes rörde fortfarande inte på sig.
- Johannes. Vakna vi har slutat. sa Johan i normal ton.
Johannes rörde sig inte. Johan tittade tillbaka på Kim och John. Men allt de gjorde var att ryka på axlarna. Johan svalde och vände sig om till Johannes.
- JOHANNES! skrek Johan och börja skaka i honom.
Johannes slog plötsligt upp ögonen och tittade på Johan. Inte med en arg eller förbannad blick. Inte heller glad blick. Utan med en först förvånad, sen stillsam blick. Johan släppte taget om honom och backade ett steg.
- Är du vaken nu? frågade John tyst.
Johannes nickade bara och satte tillbaka sin hörlur. Johan vände sig om och gick till John.
- Han är bra läskig ibland. viskade han till John.
John nickade bara övertygad och svalde. Johan började plocka ihop sina saker som låg utsprida över bänken. Han skulle just ta upp pennan som hade ramlat ner på golvet så hörde han en ljus, välbekant röst säga:
- Hejsan John! Vad gör du här?
Johan tittade upp och såg Angelica som hade stannat upp för att prata med John.
- Ehm. Jo, jag ska ha min nästa lektion här. sa John försiktigt och tittade över hennes axel rakt på Johan.
Johns ögon var nervösa. Väntande på en reaktion ifrån Johan.
- Jasså? Det visste jag inte. Aja, tagga fest i morgon! sa hon uppspelt.
- Ehm. Jo, visst. sa John nervöst och försökte fånga Johans blick.
Men Johan tittade bara på Angelicas rygg, som var vänd mot honom.
- Härligt! Men jag måste kila! Hej då!
- Ehm. Hej då Angelica. sa han.
Johan tittade på henne samtidigt hon gick mot dörren. Fast vid dörren vände hon sig om, tittade på John igen och sa:
- Förresten! Det var kul igår, vi borde göra om det!
Istället för att vänta på ett svar, gick hon vidare till nästa lektion. Johan följde henne med blicken så länge han kunde och vände sen sina ögon på John.
John hade börjat bita på naglarna och såg nervöst på honom.
- Jag kan förklara. mimade han med munnen, så om ord inte kunde komma ut.
Johan räckte upp handen mot honom, log och sa:
- Inte behöver du förklara. Jag sa det var okej att ni var kompisar.
John gav han en tacksam nick och Johan började lugnt gå ut igenom klassrums dörren.
- Synes senare! hörde han John säga.
Han vände sig om.
- Jadå! sa han och log.
När han vände sig om igen, gick ut och stängde dörren tänkte han bekymrat:
"Vad hände igår?"
Slut på kap 13
John och Johan kap 12
John gick fram och tillbaka i rummet. Han visste inte hur länge hade gått så, men tiden var hans sista bekymmer just nu. Han var inte säker på om han ville spy eller var hungrig. Magen snurrade varv på honom och han nöp tag i sin tröja som ett desperat försök att få den stilla. Han kall svettades och kände sig yr. Andningen var ojämn ibland var han inte säker på om han andades alls.
"Tänk om han får reda på det. Vad ska jag göra då? Ska jag ljuga eller säga sanningen? Förneka allt? Han älskar verkligen henne.."
Det högg till i honom. "Han älskar verkligen henne.." Han kände hur magens oro kröp upp till ögonen och tårar började trycka på. Han kände att han ville slå på något, ha sönder något eller bara skrika tills rösten svek honom.
- Varför måste han bestämt älska just henne? Varför kan han inte ta någon annan? Varför kan han inte bara älska någon som han inte blir ledsen av? Någon som gör honom lycklig? Varför. . .
- Vem pratar du om? Och varför ska hela världen höra det? hörde han en lätt road röst säga bakom honom.
Han vände sig om och tappade andan. Han hade inte märkt att Johan hade kommit in i rummet.
- Ingen speciell. sa hans snabbt och såg bort. Hur kom du in?
- Alicia öppnade. sa Johan och gick in i rummet. Är du säker på att de är något speciell?
- Varför tror du de? snäste John.
Johan ryckte på axlarna och tycks inte bry sig så mycket om Johns fräsning.
- Om de inte är något så kan du väl förklara varför du sölar ner golvet?
- Vad menar du med de?
Johan nickade ner mot golvet och såg små blodfläckar vilades på det ljusa parkettgolvet.
- Hur. . .
John hann inte avsluta sin mening innan Johan stod bredvid honom och tog tag i hans hand.
- Du borde verkligen sluta bita på naglarna. sa han med lugn, men allvarlig röst.
Han tittade på sin hand, Johan hade haft rätt. Långfingret, ringfingret och tummen på den högra handen hade naglarna nästan försvunnit helt och blod hade droppat från de såriga fingertopparna. Han tittade på sin andra hand och såg med förvåning på den. Alla fingrar, inklusive lillfingret var naglarna bort gnagande och blod hade stelnat som små bäckar på handen.
- Om jag inte hade kommit, så hade väl du börjat äta på tånaglarna också. sa Johan skämtsamt och log. Berätta nu vem du pratade om.
- Det är inget, jag lovar. sa John med ögonen fästa på fingertopparna.
Johan suckade högt och gick för att sätta sig på sängen.
- Om du inte vill berätta ska jag inte tvinga dig heller. Men du måste sluta upp med att bita på naglarna, du vet väl att bita på en nagel är lika ohygieniskt som..
- "Lika ohygieniskt som att slicka en toalett." citerade John och satte sig på golvet mitt emot Johan. Jo, jag vet. Du säger de ganska ofta vet du.
- Å ändå fortsätter du. suckade Johan, fast med ett leende den här gången.
- Du låter nästan som min mamma nu vet du. muttrade John.
- Må hända, men ibland måste man ta hand om dig lite grann förstår du.
- Ska du säga?! Vem var det som senast idag, höll på att bli överkörd av en bil när han inte tittade åt båda hållen?
- Jag var trött! Det är inte mitt fel att jag drömmer sjuka drömmar som håller mig vaken.
Han log mot Johan.
"Hur kan man vara så dum, oskyldig och söt som han är?" tänkte John.
- Så, vad har du gjort idag då? frågade han.
- Inte så mycket, varit så jävla trött att jag trodde jag skulle dö! Men jag lyckades somna en liten stund på soffan innan mamma jagade upp mig. Sen har jag väl spelat tv-spel.
- Okej, men har inte du en massa läxor du ska göra?
- Läxor och läxor, inget man inte kan skjuta upp till i morgon. Jag är för trött för att göra någon jävla matte.
- Om jag ska sluta bita på naglarna, måste du sluta skjuta upp saker. sa John med ett leende.
Johan tittade på honom en stund, muttrade och log.
- Vi får väl se. sa han tillslut.
John såg i Johans mörka ögon en stund, han lät sig förras bort en liten stund i dem. Men bara en liten mikro sekund innan han styrde bort ögonen igen.
- Så du vill inte berätta vad du skrek om, va? sa Johan så plötsligt att de fick John att haja till.
- Det var inget speciellt sa jag.
- Slipp då.
Han kunde höra Johans suck och såg i ögon vrån hur han la sig ner i hans säng.
- Men hur gick de på stan föresten? Hittade det du spelet? frågade han istället.
- Nej det hade inte kommit ut än. De sa att det skulle komma ut nästa vecka.
- Va? sa Johan och satte sig upp spikrakt upp och tittade på honom. Vad är det för skit?! Det skulle ju egentligen kommit förra veckan! Det är vad de sa på Internet i alla fall!
- Jag vet! Det suger. sa John bittert.
- Men att det gör! Jag var ju as taggad på att spela.
Johan lutade sig tillbaka ner i sängen igen med en djupare suck än den första gången. John skakade på huvudet och sa:
- Det var bara därför du kom hit va?
- Klart jag gjorde. Mina spel är inte häften så roliga som dina vet du. muttrade han.
- Vad uppskattad jag känner mig. sa John ironiskt.
Johan tittade på honom, han satt fortfarande på golvet med händerna framför sig. "Vad är det med honom? Han har aldrig betet sig så här." tänkte han oroligt.
Han satte sig upp i sängen och tittade runt i Johns rum. Sängen, som kanske tog 60 % av all yta var det mest självklara valet att sitta på. Annars var det väl snurrstolen han hade bredvid skrivbordet, fast den var inte ens hälften så bekväm. Tv bordet tog också ganska stor plats och om man sen räknade med alla sladdar, konsoler och kontroller som låg utsprida vid den så tog det ännu större plats! Garderoben måste vara den mest obefintliga i världen. En liten ljusbrun byrå med 3 stycken lådor. Sen hade John inget mer i sitt rum. Förutom alla hyllor med spel, böcker och annat skit.
- Men vill du spela nått annat? Kanske Resident Evil?
Johan tittade på John igen och mötte hans ljusa ögon.
- Visst, vilket av dem?
"Tänk om han får reda på det. Vad ska jag göra då? Ska jag ljuga eller säga sanningen? Förneka allt? Han älskar verkligen henne.."
Det högg till i honom. "Han älskar verkligen henne.." Han kände hur magens oro kröp upp till ögonen och tårar började trycka på. Han kände att han ville slå på något, ha sönder något eller bara skrika tills rösten svek honom.
- Varför måste han bestämt älska just henne? Varför kan han inte ta någon annan? Varför kan han inte bara älska någon som han inte blir ledsen av? Någon som gör honom lycklig? Varför. . .
- Vem pratar du om? Och varför ska hela världen höra det? hörde han en lätt road röst säga bakom honom.
Han vände sig om och tappade andan. Han hade inte märkt att Johan hade kommit in i rummet.
- Ingen speciell. sa hans snabbt och såg bort. Hur kom du in?
- Alicia öppnade. sa Johan och gick in i rummet. Är du säker på att de är något speciell?
- Varför tror du de? snäste John.
Johan ryckte på axlarna och tycks inte bry sig så mycket om Johns fräsning.
- Om de inte är något så kan du väl förklara varför du sölar ner golvet?
- Vad menar du med de?
Johan nickade ner mot golvet och såg små blodfläckar vilades på det ljusa parkettgolvet.
- Hur. . .
John hann inte avsluta sin mening innan Johan stod bredvid honom och tog tag i hans hand.
- Du borde verkligen sluta bita på naglarna. sa han med lugn, men allvarlig röst.
Han tittade på sin hand, Johan hade haft rätt. Långfingret, ringfingret och tummen på den högra handen hade naglarna nästan försvunnit helt och blod hade droppat från de såriga fingertopparna. Han tittade på sin andra hand och såg med förvåning på den. Alla fingrar, inklusive lillfingret var naglarna bort gnagande och blod hade stelnat som små bäckar på handen.
- Om jag inte hade kommit, så hade väl du börjat äta på tånaglarna också. sa Johan skämtsamt och log. Berätta nu vem du pratade om.
- Det är inget, jag lovar. sa John med ögonen fästa på fingertopparna.
Johan suckade högt och gick för att sätta sig på sängen.
- Om du inte vill berätta ska jag inte tvinga dig heller. Men du måste sluta upp med att bita på naglarna, du vet väl att bita på en nagel är lika ohygieniskt som..
- "Lika ohygieniskt som att slicka en toalett." citerade John och satte sig på golvet mitt emot Johan. Jo, jag vet. Du säger de ganska ofta vet du.
- Å ändå fortsätter du. suckade Johan, fast med ett leende den här gången.
- Du låter nästan som min mamma nu vet du. muttrade John.
- Må hända, men ibland måste man ta hand om dig lite grann förstår du.
- Ska du säga?! Vem var det som senast idag, höll på att bli överkörd av en bil när han inte tittade åt båda hållen?
- Jag var trött! Det är inte mitt fel att jag drömmer sjuka drömmar som håller mig vaken.
Han log mot Johan.
"Hur kan man vara så dum, oskyldig och söt som han är?" tänkte John.
- Så, vad har du gjort idag då? frågade han.
- Inte så mycket, varit så jävla trött att jag trodde jag skulle dö! Men jag lyckades somna en liten stund på soffan innan mamma jagade upp mig. Sen har jag väl spelat tv-spel.
- Okej, men har inte du en massa läxor du ska göra?
- Läxor och läxor, inget man inte kan skjuta upp till i morgon. Jag är för trött för att göra någon jävla matte.
- Om jag ska sluta bita på naglarna, måste du sluta skjuta upp saker. sa John med ett leende.
Johan tittade på honom en stund, muttrade och log.
- Vi får väl se. sa han tillslut.
John såg i Johans mörka ögon en stund, han lät sig förras bort en liten stund i dem. Men bara en liten mikro sekund innan han styrde bort ögonen igen.
- Så du vill inte berätta vad du skrek om, va? sa Johan så plötsligt att de fick John att haja till.
- Det var inget speciellt sa jag.
- Slipp då.
Han kunde höra Johans suck och såg i ögon vrån hur han la sig ner i hans säng.
- Men hur gick de på stan föresten? Hittade det du spelet? frågade han istället.
- Nej det hade inte kommit ut än. De sa att det skulle komma ut nästa vecka.
- Va? sa Johan och satte sig upp spikrakt upp och tittade på honom. Vad är det för skit?! Det skulle ju egentligen kommit förra veckan! Det är vad de sa på Internet i alla fall!
- Jag vet! Det suger. sa John bittert.
- Men att det gör! Jag var ju as taggad på att spela.
Johan lutade sig tillbaka ner i sängen igen med en djupare suck än den första gången. John skakade på huvudet och sa:
- Det var bara därför du kom hit va?
- Klart jag gjorde. Mina spel är inte häften så roliga som dina vet du. muttrade han.
- Vad uppskattad jag känner mig. sa John ironiskt.
Johan tittade på honom, han satt fortfarande på golvet med händerna framför sig. "Vad är det med honom? Han har aldrig betet sig så här." tänkte han oroligt.
Han satte sig upp i sängen och tittade runt i Johns rum. Sängen, som kanske tog 60 % av all yta var det mest självklara valet att sitta på. Annars var det väl snurrstolen han hade bredvid skrivbordet, fast den var inte ens hälften så bekväm. Tv bordet tog också ganska stor plats och om man sen räknade med alla sladdar, konsoler och kontroller som låg utsprida vid den så tog det ännu större plats! Garderoben måste vara den mest obefintliga i världen. En liten ljusbrun byrå med 3 stycken lådor. Sen hade John inget mer i sitt rum. Förutom alla hyllor med spel, böcker och annat skit.
- Men vill du spela nått annat? Kanske Resident Evil?
Johan tittade på John igen och mötte hans ljusa ögon.
- Visst, vilket av dem?
Slut på Kap 12
John och Johan kap 11
Angelica tog ett djupt andetag och den kalla luften fyllde hennes lungor. Den vita ångan sipprade ut genom näsan och studsade mot hennes leende mun.
"Synd han var tvungen att dra så fort. Men tänk att jag ändå vågade prata med honom så där! Jag har visst de kvar i mig ändå."
tänkte hon glatt och sparkade på en hög lössnö så att allt for upp i luften. Hon fnittrade nöjt och fortsatte sin promenad hem.
" Helt otroligt att han var på stan idag han med! Fast det var ganska dumt att köpa den där glassen. . Hur ska jag ta mig till skolan i morgon?! Bussen kostar ju 10 kronor och de vad glassen visst också kostade. Jag kan ju cykla.."
Just då halkade hon till på en isfläck som fick henne att ramla omkull på den stenhårda asfalten.
"Nej, cykla är nog en dum ide..." tänkte hon besvärat och ställde sig mödosamt upp. "Kanske Mattias kan köra? Eller när skulle han fara igen? Får nog fråga honom när jag kommer hem. Om han är hemma då. Fast han brukar i alla fall säga hej då innan han åker. Men any way, undra vad som John tänkte på. Han såg så borta ut när jag 'råkade' knuffa in i honom. Fast de var ju ganska misslyckade eftersom han inte märkte mig ens. . . Men vilken diskussion vi hade sen! Jag har nog aldrig varit så nervös! Han måste ha märkt det. . "
- Gud vad pinsamt! utbrast hon och slog händerna mot ansiktet.
- Vad äj pinsamt Anjelica?
Hon hoppade till av rösten och vände sig om. Där stod lilla William Oscarsson, grannen.
- Men hej William! Nej, det är ingenting.
- Jooo! Något äj de! Bejätta Anjelica! Säg Säg Säg! sa han och började hoppade upp och ner.
- Okejokej! Så här är det. sa Angelica och satte sig på huk för att komma i jämnhöjd med den lilla varelsen. Jag har just varit och träffat en jätte fin kille som jag gillar jätte jätte mycket!
William tittade på henne med stora ögon.
- Men jag tjodde du gillade William.. sa han och pekade på sig själv samtidigt hans ögot blev blanka.
- Men det är klar jag gillar dig! Du kommer ju alltid vara min favorit! sa hon och tog upp honom i sin famn.
- Snujja Snujja! skrek han glatt och viftade med armarna.
- Så du vill vi sa snurra William?
Han nickade så kraftigt att hans gröna mössa nästan trillade av hans lilla blonda huvud.
- Okej! Då snurrar vi! sa Angelica och började snurra runt och runt med William i sin famn.
William skrek av förtjusning och Angelica kunde inte låta bli att le.
"Sötare unge än William får man leta efter." tänkte hon samtidigt hon kände sig alldeles snurrig. Hon saktade ner farten och satte tillslut ner honom på marken igen.
- En gång till! sa han och hoppade upp och ner.
- Nej du lille man. Nu börjar Anglica bli snurrig, och ska inte du hem snart?
- Nej, jag ska stanna ute hela dagen! sa han stolt.
- Jasså? Men tänk om du blir sjuk då?
- Det blij jag inte! Jag äj stajk!
Samtidigt han sa de spände han sina armar för att visa sina små muskler som skulle finnas någonstans under den tjocka overallen.
- Ja, oj vad stark du är! sa Angelica glatt. Men jag ska nog in nu, jag tycker det är kallt. Jag är ju inte lika stark som du.
- Mhm.. Okej! Hej då! sa William och sprang bort mot gungorna som var lite längre bort.
Hon tittade efter honom medan han sprang. Hans blonda lockar dansade i vinden och de lätta fötterna sprang ovan på den djupa snön. När han kom fram så stod hans pappa där och tog emot honom, tog upp honom i hans famn och pussade han på kinden. Angelica log, vinkade åt dem och gick sen hem.
"En sån unge skulle jag tänka mig ha när jag får barn. Söt, oskyldig och inga problem i världen. Så ska mina barn också få växa upp. Bort ifrån alla problem."
Hon gick fram till ett ljusbrunt hus med en grön audi 100 på gården. Hon gick upp på avfarten till den lilla verandan.
"Skönt att få vara hemma." tänkte hon och öppnande dörren.
- Hallå? ropade hon när hon klev in.
Huset ekade tomt. Hon suckade och tog av sig skorna. Hon hade hoppats på att någon, mest Mattias, skulle vara hemma. Hon gick in i köket och la ner sin väska på bordet.
"Ska man börja plugga direkt?" I samma ögonblick blev hon väldigt trött och hängig.
"Kanske inte, jag är för trött." Hon gick till tvrummet för att se på tv.
"Vart är fjärrkontrollen då?" tänkte hon och böjde sig ner för att titta under soffan.
- Hej Prinsessan!
Angelica hoppade till och slog huvudet i soffbordet. Då satte sig Henrik upp från bakom soffan och skrattade.
- Vad gör du här din jäkla galning?! skrek hon och gnuggade sig i bakhuvudet.
- Du tror väl inte att det är bara han som är här?! hörde hon en ljus röst bakom sig.
Fram bakom dörren kom Linda fram och skrattade.
- Okej, vilka fler är hä...
- Heeej Princessan!
Plötsligt hoppade någon på henne bakifrån och kramade om henne så hårt att hon höll på att tappa andan.
- Nej! Inte Tim också! suckade Angelcia och försökte ta sig ur Tims hårda grepp.
- Jag vet att du gillar mig! sa han och släppte taget om henne.
- Jo visst. sa hon och log. Vart har vi den sista då?
Hon såg sig omkring, under bordet, vid bokhyllan, bakom tv:n.
- Vart är Mattias? frågade hon tillslut.
- Vi var tvungna att göra oss av med honom. sa Tim och knäckte med fingrarna.
- Äcsh, tyst din lilla palt! sa Linda och slog till Tim i bakhuvudet med en lätt hand. Mattias ska vara här någonstans.
- Vad är det för ståhej?
De alla vände sig om och där stod Mattias, yrvaken med rufsigt hår och sömniga ögon. Han gäspade stort och kliade sig i håret.
- Prinsessan har kommit hem ifrån skolan! sa Tim och kastade sig över Angelica igen.
- TIM! Sluta med de förbaskade kramarna din pedofil! utbrast Angelica och försökte knuffa bort honom.
- Men jag måste få krama våran lilla prinsessa. sa han och gnuggade sin kind mot hennes.
- Linda hjälp! bönfall Angelica.
- Ärligt Tim, sluta nu. sa Linda och bokstavligen lyfte bort Tim ifrån Angelica. Det är ju ändå min tur!
Linda lyfte upp Anglica i sin famn, så som Anglica nyligen gjort på lilla William, och kramade hårt om henne.
- Men jag tror bestämt våran lilla Prinsessa har vuxit! sa Linda och satte ner henne igen.
- Det är nog du som har krympt. sa Anglica och tittade upp på Linda.
Linda var ganska lång för att vara tjej, 196 cm var hon senast hon mätte sig brukade hon säga. Fast Gud vet när de var! Men inte nog att hon var lång, hon var också än av de starkaste Angelica kände.
- Prinsessan. Visst glömmer du inte mig nu? sa Henrik och tittade sorgset på henne.
- Så klart inte. suckade Angelica tungt och gick för att krama om Henrik.
Henrik drog henne nära och hans stora överkropp nästan översvämmade henne.
- Jomen visst har hon vuxit! Att du inte har sagt något Mattias! sa han och släppte taget om henne.
- Men hon är väl inte längre än mig va? utbrast Tim och nästan sprang fram till Angelica, ställde sig med ryggen mot hennes rygg och sträckte på sig. Visst är hon inte?
Mattias, Linda och Henrik granskade dem båda som de stod. Skrattade och sen sa Mattias:
- Jo för fan de tror jag hon är!
- Ni luras bara! Prinsessan kan inte vara längre än jag! Jag är fyra år äldre! sa Tim och hoppade upp och ner.
- Man undrar ibland. sa Angelica och log mot den upprörda Tim.
Han var den kortaste av dem. Bara 160 hade hon gissat på, Tim vägrade helt säga sin längd. Men även om han var så liten, så kunde han vara grymt kaxig och retlig när han hade lust. Vilket var då tyvärr väldigt ofta. Fast även om han kunde vara dryg som en liten femåring, så var han den som alltid hade fått henne att skratta och bli glad igen, vad som än hade hänt.
- Nu är du ond Prinsessan! sa Tim besviket och tittade ner i golvet.
- Äsch. Jag tror inte du dör av det där Tim. Men vad gör alla här egentligen? frågade hon.
- Mattias hade lovat käk! sa Henrik och slickade sig runt munnen.
Angelica skrattade. Vad hade hon förväntat sig? Henrik var alltid hungrig! Konstigt nog var han inte fett, bara enorm! Stor överkropp med en axelbredd minst dubbel så stor som hennes, händer som kunde omfamna tallrikar och ljust brunt hår som räckte ner över skuldran.
- Lovat och lovat, muttrade Mattias.
- Jag skulle också vilja ha mat! sa Tim och gned sig runt magen.
- Det var länge sen man åt vanlig mat faktiskt. sa Lina och tittade drömmande mot köket.
Mattias suckade högt, ryckte på axlarna och muttrade något i still med okej. Angelica såg på sin bror. Hon hade alltid tittat upp till honom med respekt och djup beundran. Mattias var den coolaste brorsa en tjej kunde tänka sig. Det fanns inte en tjej som inte föll för hans charm, eller röst. Visst hade det gett konsekvenser för henne, men hon visst att det inte var hans fel.
- Föresten, hur går det med turnén ni skulle göra? frågade hon samtidigt de gick mot köket.
- Tjata inte nu Angelica, jag har just vaknat. klagade Mattias besvärat.
- Då behöver du inte svara heller. Linda?
- De går väl så där. Jag tror vi ska iväg snart, men de är fortfarande några bekymmer. svarade Linda och gick för att öppna skafferiet.
- Vad för bekymmer?
- Henrik får så lätt hemlängtan. svarade Tim och satte sig på en stol.
- Jo tjena plutt! Erkänn nu, du skulle bara sakna Prinsessan! sa Henrik.
- Nä, va gullig du är Tim. sa Angelica med len röst och klappade en Tim, med vid öppen mun, på huvudet.
- Om den verkliga sanningen ska fram så ska vi faktiskt på turné snart. sa Mattias och drack direkt ifrån mjölpaketet.
Hela bandet, plus Angelica tittade på honom men häpna ögon.
- Va?! När fick du reda på det!? sa Linda med gäll röst.
- Igår kväll, jag tänkte ta de med er lite senare. Vid liksom rätt tillfälle. Men de fick duga nu. sa han och log ondskefullt.
- Det är inte sant! skrek Tim och började hoppa upp och ner.
- Jo Tim, det är de. Så packa basen! Första stopp blir Lycksele.
Mattias log stort och tittade på hans band reaktion. Linda stod och såg ut att explodera, hon skakade och log så stort att de man kunde tro att hennes kind skulle spricka. Tim hoppade upp och ner och drog upp Angelica ifrån hennes stol och kramade om henne, samtidigt han hoppade. Henrik satt tyst på samma plats och hade inte rört sig en millimeter.
- Hur är det Henrik? sa Mattias och gick fram till honom.
- Är det sant, du skojar inte nu Mattias?
- Nej de gör jag inte. De ringde igår. sa Mattias och log.
- Hur länge blir vi borta då?
- En månad tror jag det skulle bli. Vi ska spela i olika städer på helgerna. Visst det är bara Norrbotten nu, men tänk långsiktigt! Nästa gång kommer vi säkert till...
- Prinsessan då?
Mattias tittade på Henrik, vars ögonen var lika allvarliga som bekymrade. Han vände sig om och tittade på sin syster som nu hade börjat hoppa runt omkring med Linda och Tim, skrattandes.
- Jag förstår vad du menar. Men hur ska vi göra då? Vi kan inte ta med oss henne. sa han utan att släppa ögonen ifrån Angelica.
- Jag vet, men om något skulle hända? Hon har ju just börjat på den nya skolan. Man vet aldrig om de finns sådana tjejer där också.
Angelica vände sig om och tittade mot Henrik och hans håll. Leende vinkade hon till sig dem och fortsatte dansa omkring.
- Vet du vad Henrik? Jag tror faktiskt hon kan klara sig den här gången. Hon har lärt sig ifrån den förra. Hon kanske inte är nog stark än, men hon är inte heller svag. Vi måste låta vår Prinsessa få leva utan vår övervakning.
Henrik blev tyst en stund. Tittade på de hoppade knäppisarna och log.
- Du har nog rätt Mattias, hon klarar sig den här gången.
Mattias nickade och ställde sig upp. Han gick fram till Angelica som kastade sig över honom och började brottades.
- Att du inte sa något, gris! skrek hon glatt och slog honom på bröstet.
Mattias skrattade och snart hade han både Tim, Linda och Henrik över sig.
Slut på kap 11
BTW
btw: John och johan e PÅ GÅNG!
om jag har internet i frankrike Kommer den upp till veckan! =D
Ha tålamod kära läsare!
Mvh Natalie
om jag har internet i frankrike Kommer den upp till veckan! =D
Ha tålamod kära läsare!
Mvh Natalie
John och Johan kap 10
John tittade in igenom fönstret och såg på de uppstoppade människorna som bara stod där blickstilla, påklädda av det som skulle vara dagens mode. Han stannade upp och tittade på en mörkröd munkjacka som en av de maskulina plastmänniskorna hade.
Hans ögon granskade plagget, men såg det inte.
"Undra om han håller på bli sjuk eller något, han sa att han hade drömt konstigt. Feberdrömmar kanske? Han verkade så frånvarande.."
Han kom på sig själv att bara stå och glo på en tröja som såg förskräckligt ut i hans ögon så han vände sig så tvärt om för att gå att han stötte emot något, eller någon.
- Förlåt. mumlade han fram och gick vidare.
Han orkade inte ta någon diskussion med en total främling. Han gick med snabba steg in mot det nya MVG och sen in på McDonals, eftersom det inte var någon kö så bestämde han sig för att beställa något.
- Hej är det något du vill beställa? sa den muntra biträdet.
- En milkshake tror ja. sa han efter att ha granskat menyn över biträdens huvud.
- Vilken storlek?
- Ehm..
Han tittade frågande på henne.
- Vi har liten, mellan och stor. sa hon och log.
- En mellan då.
- Vilken smak?
"Så många frågor..." tänkte han trött.
- Vad har ni för smaker?
- Banan, vanilj, choklad, päron, jordgubb och blåbär.
- Okej, då tar jag en päron.
- Då blir det 17 kronor.
- Okej, vänta bara lite.
Han tog upp sin plånbok ur fickan och tittade i den. Tom förstås.
- Visst kan jag ta det på kortet?
- Ja men då måste jag ha leg. sa biträdet lika muntert.
- Okej.
Han tog upp sitt leg och sitt Nordea-kort. Biträdet tog emot dem och knappade in saker på sin lilla dator.
- Så, om du bara väntar en liten stund. sa hon och gick iväg till en av de många maskinerna bakom disken.
Han tittade sig runt i restaurangen. De hade visst byggt om, konstaterade han. Ifrån de ofräscha, sunkhål som ingen ville äta på, till Umeås störste modernaste restaurang. De hade lagt in datorer, röda soffgrupper, bilder som föreställde olika glada människor på väggarna och de hade nog till och med tvättat golvet.
- Här har du! Vill du ha kvittot?
Han blev så överraskad av biträdets röst att han hoppade till.
- Ehm, nej, det är okej. Tack.
Han tog sin milkshake och satte sig vid ett bord. Han satt nästan själv i hela restaurangen, förutom biträdet och han själv så satt det en gammal man i ett hörn och åt en hamburgare.
"Varför var han så frånvarande? Varför kunde han inte se mig i ögonen? Varför..."
- Där är du! Du tappade den här. hörde han en ljus röst säga.
Han tittade upp och såg på röstens ägare.
- Angelica? sa han och svalde. Vad gör du här?
- Du stötte in i mig utanför HM, då tappade du mobilen. Du var visst så stressad att du inte märkte de.
Hon räckte fram hans gråa Nokia med sin vänstra hand.
- Å, tack så mycket! Förlåt föresten. sa han ganska stelt.
- Nej det är okej! Får jag slå mig ner föresten? Jag tänkte ändå köpa en McFlurry.
- Ehm.. jag antar det, men jag ska ändå gå snart.
- Okej, det är lugnt. sa hon och gick fram till kassan.
John tittade sig nervöst omkring. Tänk om någon märkte att han satt på McDonals med Angelica. Tänk om Johan skulle få veta? John som hade lovat...
- Så! sa Angelica och satte sig mitt emot honom. Vad är det du äter?
- Milkshake.
- Jasså? Vilken smak?
- Päron.
- Jasså? Är det gott?
- Ehm.. jag har inte smakat än..
- Men smaka då!
Angelica log med hela ansiktet och började sen äta ur sin McFlurry Daim. John förde läpparna mot sugröret och började långsamt dricka. Smaken fyllde hans mun och han grimaserade häftigt till.
- Vad, är det äckligt? skrattade Angelica till.
- Smaka själv du! sa han utan och tänkta sig för räckte han fram muggen.
Angelica tog emot den och började utan att tveka dricka ur den. När hon hade smakat den en stund så kunde John se hur hon var tvungen att anstränga sig för att inte göra någon min.
- Men det var ju jättegott. sa hon och släppte ner muggen för att sen genast ta upp sin McFlurry för att få bort smaken.
- Jo, och de ska jag tro på. sa han och log.
- Lite kanske? sa hon och skrattade.
John log stort mot henne. Hon verkade vara så snäll, så självsäker.
- Så, vad går du för linje egentligen? Allt jag vet är att vi går på samma skola, typ. sa hon.
- Natur. Du gå Sam. va?
- Japp! Men hur kan du gå naturvetenskap egentligen?! Är inte det värsta plugglinjen?
- Det är inte så farligt ändå.
- Inte så farligt? Förklara för mig då varför din väska inte ens går att stänga igen.
Angelica nickade mot den halvt öppna armväskan som lutade mot Johns fötter.
- Okej, du fick mig där. Vi har en del böcker, som är tunga. Men det är bra för musklerna! Lite träning skadar inte. sa John och log.
Angelica tittade på honom och höjde ena ögonbrynet.
- Skulle tro det va? sa hon med en retsam röst.
- Ja de var ju inte min väska som gick sönder. sa han och log elakt.
- Dålig kvaite bara. sa hon självsäkert.
- Vi säger så.
Angelica nickade och förde skeden full med glass till munnen. Tänk att hon satt här, på McDonals, bredvid John! Bara tanken fick henne att tappa andan.
Först hade han suttit och lutat sig mot stolryggen med armarna i kors. Men senare hade han blivit mer avslappnad, han lagt händerna på bordet och lutade sig mer framåt.
- Vad gick du för nått innan du byte? frågade John tvärt.
Minnena spelades upp i hennes huvud igen. Skolgårdens höst färger, de kyliga vinden som alltid envisades att blåsa i ansiktet, rädslan..
"Din lilla satans hora, vet du inte bättre? Vi kanske måste lära dig en läxa.. FÖRSVINN HÄR IFRÅN KÄRRING! Du ska inte tro du är något bara för du är syster till Mattias.. "
Rösterna ekade i huvudet på henne. Hon blev snurrig. Hennes hand lede automatiskt upp mot hennes bakhuvud och hon kunde känna ett jack under allt hår.
- Angelica? sa han.
John tittade på henne, hon vinglade lätt på stolen och tittade ner i bordet. Ena handen satt och rörde sig varsamt på bakhuvudet.
- Angelica, hör du mig?
- Va?
Hon tittade tvärt upp på honom. Hennes ögon såg fortfarande helt borta ut och han frågade försiktigt.
- Mår du bra?
- Jodå! Flög bara iväg där en liten stund. Förlåt. Vad var de du sa? frågade hon med klar röst och log.
- Jag undrade vad du gick innan du kom in i Johans klass. sa John, fortfarande försiktigt.
- Jaha! Jo jag gick på Östra. sa hon och tog mer glass.
- Okej, vilken linje?
- Friskvård faktiskt. Fråga inte varför. Det var en ganska dum ide.
Tonen i hennes röst hade kommit tillbaka och hon var inte lika dimmig i ögonen. John andades ut.
"Det kanske inte var något ändå" tänkte han.
- Friskvård? Av allt! Du ser inte ut som att vara en sådan människa..
- Inte det? Nu blir jag ju nästan sårad. sa hon och skrattade.
- Jamen, en Friskvårds-människa är mer.. mjukbyxor och stora fotbollströjor. Du har ju jeans och linne, inte alls rätt.
- Nu har du blandat ihop friskvård med fotbollsprogrammet!
- Samma sak.
- Eller inte!
- Det är vad de vill att du ska tro. sa John med en hemlighetsfull röst.
- Jo, som om jag skulle falla för den.
John ryckte på axlarna.
- Går det så går de antar ja. sa han och log mot henne.
Han tittade snabbt på sin klocka och hans puls gick i taket. Han hade suttit och pratat med Angelica alldeles för länge.
- Jag måste gå nu.
- Okej, men vi synes i skolan! sa hon och log snällt mot honom.
- Jo, det gör vi. Hej då!
- Hejhej!
Han tog sin väska och lämnade restaurangen med bestämda steg. Gick ut i den kalla luften och andades inte ut förrän han hade rundat hörnet.
"Tänk om någon hade sett oss?" tänkte han samtidigt han lutade sig mot väggen.
Hans hastiga plus gick långsamt, men säkert ner i hastighet. Han tog djupa, lugnande andetag och tog fram sin mp3.
"Jag måste sluta göra så här.. det kommer annars sluta med någon hjärtsjukdom.."
Slut på kap 10
John och Johan kap 9.
- Johan? Hallå vakna! hörde Johan en röst säga till honom.
- Va? mumlade Johan fram.
Han vände huvudet mot de håll rösten kom ifrån, tittade dåsigt upp och såg ett suddigt ansikte som han inte riktigt kunde urskilja vems de var.
- Lektionen har slutat nu, tänker du komma eller?
Han satte sig långsamt upp, skakade på huvudet och slog sig själv på kinden för att vakna till. Sen tittade han på ägaren till rösten igen och såg att det var Kim.
- Jo, jag antar det. mumlade han fram och reste sig upp.
Han märkte att alla redan hade gått, förutom han, Kim och Johannes som satt och lyssnade på musik. Kim vände på sig till Johannes och skrek:
- JOHANNES! LEKTIONEN HAR SLUTAT!
Johannes öppnade ögonen, tittade på Kim, tog av sig en hörlur och tittade undrande på honom.
- Vi har slutat. upprepade Kim sig.
Johannes ryckte på axlarna och reste sig upp. De tre lämnade klassrummet och Johan började svängde genast ut till höger.
- Johan, vart är du på väg egentligen? frågade Kim.
- Till skåpen fattar du väl? svarade han irriterat och fortsatte gå.
- Johan, skåpen är den här vägen. sa Kim oroligt och pekade mot motsatta håll. Hur mår du egentligen idag?
John tittade först längs korridoren han var på väg ner för, sen mot den Kim hade pekat ut.
- Fan, jag vet inte. Jag tror jag sov jävligt dåligt i natt. svarade han och gick med tunga steg mot dem.
- Jo, säkert. Säg sanningen, du var uppe hela natten och lirade tv-spel! skrattade Kim fram och följde med honom.
- Nej ärligt! Jag gick och la mig klockan 10! Och jag är ändå trött! Jag förstår inte..
- Äcsh, de är ju ändå sånt som händer. Somna tidigt i natt igen så ska du se att du sover gott! sa Kim uppmuntrande.
- Jo kanske.. Vad ler du åt föresten Johannes? Du ser ut som om du har vunnit nått pris eller nått! sa Johan och tittade på Johannes.
Men Johannes tittade bara undrande på honom, ryckte på axlarna och fortsatte le, lite mer mystisk nu.
- Att ha en konversion med dig, Johannes, är som att prata med en vägg. suckade Johan.
Johannes fortsatte le och gå tyst bredvid dem.
- I alla fall, var är Erik? Skulle inte han äta med oss? frågade han.
Kim ryckte på axlarna och suckade.
- Jag vet inte. Han skulle väl ragga på en tjej eller något.
- Det skulle nästan vara lite för uppenbart. skrattade Johan.
- Jo, det är ju sant! sa Kim och log.
Johan hade bara känt Kim, Johannes och Erik sen han började gymnasiet. De hade hamnat i samma klass och fann varandra på något sätt. Fast Kim och Erik hade varit kompisar sen lång tid tillbaka, ända sen barnsben hade Kim en gång sagt. Johannes bakgrund visste han inte så mycket om. Johannes var inte den typen som pratade så mycket. Ingenting om sanningen skulle fram. Johan hade trott han var stum ända till första redovisningen då han pratade med hög, mörk och ren röst. Hans röst hade till och med gjort ett intryck på lärarinnan som just och pass kunde hålla tårarna tillbaka när han pratade på. Redovisningen varande i 3 minuter och 29 sekunder. Efter applåderna blev han tyst igen. Om man frågade vart han bodde eller något annat så svarade han oftast med en axelryckning, eller en blick. Johan hade aldrig förstått varför han inte pratade, men efter ett tag blev man van vid det.
Plötsligt kände han något som ryckte honom bakåt så han nästan föll.
- Va fa..
Han hörde Eriks djupa stämma skrattade. Johan ställde återfann balansen igen och rätade på sig.
- Hejsan små bögar! sa han och skrattade ännu mer.
- Vi trodde du hade dragit och ätit med nån tjej. sa Kim.
- Jag kan ju inte lämna mina Homies! skrattade Erik och rufsade till Kims ljus hår.
Kim himlade med ögonen och började ta upp sin nyckel ifrån fickan. Johan följde hans exempel och började ta upp nyckeln, böjde sig fram och öppnade sitt skåp. Det var förstås längst ner, är man över 170 cm så hade man skåpet längst ner. Det var en oskriven lag. Han la in böckerna i skåpet och stängde det igen. Sen tittade han upp och såg på hur Kim och Erik hade börjat brottats på marken och hur Johannes stod orörd vid sidan om och stampade i takt till musiken han lyssnade på.
- Kom igen nu, jag är hungrig! sa han.
- Okej okej, kom så går vi. sa Erik och släppte taget om Kim och ställde sig upp.
Kim ställde sig upp även han, borstade av sig och började gå.
- Vänta, nu höll vi på att glömma Johannes! sa Erik.
- JOHANNES! VI GÅR NU! skrek alla tre i kör och såg hur Johannes långsamt tittade upp, drog ut en hörlur och tittade undrande på dem.
- Vi går nu! sa Kim.
Johannes nickade och började gå i kapp dem. När han var i kapp, la han som vanligt in den andra hörluren i örat.
"Borde jag leta rätt på honom? Kanske säga hej? Fråga varför han aldrig svarade på mitt sms igår? Eller ska jag visa mig inte för på? Men jag vill ju veta.. Jag borde kanske fråga det diskret, så där gömt utan att han märker det. Men han verkar ju ganska smart, så det lär ju inte hända. Men, hur ska jag göra då? Ska jag ens gå fram till han? Vågar jag ens de? Tänk om han inte ens vil....."
- Angelica?! Har du hört ett ord va det jag har sagt till dig?! sa Felicia.
- Ehm, va?
- Angelica, du lyssnar ju inte! Det är fest hos Kim på fredag! Tror du kan komma? sa Felicia och tittade uppspelt på henne.
- Kim? Vem var de nu igen?
- Det är ju den där killen som hänger med Johannes, Erik och John. Du vet, den blonda med fräknar.
- Jasså han! Han ser inte ut som en som håller en fest..
- Kanske inte, men han är visst värsta partyprinsen! Men det är väl bara för att Erik också är det. Men snälla! Du måste komma! Miriam, Amanda, Anna och Katarina vet jag ska komma. Sen så kommer det säkert John, Johannes och Erik. Sen kommer det nog fler ifrån klassen. Snälla du måste komma!
- Festar Johannes? sa Angelica med ironis röst.
- Vet inte, har aldrig sett honom på sånt förut, men jag hörde av Erik att han skulle komma! Kom igen, tänk han full! Skulle inte de vara kul?!
- Jo, ganska intressant skulle det vara..
- Så! Då kommer du!
- Vi får se. Jag måste ju prata med mamma först.
- Lova att göra det i kväll och berätta för mig sen!
- Det kan jag inte lova. sa Angelica och log.
- Varför inte?
- Man måste ju hitta läget när man ska fråga.
- Ja, det är sant. Men varför skulle du inte få? Din mamma vill väl du ska hitta kompisar?
- Jo. Jag kan ju använda det som ett argument, eller något.
- Att du kan! Men i alla fall, vad tycker du om svenska läxan vi fick? Ganska dryg eller hur?
- Jo, det var den väl. svarade Angelica med lite bort svävande röst.
- Angelica lyssnar du?
- Va?
Felicia suckade högt.
- Vad är det med dig? Du är så borta idag!
- Jag är väl inte borta? Jag sitter ju här!
- Jamen, du liksom svävar iväg. Vad tänker du på egentligen?
"John."
- Inget! sa Angelica och hon kände hur hennes kinder blossade försiktigt upp.
- Jojo, och de ska jag tro på! Kom igen berätta!
- Nej det är inget. Jag.. jag antar jag bara tänker på engelska läxan vi fick innan lunch.
- Vi hade svenska innan lunch Angelica.
"Ajdå.. den va ju bra snygg. Hur ska jag rädda mig ifrån det här?!" Angelica kände hur paniken spred sig i hennes kropp. Hon vågade inte erkänna för Felicia om hennes känslor för John. "Tänk om hon också gillar honom? Eller någon hon känner? Eller tänk om hon berättar för John!"
- Jag sa du är helt borta. Kom igen och berätta! Jag lovar, jag berättar inte för någon! Inte ens Miriam eller Amanda!
Angelica tittade på Felicia. Hennes ögon var förändrade, ifrån den uppspelta glada och halvt galna blicken hon hade gett henne bara för några minuter sen, så var de mer allvarliga, seriösa och uppmuntrande på något sätt.
Angelica bet sig i läppen och tittade ner i bordet. Skulle hon tordas säga de?
- Det är en kille va?
Hon hoppade till och tittade på Felicia med rodnade kinder.
"Hur visste hon..."
- Så det är en kille. Vem är det, någon jag känner? sa Felicia och log.
Angelica nickade stumt och rodnade ännu mer. Hon var inte riktigt van att erkänna så personliga saker.
- Men då måste du ju berätta vem det är! Jag blir ju nyfiken! Är det Erik?
- Gud nej! svarade Angelica direkt och hörde hur Felicia skrattade åt hennes reaktion.
- Tur de ändå, han är en player. Men, är det Mats?
- Vem är det nu igen?
- Okej, inte han. Johannes?
- Nä, inte han. Han är lite läskig tycker jag.
- Läskigt snygg ja! Du har fortfarande inte hört hans röst va? Man är fast på en gång!
Felicia lutade sig bakåt mot stilryggen och blev tyst. Tillslut hoppade hon så häftigt upp att Angelica ryckte till.
- Det är John va?!
Angelicas ansikte fick färgen av coca cola burk och stammade tyst fram ett ynkligt litet "ja".
- Jag visste det! Å, han ser bra ut. Du har smak Angelica! Men har du pratat med honom? Jasså? När då? Hur då? Du måste berätta allt!
Felicias ord rann ur munnen på henne och Angelica hade problem att svara på alla hennes miljoner frågor. När hon äntligen hade lugnat ner sig så hade det med all säkerhet gått över 10 minuter.
- Men då måste du komma till Kims fest!
- Vadå då?
- Jamen, Johan kommer vara där. Och John och Johan är oskiljaktiga! De hänger med i vått och torrt! Du borde kanske bli kompis med Johan! Då kommer du också närmare John!
- Nja, jag tror inte jag vill gå den vägen. Jag vill hellre att John ska lära känna mig igenom mig, och inte igenom någon annan. Om du förstår.
- Okej, jo det gör jag! Ganska smart drag där! Men du kommer till festen va?
- Jag har redan sagt jag ska fråga mamma...
- Det är sant. Å Jag älskar sånt här! Ni skulle bli så söta ihop!
- Skulle vi?
- Så klart ni skulle! sa Felicia som om det skulle vara de mest självklara i hela världen.
Angelica tittade ner på sina lår.
"Skulle han och jag, vara söta ihop?" Hon rodnade lätt åt den tanken, det skulle vara helt underbart om de två kunde bli ihop!
- Men du får akta dig, John är en ganska populär kille. Det är ganska många tjejer som vill ha honom.
- Jo, jag var rädd för det.
- Men det är inget att bekymra sig över! Jag tycker ni två ska bli ihop. För jag tror John behöver någon som dig.
- Som jag? varför det?
- Han behöver en bra tjej som han kan lita på, som är trogen och snäll och söt!
Angelica rodnade kraftigt åt de fina komplimangerna. Hon hade inte fått höra att hon var söt på väldigt, väldigt länge.
- Hej! Så det är här ni sitter! hörde hon en ljus röst säga.
Hon tittade upp och såg Miriams och Amandas ansikten.
- Hej! Jo, de gör vi! Var har ni varit egentligen?
- Hemligt! fnissade Amanda och satte sig bredvid Angelica.
- Jasså? Får man inte veta?!
- Nepp! fnissade Amanda till igen och log stort.
- Men Angelica! Vad röd du är i ansikte, rodnar du? sa Miriam och tittade fundersamt på henne.
- Ehm, jo de är så..
Orden hade satt fast i halsen på henne. Hon ville helst inte att Miriam och Amanda skulle veta något om vad hon kände för John.
- Hon råkade svälja fel bara för en liten stund sen och hostade så mycket att hon blev röd i ansikte. Jag trodde hon skulle svälja ihjäl sig! sa Felicia plötsligt.
- Oj! Det kan inte varit kul. men de gick bra va? frågade Amanda och tittade oroligt på Angelica.
- Ehm, jo det är okej nu. Fick till det efter en stund.
- Gu tur! Vill inte du bara ska dö mitt i matsalen på skolan! Inte för du ska dö alls, men det skulle vara så hemskt! Har ni föresten hört om den där tjejen på Midgård som är gravid och tänker behålla barnet!? frågade Miriam och samtaletsämnet hade tagit en tvärsväng.
Angelica tittade upp på Felicia som log snäll mot henne och blickade diskret med de ena ögat. Angelica trodde hon skulle börja gråta.
"Finns det verkligen så snälla människor?" tänkte hon.
Slut på kap 9.
John och Johan kap. 8
Jag såg mig omkring, vart jag än tittade var det som en gråvit tjock dimma. Jag sträckte upp handen, men dimman var så tjock att jag inte kunde se den.
"Var sjutton är jag?" tänkte jag.
Jag satte mig ner och kände på marken. Den var liksom hård och kall, men jag kunde inte bestämma vilket material det kunde vara. För hårt för att vara trä, för slätt för att vara sten.
- Ehm, vad gör du egentligen?
Jag hajade till av rösten, vart kom den ifrån? Jag ställde mig upp och såg mig omkring, men på grund av den förbannade dimman, så såg jag inte vart, eller vem rösten tillhörde.
- Skulle bara kolla vad jag står på.
- Spelar de verkligen så stor roll?
- Ja! Jag vill veta vart jag är!
Jag vet inte vad de var, men den där rösten irriterade mig! Den lät som om vad jag ville inte gjorde så mycket. Jag kunde inte heller bestämma om det var en tjej eller kille, rösten verkade tillhöra ett litet barn. Vilket gjorde mig ännu mer irriterad! Ingen snorunge ska kunna bestämma över mig!
- Som om de spelar någon roll. Du prioriterar verkligen fel saker här i livet. suckade rösten.
- Som om du vet vad som är viktigt i mitt liv! Visa dig, jag vill se vem jag pratar med.
- Tyvärr kan jag inte visa mig, inte ännu.
- Va fan..
- Svär inte är du snäll.
- Sluta bestäm vad jag ska göra snorunge! skrek jag ut.
Jag kunde plötsligt höra hur någon började små skratta.
- Vad skrattar du åt?!
- Du är exakt den samma Johan. sa rösten glatt.
Jag stelnade till, hur visste rösten vad jag hette?
- Jag känner dig, därför kan jag ditt namn. Och föresten är jag inget litet barn, jag är till och med äldre än dig! Och jag är faktiskt en kille, tack så mycket.
Jag kände hur jag började bli yr, kunde han läsa tankar också?
- Visst är de lite väl uppenbart om jag svara ja på de?
- Sluta kaxiga din jävel..
- Snälla, svär inte.
- Visst visst. muttrade jag och satte mig ner på de kalla golvet.
- Sura inte nu. Vi måste prata förstår du.
- Om vadå?
- Det är just det, du har verkligen inte fattat någonting. Ser du inte vad som händer runt omkring dig?
- Vad menar du? frågade jag misstänksam.
- Du förstår vad jag menar. Det är dags att inse de.
- Inse vad då? sa jag.
Nu började jag bli riktigt arg. Vad skulle jag ha börjat inse?
- Vad som händer omkring dig! Vem som egentligen gillar vem..
- Vad menar du? Sluta prata så förbannat jobbigt!
- Svär inte.
- Jag svär hur jävla mycket jag vill.
- Snälla sluta..
- Fan heller! Din jävla skit hög, varför skulle jag sluta svära? För i helvete, vad skulle jag ha sett? Vad då "Vem som egentligen gillar vem..." Va är de för jävla skit snack?!
- sluta..
Rösten började långsamt försvinna som om man sänkte volymen på stereon.
- Jag slutar inte för ens du har förklarat för mig vad du menar!
- det är det jag förs....
Johan vaknade så häftigt upp att han satte sig upp och fick säng lampan i huvudet.
- Aj som i helvetet!
Han gned handen mot pannan och mumlade alla värdens svordomar i en liten ramsa. Han gav en snabb blick mot klockan. 03:42, han skulle vakna om några få timmar..
"Vad sjutton drömde jag om egentligen?" tänkte han och la försiktigt ner huvudet mot kudden.
Han försökte minnas, men allt han kom ihåg var en besvärlig liten barnröst som hela tiden sa åt honom att sluta svära. Sen var det en mening som han klart och tydligt kunde minnas. "Vem som egentligen gillar vem.."
"Vad skulle det betyda egentligen?" tänkte han innan han somnade om igen.
Slut på kap. 8
John och Johan kap. 7
- Vad ska vi göra? suckade Johan och kastade tennisbollen mot väggen för att sen fånga den igen.
- Som om ja ska veta. svarade John och stirrade upp i taket hemma hos Johan.
- Jag tänkte att du kunde de. suckade Johan igen.
Efter skolan hade de gått hem till Johan och försökt hitta på något. Men eftersom det inte fanns någon läxa att göra, eller rättare sagt: orkat göra, så visste de inte riktigt vad de kunde göra.
- Tv-spel? frågade John.
- Nä, de är så uttjatade.
- Okej, dra till stan?
- De är så kallt idag.
- Ehm, hur går de med Angelica då?
- Trögt, jag tror inte hon ens vet att ja finns. Jenny?
- Prata inte om de.
- Nehe. suckade Johan.
Han vände på huvudet och tittade på John där han låg, hans armar stöttade upp huvudet så att han tittade rakt upp i taket, hans ena ben var böjt medan de andra var rakt. Johan kunde även se att Johns tröja åkt upp lite sen han hade lagt sig ner.
"Hur kunde han vara singel?"
Tvärt vände sig John sig om och tittade på honom. Johan vände sig snabbt om igen och fortsatte kasta bollen i väggen. Hans kände en otäck känsla av ångest och ... ertappad, som om han hade gjort något dumt.
- Vad sägs som att ringa Erik och dom? frågade John.
- Nä, jag pallar inte vara med dem just nu.
- Men om du ska neka varje sak jag säger så kan du väl komma på något själv!
Johan blev stum, han hade visst nekat allt John hade sagt. Hade verkligen inget av de där varit mer lockande än att bara sitta på hans rum och kasta in bollen i väggen?
- Ge mig bollen. sa John rastlöst och satte sig upp.
- Nej, varför ska du ha den? Då måste ju jag titta upp i taket.
- Det måste du inte alls, du kan ju komma på något att göra. Så, ge mig den nu.
- Nej. Det finns inget att göra!
- Kom igen nu.
John lät så trött i rösten när han sa de där sista så Johan gav upp och gav honom bollen.
- Men då vill jag spöa ditt rekord i tetris på din mobil.
- Som om det ska bli nått svårt! svarade John och gav honom sin mobil.
Johan öppnade den och började blippa in på spel.
- Va? Har du bara 370 poäng? skrattade Johan.
- Vissa har faktiskt ett liv. sa John med en ganska glad röst.
- Om att titta upp i taket och hoppas på att nått ska hända är ett liv, så vet ja inte om jag vill ha något.
John log mot honom och fortsatte kasta in bollen i väggen.
Efter en stund så vibrerade telefonen i handen på Johan.
- Jag skulle just sätta rekordet! sa Johan sorgset.
Då såg Johan vem sms:et var ifrån. "Angelica" stod de på displayen. Plötsligt mådde han dåligt, det dunkade i tinningen, halsen var full av slem och i magen var det ett hål.
"Varför skrev hon till John? Varför har John hennes nummer?!" Frågorna ekade i huvudet på honom.
- Vem var de ifrån?
Han tittade upp och såg på John, som fortfarande inte släppt ögonen ifrån bollen. Johan försökte samla sig till att vara med rösten vägrade lämna strupen.
John tittade upp på honom med en förundrad blick, och frågade igen:
- Vem var de ifrån, Johan?
Johns röst var vänlig, men lite försiktigt. Johan visste inte vad han skulle göra, skulle han kasta mobilen i marken skrika och tjuta som ett barn? Skulle han skicka hem John utan ett ord och aldrig mer prata med honom? Skulle han radera sms:et och hennes nummer så de aldrig kunde skriva till varandra igen?
- Johan?
Johns röst fick honom att vakna till.
- Angelica. svarade Johan med en tjock röst.
Han ville inte möta Johns ansikte, men han var tvungen att se hans reaktion. John hade ryggat tillbaka, han hade munnen halv öppen som om han försökte säga något.
- Jasså. ehm, vad säger hon? harklade John sig och tittade ner i marken.
Johan kom på att han inte hade öppnat sms:et. Han öppnade det och läste snabbt igenom de.
- "Tja, Vad gör du?" och sen en gladgubbe. svarade Johan.
Atmosfären i rummet hade tydligt ändrads ifrån halv unket doft och slöhet, till kall svettig och spänd.
- Okej.
- Ska du inte svara?
- Nä, pallar inte. svarade John och började kast bollen i väggen igen.
Johan vände blicken till telefonen igen. Där stod bokstäverna som Hon hade skickat till Hans bästa kompis, istället till Honom!
"Hur länge hade de egentligen skrivit till varandra? De kanske var jätte bra kompisar! De kanske var... ihop?" Klumpen i Johans mage växte.
"Har John ljugit för mig?"
- Ehm, sorry jag inte sa något. Men jag ansåg att de inte var en sådan stor sak, alltså, att hon skrev till mig. För liksom, vi skriver ju bara. Och inga viktiga saker, bara strunt. Å, de började igår. Så man kan ju inte säga att vi e liksom kompisar eller något sånt.
Johan tittade på John, han hade fortfarande ansiktet riktat framåt. När Johan inte svarade så knep John ihop läpparna och fortsatte.
- De var inte meningen. Jag menar, det skulle ju aldrig bli något mellan oss. Jag tycker inte om henne på de sättet. Jag vet ju att du gör de så jag kommer aldrig..
- Men du gillar henne. avbröt Johan.
Nu var det Johns tur att titta på Johan. Han satt ihopkuren med bena upp mot hakan armarna runt knäna. Mobilen hade han i sin högra hand och verkade inte släppa den med blicken. Johan kunde höra hur John harklade sig.
- Som kompis, ja.
- Och de ska jag tro på.
Han hörde hur hård hans röst var, hur kall och igenom trängande den måste ha varit på John. Men det sket han i. John hade ju vetat hur mycket han hade tyckte om Angelica!
- Om.. om du inte vill jag ska prata med henne, så gör jag inte de. Aldrig någonsin igen!
Johan kunde hörde hur Johns röst höll på att spricka. Han visste att John alltid hade varit ganska rädd för att såra, men skulle han verkligen börja..
- Johan! Snälla! Titta på mig i alla fall! sa John och drog i hans arm.
Johan skakade av sig hans grepp och fortsatte undvika titta på honom.
- Som om de skulle göra någon skillnad, om jag sa något eller inte. sa han.
Det skar till inom honom. Varför blev han så hård? Varför kunde han inte säga som det var?
"Nej, jag menade inte så. Du får vara hennes kompis, jag blev bara lite svartsjuk. Vi är ju kompisar, okej?"
Även om han tänkte de där, så kunde han fortfarande inte titta upp och möta hans blick.
Plötsligt kände han hur John tog tag i hans krage, hur han drog honom till sig så deras ansikten bara var en decimeter ifrån varandra. Han märkte hur Johns ögon inspekterade hans ansikte. Hur mycket han än undvek de, så möttes deras ögon. Känslan som strömmade ut ur Johns ögon fick Johan att nästan tappa andan. Dem var så sorgsna, så fulla av ånger och förtvivlan att de brände in i honom.
- John..
- Jag menade inte.. det var inte meningen att.. stammade han fram.
- John! Skärp dig. För fan jag fattar! Himmel, du ska inte bli så upprörd att du nästan bölar! Vart har du din manlighet egentligen? Helvete, ta de lugnt. Du vet att de mesta jag säger är strunt!
Han såg rakt in i ögonen på John. Han hade också tagit tag om Johns axlar för att han inte skulle säcka ihop. John såg ut som ett litet barn i ansiktet, ögonen hade förändras och såg mer lyckliga ut nu, och hans underläpp darrad lite lätt.
- Menar du verkligen..
- Men det är klart jag gör! Jag vet att du aldrig skulle ta min tjej. Jag bara.. överreagerar. Förlåt.
När han hade sagt de så släppte John taget om hans krage. Istället kastade han sig över honom, la armarna runt hans midja och lutade ansiktet mot hans bröst. Med en duns föll de ner på marken, men inte ens då släppte John taget.
- Tack Johan! Du är verkligen världens bästa vän! hörde Johan honom snyfta.
- Ha Ha ingen orsak John!
Han la försiktigt armarna runt honom och kramade honom lite löst. John snyftade till en gång till och sa sen:
- Du vet de här ser lite små bögit ut?
John öppnade dörren och fick en kylig vind träffade hans ansikte.
- Synes vi i morgon då! hörde han Johans röst ifrån hallen.
- Jodå! Hej då!
- Hej då!
Han stängde dörren och gick ut i kylan. Han la händerna i fickorna, drog upp axlarna och började gå hemåt. Han tittade upp mot den natt svarta himlen och drog in ett djupt andetag.
- Fan va nära de var idag. suckade han.
Han tänkte tillbaka till händelsen i Johans rum, när Angelica hade sms:at honom. Vreden spred sig inom honom. "Var hon tvungen att sms:a just då?" även om han visste att de inte var hennes fel, så blev han ändå arg på henne, han var arg på allt! Johans ansiktsuttryck hade gjort ont in i honom som ett brännjärn. Han hade inte kunnat hjälpa sig själv. Bara tanken på att såra någon, Johan framför allt, fick honom att hyperventilera och de kändes som om något åt upp han inifrån. En ständig verk tills de blev bra igen. Sen när Johan hade gett han en förlåtelse, så hade han kramat om honom! Som en lite snorunge! Det var han mest arg på. Han sparkade med all sin kraft in i en snö driva. Han hade aldrig kramar Johan förut, visst, en liten omfamning när man hade gjort mål, eller bara för att jävlas med honom.. Men aldrig så där på riktigt. Det har aldrig varit så verkligt. Bara tanken på den där kramen värmde upp honom så mycket att det kändes som om snön omkring honom skulle smälta. Han bet sig i läppen, de värsta var att han inte ångrade det, och han skulle kunna göra det igen. Han ville göra det igen! Han föll ihop på knäna. Han kände hur hjärtat klappade hårdare och hårdare. Smärtan och saknaden blandandes till en gröt i huvudet på honom. Han kände hur tårarna började bildas i hans ögon. Han slog med sin knutna näve rätt ner i marken.
"Varför måste det göra så ont?" tänkte han.
Tårarna rullade ner för kinderna och landande ner i snön.
- Få ett grepp om dig för fan! Inte kan du sitta här hela natten. hörde han sig själv säga.
Han kände hur kylan trängde igenom hans byxor och han kände hur hans hand värkte. Han ställde sig långsamt upp igen såg sig omkring och upptäckte han var i parken, bara 100 meter ifrån hans hus. Han torkade irriterat bort tårarna och började långsamt gå hem igenom den mörka parken.
Slut på kap. 7
John och Johan kap. 6
Två händer slog ner i bordet så plötsligt att John trodde han skulle få en hjärtattack. Han tittade upp och ser Johans glada min som långsamt höll på att utbrista i skratt. John tog sig för hjärtat och sa:
- Jag trodde jag skulle dö! Skräms inte så djävulskt!
- Förlåt! Det var inte meningen att skrämmas så mycket..
- Helt ärligt Johan, du kommer ta död på mig en vacker dag om du fortsätter så här! John la en extra allvarlig ton i rösten för att få fram en reaktion av honom.
Johan tog bort sina händer ifrån bordet, kliade sig med den högra handen i håret och la den vänstra runt magen. Hans blick sökte desperat något att fästa blicken på nere på golvet.
- Ehm.. förlåt, jag ska inte göra det igen. sa han med sådan stor ånger i rösten att det kunde fått vem som helst att börja gråta i medlidande för honom.
John började med ens skratta, reaktionen han hade väntat på var ingeting emot den här! För att inte avslöja sig så var John tvungen att ta tag i bords kanten med ena handen, och lägga den andra framför munnen.
När Johan hörde hur John försökte kväva skrattet så tittade han upp igen och såg hur John höll för munnen på sig själv för att inte gap skratta.
- Din lilla..! sa Johan och kastade sig över bordet, drog ner John ifrån stolen där han satt och de båda föll ner på golvet.
John kunde inte sluta skratta samtidigt Johan försökte brotta ner honom så att han skulle vara överst.
Snart märkte John att han kunde känna Johans händer på sitt bröst och runt sin ena arm, Johans ben låg på varsin sida om hans midja när Johan hade lyckats komma i överläge. Johans ansikte log i triumf och började peta sina smala, långa fingrar i midjan på honom. John vred och vände på sig i ett försök att komma lös. Johan skrattade förtjust och kittlade honom ännu mer, John skrattade hysteriskt och började slå på Johan och försökte dra bort honom ifrån sin kropp.
- Släpp mig! sa John och försökte åla sig ur hans grepp.
- Ånej! Du ska få igen din lilla gris! svarade Johan.
John märkte hur Johans varma kropp började värma honom på ett syndigt och upphetsande sätt. John började gradvis gripas av panik och kämpa på allvar för att komma ifrån Johan. I ett desperat försök att komma ifrån så satte sig John sig upp i en sådan hastigt att Johan nästan föll av honom, men bara nästan. John märkte att Johans ansikte hade kommit så nära hans att han kunde känna Johans lätta andetag mot sin näsa. Han kunde också känna hela Johans bröst mot sin eget och hans rumpa över hans lår. Sakta, knappt märkbart men ändå så det kändes så kände han hur hans lem började fyllas med blod och långsamt resa sig.
Paniken svepte över honom som en kall dusch och utan att tänka så slängde han Johan ifrån sig och ställde sig upp. Han ställde med ryggen mot Johan och började hyperventilera, tyst så inte han skulle höra det.
- 1, 2, ..3,....4,....5.. viskade han tyst till sig själv, han kontrollera sig själv innan han vände sig om för att hur det gick med Johan.
Johan låg på marken, med händerna runt sin mage och tårar i ögonen skrattade han högt och ljudligt.
- Där fick du! Din lilla gris! skrattade Johan fram där han låg på klassrumsgolvet.
John tittade sig omkring, som tur var hade ingen av hans klasskompisar anlänt än, han hade suttit helt själv i klassrummet när Johan hade kommit in. Han andandes tungt ut och log mot honom.
- Det är inte schyst att hoppa på någon utan förvarning vet du! sa John med en retlig röst.
- Det är inte heller schyst att spela på skuldkänslor! svarade Johan och försökte ställa sig upp.
John suckade och räckte fram handen.
- Här, jag hjälper dig.
Johan tog emot handen och rycktes hastigt upp.
- Tack! sa han glatt och borstade av sig.
John tittade på honom, men vände snabbt bort blicken. Han tog upp sin stol som hade välts i den vilda striden, satte sig vid sin plats och han slog upp sin boken. Han bläddrade mellan sidorna och märkte inte att Johan kom närmare och närmare för varje sekund, när Johan var så nära att han nästan tog i John böjde han sig fram och viskade:
- Det är kul att skrämma dig.
John hoppade till och slog nästan ner sin bok igen. Johan skrattade så mycket att han nästan fick tårar i ögonen.
- Din skitunge!
John tog sin penna och slängde den på honom men kunde själv inte låta bli att le. Johans skratt hade alltid kunnat få honom att känna sig bättre till mods, och gladare.
- Nej nu ska vi vara mer seriösa, det var inte meningen att skrämma skiten ur dig hela tiden!
John muttrade och tittade på honom.
- Nehe? Va ville du då?
- Det är fest på gång! Hos Kim på fredag! Visst är du på?
John tvekade, han hade aldrig varit så där bra på fest fronten.
- Kanske, vilka kommer?
- Vanliga gänget. Johannes, Kim förstås, Erik, jag tänkte gå, några från klassen och sen kanske Jenny!
John svalde, han visste att hans lögn skulle komma i kapp honom förr eller senare. Johan tittade på honom och log så vackert, hur kunde han motstå honom när han ser på honom med de där mörka ögonen?
- Vi får se, kanske.
- Vadå kanske? Om Jenny kommer kan du ju ragga på henne där och kanske få nått!
- Jo, det är ju sant..
- Så! Visst kommer du då?
- Vi får se sa jag!
- Men snälla John! Inte bara för att Jenny är där, kom för min skull! Det är så tråkigt utan dig..
Även om John kunde höra den lilla ironin i Johans röst så kunde hans hjärta inte hjälpa att ta ett extra skutt.
- Vi får se.
- Du vet jag inte kommer ge mig för ens jag får ett ja?
- Jag vet.
- Sååååå..?
John tittade på sin leende kompis och suckade.
- Jag ska fråga mamma först. Sen får vi se.
- Ja, det är bättre än ett "Vi får se!", muttrade Johan, men vi får synas! Jag måste kila på lektionen igen, Hej då!
- Hej då. svarade John tillbaka och såg honom lämna klassrummet.
John la ner huvudet på bordet. Varför ska det vara så svårt?
- Satan vad många böcker. suckade Angelica när hon gick upp för trappan.
Hennes mörkröda axelväska tyngde ner hennes axel så mycket att de gjorde ont. Att byta axel var uteslutet, den andra var redan röd efter axelremmen ifrån väskan.
- Det var bara en liten bit till nu. uppmuntrade hon sig själv och tog ett hård tag om väskan.
Hon steg upp det sista trappsteget och pustade ut.
- Klar! viskade hon och släppte försiktigt taget om väskan och lät tyngden hänga på axeln igen.
- RIVCSH!
Angelica suckade högt samtidigt hon hörde hur alla hennes böcker, papper, pennor och allt annat hon hade i sin väska föll ner över trappan som hon just besegrat. Hon vände väskan upp och ner och såg hur ett stort hål hade bildas i botten på den.
- Förrädiska väska! väste hon.
Hon gick ner en bit för trappan och började samla ihop alla sina saker.
- Typiskt att väsk-jävlen skulle gå sänder just när jag hade kommit upp för hela trappen. Men vad hade man väntat sig? muttrade hon.
När hon skulle stiga upp ett trappsteg så kände hur hennes fot snavade vid något och hon föll handlös bakåt.
- Fan, nu kommer ja dö också! tänkte hon och önskade att hon i alla fall kunde skrika, men rösten hade fastnat i halsen på henne.
Hon knep ihop ögonen och beredde sig på att falla på de hårda golvet.
Men istället för att känna de kalla golvet mot hennes rygg, kände hon två stycken armar tog tag i henne. Hon kände hur hennes huvud togs emot av någon mjukt och varmt, hennes rygg stöttades av något som kändes som ett lår.
- Det där var inte lite nära ögat de! sa en kraftigt mörk, men vänlig röst till henne.
Hon nickade stumt och försökte ta sig upp. Men snart märkte hon hur svårt det var, hennes fötter fick inget bra grepp om marken under henne.
- Vänta, så ska jag hjälpa dig. sa rösten igen och började försiktigt gå upp för trappan.
Stöttad av människan bakom henne så lyckades hon långsamt komma upp på de nästa trappsteget och återfinna balansen.
- Tack du, sa hon och vände sig om, jäklar vilka ref ...
Orden fastnade i strupen på henne, framför henne stod han! Han log mot henne, tog av sig sina stora hörlurar från huvudet och lät de vila mot nacken.
- Ingen orsak. Men varför slänger du dina saker över hela trappan för? sa John och tittade fundersamt på henne.
- Ehm.. Jo min.. min väska gick sönder. stammade hon fram.
Hon tittade skyggt på honom, hans ljusa ögon såg så vänligt på henne att hon var tvungen att slå ner blicken. Hon märkte med ens att hon inte andades. Hon tog ett kraftigt andetag och hoppades att de inte skulle märkas. I ett försök att samla sig så tittade hon ner på hans skor. De var ett par mörkgröna sneakers, nyans förändringen framme vid tårna visade att dom var ganska gamla. De var ganska slarvigt knutna och på den högra foten hade skosnöret gått av. Hon märkte också att hans byxor täckte övre delen av skon, för att sen dölja hela hälen. De mörka jeansen var också ganska slitna, eller så hade de köpts så. Färgen hade bleknat lite och på knäna var det mycket ljusare, nästa ljusblått, i jämförelse mot resten av byxorna. Undra hur det då såg ut vid rumpan..? Hon slog snabbt bort den tanken och kände hur hon rodnade.
- Jag ska hjälpa dig ta upp dina saker. sa John tvärt.
Hon tittade upp på honom igen, men han vände ryggen till och börjat plocka upp hennes saker. Hon tittade på honom, sen började även hon plocka upp sakerna. Hon tittade på honom i smyg, hur han stod böjd över trappan och tog upp hennes matte bok. Hon log för sig själv, hans byxor hade ljusnat på rumpan.
Slut på kap 6
John och Johan kap. 5
- Fan, det här går inte! sa Johan och kastade iväg sin penna.
John tittade upp ur sin mattebok och tittade på honom.
- Vad är det som inte går?
- De jävla talen! Det vill inte som jag vill!
- Vad vill du då?
- Jag vill ta den här jävla matteboken och elda upp skiten!
- Förstör du inte miljön då?
- Nej, för om jag inte räknar någon matte, så slösare jag inte på räknehäften. Om man räknar på det så blir det säkert mindre miljöförstörning om jag eldar upp den, än att ta alla räknehäften!
John tittade på Johan och höjde det högra ögonbrynet.
- Så nu ska du bli miljökämpe?
- Självklart! Vart är mina tändstickor?
Johan reste sig upp, fast i ett ryck blev han nerdragen av John igen.
- Du ska inte bli en miljökämpe, du ska räkna matte. Jag kan ju hjälpa dig!
Johan la armarna i kors och såg sur ut.
- Vilket tal är du på? frågade John och böjde sig fram så han kunde se i Johans mattebok.
- 4327. sa Johan och tittade på John som tittade på talet en stund innan han sa:
- Okej. Då ska du förenkla 4y( 3 + x) - 4x(1 - y). Eller hur?
- Jaa.. Men det blir fel hela tiden!
- Det är för att du glömmer att du måste multiplacera hela talet i parentesen.
- Jaha! Så då är det 4y gånger 3 och x?
- Japp! Och 4x gånger 1 och y.
- Jamen då förstår jag! Vart tog min penna vägen?
Johan ställde sig upp och letade efter sin penna. När han hittade den så fortsatte han att räkna matte. Eller rättare sagt, försökte! Han kunde inte få bort bilden av Angelica som hon sprang runt på basketplanen. Hur hennes bröst studsade i taket med hennes fötter tog i marken, hur gott hon luktade, hur hennes söta lilla rumpa svängde så lätt när hon gick förbi. Han kunde helt enkelt inte få ut henne ur skallen!
- Oj, vad klockan är mycket. Jag borde gå nu.
Johan vaknade till och tittade först på John sen på klockan, den var tjugo över sex.
- Ja, du har nog rätt.
De reste sig upp ifrån mat bordet och John började packa ner sin mattebok i ryggsäcken.
- Ehm, tack för du kom over och hjälpte mig med matten. sa Johan och kliade sig i hårbotten med sin högra hand.
John tittade på honom. Johan kunde se på hans ögon att han var lite förvånad. sa han verkligen tack så sällan?
- Inga problem. Någon måste ju se till att det kommer in i din tjocka skalle.
- Tack för den då!
- Äcsh, du vet att jag bara skojar. sa John och ruffsade till Johans hår.
- Sluta med det där! sa Johan och knuffade iväg John som skrattade glatt.
- Vadå då? Jag vet att du gillar det. sa John retsamt.
Johan tittade argt på John som bara stod där och log. John visst verkligen hur han kunde jävlas med honom. Om det inte hade varit John, hade han slagit till honom. Johan hade lärt sig med åren att det inte var lönt att ge igen, för då fortsatte John bara att skratta och gav dubbelt upp igen!
- Nej men nu ska jag nog gå. sa John tvärt och började gå mot dörren. Hej då!
Där slängde han igen dörren.
”Vad tog det åt honom?” tänkte Johan och tittade ut på gården och såg sin kompis gå fort ifrån hans hus.
- Varför?! skrek John när han hade stängt in sig på sitt rum.
Varför kunde han inte låta bli Johan? Varför var han tvungen att ta i honom hela tiden? Varför kunde han inte slita sina ögon bort ifrån honom? Varför kände han alltid sig så jävla glad att få vara med honom?
- Du vet svaret Pucko. Du vet också att du inte kan göra något åt det. Så sluta drömma. sa hans inre röst till honom.
Han visste mycket väl att det var omöjligt, fel och förbjudet. Men ändå kunde han inte låta bli. Han la sig ner i sin säng så som så många gånger förr.
- Varför kan jag bara inte släppa honom? viskade han till sig själv och kände hur en klump i magen började växa.
Han kände hur tårarna ville komma fram.
”Inte en jävla chans att jag tänker gråta som en jävla.. ” han stannade upp i sina tankar en stund. ”som en jävla bög.”
Tårarna välde ner för kinden, varför skulle han inte gråta? Han fick ju inte vara med den han älskade, inte på det sättet han vill i alla fall. Sen så vågade han inte visa vem han egentligen var för någon. Han skulle aldrig bli accepterad. Inte av Mamma, inte av syrran, inte av kompisarna, inte av Johan.
- Hallå? Jag är hemma! skrek Alicia ifrån ytterdörren och han kunde höra henne ta av sig skorna i hallen.
”Helvete! Var hon tvungen att komma hem just nu?!”
John hoppade upp ur sängen, tittade sig snabbt i spegeln. Än hade han inte gråtit nog mycket för att hans ögon skulle bli helt rödsprängda. Han torkade sina kinder och slog sig själv på dem.
- Nu skärper vi till oss, vi vill ju inte vissa lilla syrran vilken mes du är. viskade han för sig själv och gick ut ur rummet.
- Å, hej John! Jag trodde ingen var hemma! sa hon när han kom ut.
- Varför skrek du då som en stucken gris? sa han retsamt och log mot henne.
- För om du var hemma, så kanske du låg och sov. Därför skrek jag.
- Tack för den omtanken!
Egentligen så uppskattade han att hon skrek, för annars kanske hon hade bara rusat in i hans rum och funnit honom gråtandes som ett litet barn. Det hade blivit lite svårt att förklara.
- Vad blir det för mat då?
Han tittade förvånat på henne.
- Som om jag skulle veta det?
- E, ja? Det är ju du som ska göra maten idag pucko!
- Just ja. Det hade jag glömt. sa John och gick till kylskåpet.
Han tittade runt på hyllorna för att leta efter något ätligt.
- Vad sägs som korv och mackaroner?
- Visst, gör vad du vill för mig spelar det inte så stor roll. sa Alicia och gick iväg ifrån köket.
John plockade fram korven och gick till skafferiet för att leta rätt på mackaronerna. När han öppnade skafferiet så kände han hur det durrade till i fickan. Han tog upp mobilen och öppnade den.
- Sms! sa han glatt och öppnade sms:et.
-: Hejsan! Vad gör du då? //Angelica.
Han på skärmen igen.
”Angelica? Vilken Angelica?” tänkte han och svarade:
-: Hej, jag ska just börja göra mat. Vilken Anglica?
Han skickade iväg det och la ner mobilen igen. Vilken Angelica? Frågan snurrade runt i hans huvud. Han kände väl ingen Angelica? Han bestämde sig för att fortsätta att leta efter mackaronerna . Han letade på alla hyllor men utan resultat.
- ALICIA! VART ÄR MACKARONERNA? skrek han efter en stunds letande.
- De är på bänken! hörde han hennes röst säga.
Han vände sig om och såg att de var på bänken, mellan rosten och kaffebryggaren.
- TACK!
Han gick fram till bänken och tog upp packetet. När han läste instrukitonerna så fick han ett nytt sms.
-: Angelica i Johans klass. Coolt! Vad gör du för mat?
John trodde han skulle svimma.
”Angelica, den nya tjejen?! Vad vill hon mig?” tänkte han.
-: Mackaroner och korv.
Mer skrev han inte. Han hade ju ingen anledning. Han satte på en kastrul med vatten och började skära upp korven i ojämna skivor. Bättre än så blev de inte.
”Undra om hon har skrivit något till Johan.” tänkte han där i köket. Han undrade om han skulle berätta för Johan om att hon skrev till han. Men bestämde sig för inte göra det, om nu hon inte hade skrivit till Johan, skulle Johan bara bli sårad.
”Det är allt för sällan en tjej skriver för att bara vara kompisar.” tänkte han irriterat och märkte inte vart han skärde.
Han kände plötsligt det kalla bladet korsa över hans högra pekfinger och hur det sved till ordentligt.
- Helvete!
Han släppte kniven och tittade på sitt finger. Såret var inte fullt så djupt, men blodet ran ner över handen och bara efter några secunder var nästan hela fingret täckt av hans blod. Han svor till igen och gick bort till diskon. Han tvättade handen och letade i skåpen efter något slags av plåster. Han hittade en liten låda och började plåstra om fingret. Ett bamseplåster fick det bli. Det var det eller ett med några rosa hästar på. Han kände hur det vibbreade i fickan igen och han fiskade upp mobilen.
-: Satan va nice du!
Han läste sms:et om och om igen.
”Inget mer?” Han hade förväntats sig minst en till fråga eller något.
Av efrarenhet så visste han hur tjejer skulle skriva om de var intresserade. Vad man än sa, vad man än gjorde så gav de sig inte. Oftast.
-: Jodå, men vad gör du?
”Hon kanske inte är intresserad ändå.” tänkte han och log för sig själv.
Äntligen fanns det kanske en tjej som inte gillade honom mer än som en vän och som bara ville ha det så.
”Om du bara visste hur duktig jag har varit idag! Vi spelade basket idag på Ikus, och jag gjorde minst 5 mål! Lite stolt man får vara! De som spelade var jag, Felicia, Anna, Amanda, Miriam, några killar ifrån klassen och John! Jag har äntligen fått reda på vad han heter! Felicia berättade det för mig! Just när jag hade gjort mål så kom han in! Gissa vad han sa?!
- Satan vilket skott!
Gissa om det värmde! Han är riktigt snygg och jag trodde jag skulle dö när det vissade sig att jag skulle spela mot honom! Ucsh, får man verkligen vara så het?!
En kul grej jag fick reda på är att han är kompis med Johan i klassen, du vet, den där tystare killen. Hur kul låter inte det? John och Johan?! I alla fall, jag frågade också Felicia om hon inte hade Johns nummer, som hon hade! Så jag sms:ade honom också idag! Och han svarade! Ingen kille har typ gjort det.. alla bara dissar. Men han svarade! Vi snackade typ länge också, fast vi var tvungen att sluta för ett tag sen, han skulle göra läxa eller va de nu va. Men Fattar du?! Det kanske blir något av det här…
Angelica tittade upp ifrån sin dagbok och såg på dörren.
- Om du står där och försöker tjuvlyssna så är det lika bra att du kommer in!
Efter några secunder kom hennes äldre bror Mattias in.
- Hur visste du att jag lyssnade? sa han bekymrat.
- Efter att ha levt med dig i 16 år, så kan man ett och annat om dig brorsan.
- Kanske, men vad gör du? Skriver du dagbok igen?
- Det ska du inte bry dig om!
- Vad?! Får inte en äldre bror bry sig om sin lilla syster?
- Nej! sa hon och stängde igen sin dagbok.
Mattias tittade på henne, log och gick till sängen där hon satt.
- Det skiter jag i. Det är min plikt smartis!
- Det är en brorsas plikt att låta sin syster vara ifred!
- Det är också en brorsas plikt att jävlas med sin syster vet du!
Mattias satte sig bredvid henne i sängen och började peta henne löst i midjan, vart efter Angelica ryckte till.
- Låt bli att kittlas!
- Varför? frågade Mattias med en retsam röst och petade på henne igen.
- För annars får du ta konsekvenserna! sa hon och slog honom på axeln.
Mattias log ondskefullt mot henne och la sin hand på hennes mage och började kittla henne så mycket att hon började skratta som en hysterisk blåmes.
- Ge dig! skrek hon och slog honom så hårt hon förmådde.
- Aldrig! Du skrattar ju så roligt!
Angelica slingrade sig och försökte få bort sin bror, men allt motstånd verkade lönlöst.
Plötsligt flög dörren upp och in kom deras pappa med en allvarlig min.
- Vad håller ni på med?
Mattias släppte sin syster, pekade på henne och sa:
- Hon började!
- VA?! Nu är du lite väl omogen va, Mattias? De va ju du som började! sa hon och tittade surt på honom.
Deras pappa skakade på huvudet och log åt dem båda.
- Ni ska inte skylla på varandra vet ni.
- Ne, vi skyller på dig! sa Mattias och log mot sin pappa.
- Det var de fräckaste! Har du fått för lite stryk, pojk? sa han och kastade sig över Mattias som skrek glatt.
han kittlade sin son som spalttrade som en fisk samtidigt Angelica försökte få sin hämnd genom att hålla i honom ock låta sin pappa fortsätta.
- Det är inte schyst! Det är två mot en!
- Det har du ju rätt i. sa pappan och drog ner Angelica och började kittla henne också.
Angelica skrek gällt och försökte få bort honom, men det visade sig vara alltför svårt för henne. När deras pappa började bli trött tog de sin chans för att få revansch.
Brottnings matchen var snabbt i gång mellan de tre och de skulle troligtvis inte sluta för ens deras mamma skrek åt dem att sluta.
Slut på kap 5
John och Johan kap. 4
Johan såg sig omkring i salen, han kunde se Kim och Johannes som hade börjat kasta bollen på korgen, han kunde se hur Erik knöt sina skor extra hårt på en bänk lite längre bort och hur tjejerna i klassen satt och pratade på läktaren. Men vart var John? Han tittade på sin klocka, den var 10 över. John brukar inte vara sen.
- Ska vi lira då? sa Erik högt.
- Men John har ju inte kommit än. sa Johan.
- Han får väl hoppa in när han kommer. sa Kim och ryckte på axlarna.
- Jo, de får han väl.
Johan tittade på dörren. Vart var John? Det kändes inte rätt att börja utan honom.
- Okej, vad ska vi ha för lag då? sa Erik och räknade snabbt hur många de var.
- Äcsh, vi delar bara rätt över så här, sa Felicia och la sin arm emellan Johannes och Erik. De som är på den sidan gör mål där och de som är på den här sidan gör mål där. Fatta?
- Okej, ska vi spela då? sa Kim och log.
John tittade runt för att se vilka han kom i samma lag med. Det var han, Erik, Felicia och Anna. Erik hade redan ställt sig för att ta uppskjutet. Johan ställde sig en liten bit därifrån och väntade på att bollen skulle komma mot honom. På andra sidan så kunde han se henne, den nya tjejen! Han hade inte lagt märke till henne förens nu. Hon stod och försökte få grepp om tillvaron när Erik och Kim hoppade efter bollen. Eftersom som att Erik var längre än Kim så fick han bollen. Bollen gick till Miriam som tog emot den och gjorde ett försök att dribbla, men Kim kom springandes mot henne och hon passade snabbt till Felicia. Johan tvingade sig själv att sluta titta på den nya tjejen utanbörjade följa efter Felicia som var snabb som en liten vessla på plan. Men när Johannes blockade henne så hade hon inget annat val än att passa till Johan. Johan började snabb springa mot korgen och skulle just kasta iväg bollen när helt plötsligt hon stod framför honom. Han blev så chockad över att hon hade kommit upp så fort att han totalt missade korgen och bollen studsade iväg till Amanda.
- Du kan ju inte ställa dig i vägen. sa Johan och tittade på henne.
- Klart jag kan, du såg väl? sa hon innan hon sprang iväg för att hjälpa Amanda.
Johan var som ställd, men han följde efter henne. Vad var det där för en liten kaxig tjej? Hans hjärta pumpade blod fortare och fortare samtidigt han såg henne på planen. Han såg henne finta bort Erik och gjorde mål. Nu blev det Eriks tur att titta med munnen på vigavel, även Johan var som bort blåst, fick tjejer verkligen vara så bra på basket?
- Snyggt gjort Angelica! skrek Miriam.
”Så det var det hon hette” tänkte Johan och log.
- Johan! skrek Erik och kastade bollen till honom.
Johan vaknade upp ur sina tankar och fångade snabbt bollen. Han började små springa upp mot mål och såg att han hade både Felicia och Erik bakom sig. Plötsligt så stod Johannes framför honom och blockade hans väg.
- Felicia! sa han och passade bollen till henne.
Men i luften så hoppade den nya tjejen upp och tog den! Vad var det med den tjejen?! Johan började springa efter henne för att försöka ta bollen ifrån henne. Efter som han hade längre ben än henne var han snabbt ikapp henne och ställde sig i hennes väg. Hon tittade upp på honom och började se sig omkring.
- Är jag i vägen? sa han och försökte ta bollen av henne.
- Egentligen inte. sa hon och log, sen hoppade hon och kastade på korgen, och träffade!
Johan tittade först på korgen, sen på henne. Hur var det möjligt?
- Jäklar vilket skott!
Johan vände sig om för att se vart rösten kom ifrån. Där borta i dörröppningen stod John och log.
- Fan va du är sen! Tjejerna håller på att slå oss sönder! sa Erik och log mot honom.
Johan började gå mot John, men på vägen dit kunde han inte låta bli att vända sig om och titta på henne en gång till. Hon stod där och drog foten efter golvet. Men, visst rodnade hon?
John satte sig ner på bänken för att hämta andan en stund.
- Helvete vad den där tjejen kan spela! utbrast han mellan andetagen.
- Det var nått man inte visst i alla fall. sa Johan som hade satt sig bredvid honom.
- Verkligen inte! Så liten hon är.. sa Erik och dundrade ner bredvid Johan.
- Men snygg är hon i alla fall.
John tittade på Johan som log samtidigt han iakttog den nya tjejen på avstånd. Erik följde Johans exempel och tittade på henne.
- Jodå, snygg är hon.
John satt tyst och tittade först på Erik och Johan, sen svepte han iväg blicken bort till den nya tjejen som stod vid Felicia och resten av tjejgänget och pratade. Han tittade på hennes lilla kropp, han granskade henne från topp till tå. Han tittade på hennes smala midja, lilla rumpa och hennes bröst. Han blundade en liten stund och föreställde sig henne framför sig, fast nu naken. Varför blev han inte kåt av det där?!
- Du, Angelica! Vänta!
Hon vände sig om och såg Felicia sprang bakom henne. Hon väntade på att hon skulle komma ikapp.
- Ska du ner på stan? frågade Felicia när hon hade kommit fram.
- Jo, det ska jag. Vadå då?
- Då kan vi göra sällskap! sa Felicia och började gå mot busskuren.
Angelica följde efter henne och la ner sina kalla händer i fickorna.
- Föresten! Varför har du inte sagt att du är as bra på basket?!
Angelica kände att hennes kinder hettade till.
- Vet inte. Trodde väl inte att jag var så bra. svarade hon.
- Men kom igen nu! Du ägde sönder killarna! Till och med Erik tappade hackan!
Felicia tittade på henne och log. Angelica log tillbaka. Hon kände hur det värmdes inombords. Det var allt bra länge sen någon gav henne så fina komplimanger. Plötsligt såg hon sin chans och frågade:
- Du föresten, vem var killen som kom in efter ett tag?
- John? Han är en kille ifrån naturklassen. Han är typ Johans kompis.
- Jaha! Då förstår jag. Han var ganska duktig på basket.
- Eller hur! Han är ju så jävla lång att han kan ju gå över än om han så vill!
Felicia fortsatte babbla om basketen men Angelica var redan i andra tankar.
“Så det är John han heter.” tänkte hon och log för sig själv.
Slut på kap 4
John och Johan kap. 3
Johan sträckte trött på sig. Han hade samhällskunskap, av alla jävla ämnen. Om de bara hade haft en lite roligare lärare, än tråkmånsen Daniel som mumlade så mycket att man inte ens visste vad han sa, så skulle lektionerna vara mycket bättre. Istället var man tvungen att sitta och gissa sig till vad Daniel sa, en lek som Johan hade tröttnat på sen länge. Visa ämnen var helt enkelt omöjliga att koncentrera sig på. Istället brukade Johan tillbringa sin tid till viktigare saker. Som att spana tjejer eller bara spela spel på mobilen. Just den här lektionen hade han lyckats få plats bredvid den nya tjejen. Han la armarna i kors på bänken och lutade sitt huvud ner vänt mot den nya tjejen så att han diskret kunde spana in henne utan att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Hon tittade intressant på Daniel och antecknade i mellan åt lite grann i hennes anteckningsblock. Hennes hand rörde sig snabbt ifrån rad till rad för att ibland stanna upp och invänta nya instruktioner. Hans ögon följde varje liten rörelse hon gjorde, allt ifrån att dra fingrarna igenom sitt hår till att vässa sin penna. Hennes mjuka rörelser gjorde hans längtan efter hennes kropp helt outhärdlig! Han slöt sina ögon och drömde sig försiktigt bort ifrån deras tråkiga klassrum och dryga lärare, bort med den nya tjejen till något mycket mer bekvämare ställe, där de kunde vara ifred.
- Kan du svara på de Johan? frågade Daniel med skarp röst.
Johan vaknade till, satte sig spik rak upp och sa av ren reflex:
- Vit ryssland.
- Ö, de var rätt. Bra att du är på alerten Johan. sa Daniel som blev helt ställd.
Daniel som hade räknat med att Johan skulle ha fel på hans fråga, muttrade, tyst nog så att ingen skulle höra de:
- Den pojken hade för mycket tur än som bra för honom.
Johan tittade sig omkring i klassen och lade märke till att de kollade på honom. Johan kände hur han fylldes av stolthet, inte bara för att ha kunnat svara rätt, utan att svara rätt på en fråga han hade ingen aning om vad den handlade om.
- Snyggt Johan! viskade Erik och dunkade honom i ryggen.
Johan kunde inte låta bli att slänga en blick på den nya tjejen och såg att hon tittade på honom, och log!
John stod vid sitt skåp och la in sin mattebok. Han tittade igenom sitt schema som han hade tejpat fast på skåpet för att se vad nästa lektion var. Fysik så klart. Han letade igenom sitt minimala skåp efter sin fysikbok.
- Men tjena John! Du drog snabbt ifrån lektionen du.
Han tittade upp och såg att det var Morgan som hade dykt upp och försökte komma in i sitt eget skåp.
- Tjenare. Jo, jag har lite saker att göra innan nästa.
John fortsatte sökandet samtidigt som Morgan babblade på som han burkade.
- Okej, annars kan jag förstå varför du vill därifrån så fort som möjligt. Vilken dryg lektion! Inte nog med att vi har läxa i de förbannade ämnet, nej nu ska vi visst ha prov också! Jävla skit Hans!
John mumlade nått ohörbart till svar, det räckte för att Morgan skulle kunna fortsätta prata på. Efter att bara gått en halv termin med Morgan så visste John redan hur han fungerade. Så länge man höll med och nickade så behövde man nästan inte behöva bry sig alls om all den skiten som kom ut ifrån hans mun. Morgan hatade nästan alla ämnen och lärare, han sparade inte en sekund på att snacka skit om dem. Varför han då hade valt en sådan linje som natur, var en stor fråga för John. När John äntligen hittade sin fysikbok, så började han gå ifrån skåpen och lät Morgan fortsätta sitt babbel med någon annan stackare som hade kommit. John gick mot No-salarna. När han kom till fysiksalen såg han att deras lärare inte hade kommit än. Han log och fortsatte sina steg mot cafeterian, hans hunger höll på att ta koll på honom! När han kom fram så såg han till sin förvåning att Johan, Erik, Kim och Johannes också var där.
- Tjena killar! sa han när han kom fram till dem.
- Tja! Men har inte du lektion nu? frågade Johan och tittade på sin klocka.
- Jo, egentligen. Men Ellen har inte kommit än så.
- Stor skolkarn! sa Erik och log.
- Alltid! skrattade John. Men vad har ni för lektioner nu då?
- Vi ska ha svenska om kanske 10 minuter eller något. sa John. Tror jag, eller vad har vi?
Kim, Johannes och Erik ryckte på axlarna.
- Nähä, så ingen av er vet när ni har lektion då? sa John och log mot dem.
- Äcsh! De kan inte vara så svårt att ta reda på. sa Kim.
Han såg sig omkring tills han hittade de han sökte efter.
- Öj! Tjejer, vad har vi sen? skrek han efter några tjejer som gick i deras klass.
- Kolla upp de själv! skrek en av dem tillbaka.
De andra killarna skrattade åt Kims snopna min.
- Du har nog inte sådant stort inflytande som du tror Kim. sa Erik och la sin hand på Kims axel.
- Klart jag har! Om inte Felicia skulle vara en så jävla kärring så. sa han surt.
- Tro de du! sa John och log. Jag ska visa hur man gör. Felicia, snälla. Kan du inte säga oss vad ni har sen?
Felicia tittade mot dem och svarade:
- Men är det så svårt att kolla själv?
John nickade mot henne och man kunde höra, trots avståndet hur hon suckade.
- Vi har svenska om 10 minuter.
- Tack! Se, så svårt är de inte att hjälpa killar i nöd!
Felicia himlade med ögonen och fortsatte snacka med sina kompisar. John tittade på de andra killarna och log.
- Äcsh, fan ta dig. sa Kim, men John kunde ana ett litet leende på Kims läppar.
- Föresten John, hänger du med sen på basket? Vi tänkte lira lite i gympasalen efter skolan.
John tittade på Johan. Klart han ville vara med! Men basket… hur skulle han stå emot?
- Det är klart jag är med! sa Johns mun.
- Schysst! Än så länge är vi bara 5 stycken. Men vi ska fråga några tjejer ifrån klassen också. Tror du att du kan fixa flera också? frågade Johan och log.
- Ska se vad jag kan göra.
John tittade på sin klocka, den var 10 över.
- Helvete, jag börjar nu. Vi höres senare!
John hade inte tid med att snacka med dem längre, hans lektion började för flera minuter sen!
Han hörde hur hans mage kurrade. Han hade helt glömt bort att han var hungrig. Den här fysiklektionen skulle inte alls bli rolig.
Slut på kap 3
John och Johan kap. 2
Johan satt i sin fåtölj och spelade slumpvisst olika låtar på sin gitarr. Det var en svart Ibanez, akustisk stålsträngad. Han hade jobbat en hel sommar för att få ihop pengarna till den. Hans pappa hade lärt honom spela på den. Fast, alla olika slags av tabs och låttexter hade han hittat på Internet. När han hade råd, så skulle han köpa en elgitarr också. Bara för att få de häftiga sounden som man inte får av en akustisk. Samtidigt han spelade tittade han runt i rummet. Det var någon slags av tomhet runt omkring honom. John hade gått hem för länge sen med löfte att tvätta rent kläderna och ge tillbaka de senast imorgon. Johan ställde ifrån sig gitarren och gick för att sätta på en cd skiva. Skillet - Alien yuoth fick duga. Han hörde musiken komma ut ur högtalarna. Han la sig ner i sängen och tittade upp i taket. Han tänkte på den nya tjejen. Hon med det blonda, långa håret och de ljusblåa ögonen. Hennes namn hade han inte fått reda på än. Men tids nog, skulle han få reda på det. Hon hade ju lett mot honom idag, ett blygsamt litet leende. Det var det som hade fått honom att haja till, hon hade ett väldigt vacker leende, den saken var säker. Han försökte drömma sig bort till hennes vackra läppar och underbara kropp. Men det var något som störde honom, hela tiden han försökte få upp hennes ansikte kom Johns fundersamma ansikte upp. John hade lång tid på sig att svara på en sån enkel fråga, sen att hans ragg var Jenny chockade honom. John hade ibland klagat på hur hon hela tiden skulle visa sig så jävla bra, hade liksom inga gränser. Men nu duger hon visst till att knulla med! Nej, John var ett olöst mysterium för Johan. Det hade varit så enda sen de gick på dagis, när de träffades för första gången. Johan skulle aldrig kunna glömma den dagen. När några äldre killarna slog han och kallade honom elaka ord så kom John dit, och sa åt dem att sluta. Visst funkade det inte, killarna som slog på Johan var både äldre och större än John, så de började ju slå även honom. Men sen, när fröknarna och lärarna hade kommit och satt stop för det och de satt i lärarrummet och fått sina sår omplåstrade och en klubba sa John:
- Jag heter John, vad heter du?
- Jag heter Johan.
- Då tycker jag, att vi ska bli kompisar eftersom vi redan har nästan samma namn.
Sen hade det varit de två, John och Johan. Men varför John hade gått in och försvarat Johan, hade aldrig han fått veta. Det var John, hans mystiska vän.
- Helvetes jävla skit! viskade John samtidigt som de varma vatten föll ner mot hans nakna kropp.
Nu hade lyckats fixa till ännu en lögn. Helvete heller att han skulle ligga med det jävla fanet! Varför sa han Jenny av alla? Han stod inte ens ut att vara med henne! Varför kunde han bara inte säga sanningen?
- För du är för feg. viskade han. För feg för att förlora honom som vän.
I två år nu hade han hållit sin hemlighet gömd. Inte ens hans egen morsa visste att han var bög, ännu mindre att han var kär i Johan! Fast han visst att de aldrig kunde bli de två. Johan var ju inte lagd så, hur mycket han än önskade det. John stängde av vattnet, tog en handduk ifrån en krok och torkade snabbt igenom sitt hår med den samtidigt han gick mot badrumsspegeln. Han tittade upp och möte ett par två ljusblåa ögon. Han tittade på sitt rufsiga hår och suckade, att de aldrig kunde vara.. som Johans? Även om Johan gömde sitt hår under en mössa hela tiden, var Johans hår helt underbart! Ibland kunde John inte låta bli att dra av honom mössan och rufsa till det ordentligt, bara för att få känna på det. Det var så härligt tjockt och mjukt. Inte som hans eget tunna tråkiga hår. Han virrade handduken runt höften och gick ut i hallen.
- Du bara måste komma ut badrummet så där?
Han vände sig om och såg sin lilla syster hålla för ögonen på sig själv samtidigt hennes kompisar stod och fnittrade bakom.
- Bättre de än utan handduk va?
Han gick snabbt mot sitt rum. Han orkade inte lyssna på sin systers fnitter och kommentarer, ännu mindre hennes kompisars! Han gick mot garderoben och drog på sig ett par kalsonger och ett par jens. Någon t-shirt orkade han inte med just nu. Han satte sig ner i sängen och tittade in i väggen. Plötsligt fångade hans ögon upp något annat, på skrivbordet låg Johans kläder som John hade fått låna. Han gick långsamt fram till dem, han hade ju lovat att tvätta dem. Han tog upp t-shirten. Den luktade fortfarande som Johan. John tog med sig t-shirten till sin säng, la sig ner och började med att känna på tyget i mellan fingrarna. Det var så mjukt och lent. Det var en ganska använd t-shirt, märket på den var nästan helt bort nött. Han drog upp den mot sin näsa och drog in alla Johans dofter som satt fast på den.
Vad höll han på med? Här ligger han i sin säng, och luktar på sin bästa kompis t-shirt! Tänk om morsan eller syrran kom in? Han slängde iväg t-shirten i ett hörn av sitt rum, vände sig om i sängen och stirrade in i väggen. Varför var han så förbannat kär i Johan?!
“Han är ju ganska söt. Kanske något att satsa på. Om jag bara visste hans namn…”
Hon slutade tvärt skriva. Det var ju ganska sjukt. Hon hade redan gått två hela dagar på den nya skolan och hon visste vad han hette. Men imorgon, då jävlar skulle hon få reda på det!
“Imorgon, då ska ja ta reda på vad han heter! Även om jag själv måste gå fram och fråga honom!” Skrev hon i sin dagbok och log för sig själv.
Slut på kap 2
