Bangen

Angelica tog ett djupt andetag och den kalla luften fyllde hennes lungor. Den vita ångan sipprade ut genom näsan och studsade mot hennes leende mun.
"Synd han var tvungen att dra så fort. Men tänk att jag ändå vågade prata med honom så där! Jag har visst de kvar i mig ändå."
tänkte hon glatt och sparkade på en hög lössnö så att allt for upp i luften. Hon fnittrade nöjt och fortsatte sin promenad hem.
" Helt otroligt att han var på stan idag han med! Fast det var ganska dumt att köpa den där glassen. . Hur ska jag ta mig till skolan i morgon?! Bussen kostar ju 10 kronor och de vad glassen visst också kostade. Jag kan ju cykla.."
    Just då halkade hon till på en isfläck som fick henne att ramla omkull på den stenhårda asfalten.
"Nej, cykla är nog en dum ide..." tänkte hon besvärat och ställde sig mödosamt upp. "Kanske Mattias kan köra? Eller när skulle han fara igen? Får nog fråga honom när jag kommer hem. Om han är hemma då. Fast han brukar i alla fall säga hej då innan han åker. Men any way, undra vad som John tänkte på. Han såg så borta ut när jag 'råkade' knuffa in i honom. Fast de var ju ganska misslyckade eftersom han inte märkte mig ens. . . Men vilken diskussion vi hade sen! Jag har nog aldrig varit så nervös! Han måste ha märkt det. . "
- Gud vad pinsamt! utbrast hon och slog händerna mot ansiktet.
- Vad äj pinsamt Anjelica?
    Hon hoppade till av rösten och vände sig om. Där stod lilla William Oscarsson, grannen.
- Men hej William! Nej, det är ingenting.
- Jooo! Något äj de! Bejätta Anjelica! Säg Säg Säg! sa han och började hoppade upp och ner.
- Okejokej! Så här är det. sa Angelica och satte sig på huk för att komma i jämnhöjd med den lilla varelsen. Jag har just varit och träffat en jätte fin kille som jag gillar jätte jätte mycket!
    William tittade på henne med stora ögon.
- Men jag tjodde du gillade William.. sa han och pekade på sig själv samtidigt hans ögot blev blanka.
- Men det är klar jag gillar dig! Du kommer ju alltid vara min favorit! sa hon och tog upp honom i sin famn.
- Snujja Snujja! skrek han glatt och viftade med armarna.
- Så du vill vi sa snurra William?
    Han nickade så kraftigt att hans gröna mössa nästan trillade av hans lilla blonda huvud.
- Okej! Då snurrar vi! sa Angelica och började snurra runt och runt med William i sin famn.
    William skrek av förtjusning och Angelica kunde inte låta bli att le.
"Sötare unge än William får man leta efter." tänkte hon samtidigt hon kände sig alldeles snurrig. Hon saktade ner farten och satte tillslut ner honom på marken igen.
- En gång till! sa han och hoppade upp och ner.
- Nej du lille man. Nu börjar Anglica bli snurrig, och ska inte du hem snart?
- Nej, jag ska stanna ute hela dagen! sa han stolt.
- Jasså? Men tänk om du blir sjuk då?
- Det blij jag inte! Jag äj stajk!
    Samtidigt han sa de spände han sina armar för att visa sina små muskler som skulle finnas någonstans under den tjocka overallen.
- Ja, oj vad stark du är! sa Angelica glatt. Men jag ska nog in nu, jag tycker det är kallt. Jag är ju inte lika stark som du.
- Mhm.. Okej! Hej då! sa William och sprang bort mot gungorna som var lite längre bort.
    Hon tittade efter honom medan han sprang. Hans blonda lockar dansade i vinden och de lätta fötterna sprang ovan på den djupa snön. När han kom fram så stod hans pappa där och tog emot honom, tog upp honom i hans famn och pussade han på kinden. Angelica log, vinkade åt dem och gick sen hem.
 "En sån unge skulle jag tänka mig ha när jag får barn. Söt, oskyldig och inga problem i världen. Så ska mina barn också få växa upp. Bort ifrån alla problem."
Hon gick fram till ett ljusbrunt hus med en grön audi 100 på gården. Hon gick upp på avfarten till den lilla verandan.
"Skönt att få vara hemma." tänkte hon och öppnande dörren.
- Hallå? ropade hon när hon klev in.
    Huset ekade tomt. Hon suckade och tog av sig skorna. Hon hade hoppats på att någon, mest Mattias, skulle vara hemma. Hon gick in i köket och la ner sin väska på bordet.
"Ska man börja plugga direkt?" I samma ögonblick blev hon väldigt trött och hängig.
"Kanske inte, jag är för trött." Hon gick till tvrummet för att se på tv.
"Vart är fjärrkontrollen då?" tänkte hon och böjde sig ner för att titta under soffan.
- Hej Prinsessan!
Angelica hoppade till och slog huvudet i soffbordet. Då satte sig Henrik upp från bakom soffan och skrattade.
- Vad gör du här din jäkla galning?! skrek hon och gnuggade sig i bakhuvudet.
- Du tror väl inte att det är bara han som är här?! hörde hon en ljus röst bakom sig.
    Fram bakom dörren kom Linda fram och skrattade.  
- Okej, vilka fler är hä...
- Heeej Princessan!
    Plötsligt hoppade någon på henne bakifrån och kramade om henne så hårt att hon höll på att tappa andan.
- Nej! Inte Tim också! suckade Angelcia och försökte ta sig ur Tims hårda grepp.
- Jag vet att du gillar mig! sa han och släppte taget om henne.
- Jo visst. sa hon och log. Vart har vi den sista då?
    Hon såg sig omkring, under bordet, vid bokhyllan, bakom tv:n.
- Vart är Mattias? frågade hon tillslut.
- Vi var tvungna att göra oss av med honom. sa Tim och knäckte med fingrarna.    
- Äcsh, tyst din lilla palt! sa Linda och slog till Tim i bakhuvudet med en lätt hand.  Mattias ska vara här någonstans.
- Vad är det för ståhej?
    De alla vände sig om och där stod Mattias, yrvaken med rufsigt hår och sömniga ögon. Han gäspade stort och kliade sig i håret.
- Prinsessan har kommit hem ifrån skolan! sa Tim och kastade sig över Angelica igen.
- TIM! Sluta med de förbaskade kramarna din pedofil! utbrast Angelica och försökte knuffa bort honom.
- Men jag måste få krama våran lilla prinsessa. sa han och gnuggade sin kind mot hennes.
- Linda hjälp! bönfall Angelica.
- Ärligt Tim, sluta nu. sa Linda och bokstavligen lyfte bort Tim ifrån Angelica. Det är ju ändå min tur!
    Linda lyfte upp Anglica i sin famn, så som Anglica nyligen gjort på lilla William, och kramade hårt om henne.
- Men jag tror bestämt våran lilla Prinsessa har vuxit! sa Linda och satte ner henne igen.
- Det är nog du som har krympt. sa Anglica och tittade upp på Linda.
     Linda var ganska lång för att vara tjej, 196 cm var hon senast hon mätte sig brukade hon säga. Fast Gud vet när de var! Men inte nog att hon var lång, hon var också än av de starkaste Angelica kände.
- Prinsessan. Visst glömmer du inte mig nu? sa Henrik och tittade sorgset på henne.
- Så klart inte. suckade Angelica tungt och gick för att krama om Henrik.
    Henrik drog henne nära och hans stora överkropp nästan översvämmade henne.
- Jomen visst har hon vuxit! Att du inte har sagt något Mattias! sa han och släppte taget om henne.
- Men hon är väl inte längre än mig va? utbrast Tim och nästan sprang fram till Angelica, ställde sig med ryggen mot hennes rygg och sträckte på sig. Visst är hon inte?
    Mattias, Linda och Henrik granskade dem båda som de stod. Skrattade och sen sa Mattias:
- Jo för fan de tror jag hon är!
- Ni luras bara! Prinsessan kan inte vara längre än jag! Jag är fyra år äldre! sa Tim och hoppade upp och ner.
- Man undrar ibland. sa Angelica och log mot den upprörda Tim.
    Han var den kortaste av dem. Bara 160 hade hon gissat på, Tim vägrade helt säga sin längd. Men även om han var så liten, så kunde han vara grymt kaxig och retlig när han hade lust. Vilket var då tyvärr väldigt ofta. Fast även om han kunde vara dryg som en liten femåring, så var han den som alltid hade fått henne att skratta och bli glad igen, vad som än hade hänt.
- Nu är du ond Prinsessan! sa Tim besviket och tittade ner i golvet.
- Äsch. Jag tror inte du dör av det där Tim. Men vad gör alla här egentligen? frågade hon.
- Mattias hade lovat käk! sa Henrik och slickade sig runt munnen.
    Angelica skrattade. Vad hade hon förväntat sig? Henrik var alltid hungrig! Konstigt nog var han inte fett, bara enorm! Stor överkropp med en axelbredd minst dubbel så stor som hennes, händer som kunde omfamna tallrikar och ljust brunt hår som räckte ner över skuldran.
- Lovat och lovat, muttrade Mattias.
- Jag skulle också vilja ha mat! sa Tim och gned sig runt magen.
- Det var länge sen man åt vanlig mat faktiskt. sa Lina och tittade drömmande mot köket.
    Mattias suckade högt, ryckte på axlarna och muttrade något i still med okej. Angelica såg på sin bror. Hon hade alltid tittat upp till honom med respekt och djup beundran. Mattias var den coolaste brorsa en tjej kunde tänka sig. Det fanns inte en tjej som inte föll för hans charm, eller röst. Visst hade det gett konsekvenser för henne, men hon visst att det inte var hans fel.
- Föresten, hur går det med turnén  ni skulle göra? frågade hon samtidigt de gick mot köket.
- Tjata inte nu Angelica, jag har just vaknat. klagade Mattias besvärat.
- Då behöver du inte svara heller. Linda?
- De går väl så där. Jag tror vi ska iväg snart, men de är fortfarande några bekymmer. svarade Linda och gick för att öppna skafferiet.
- Vad för bekymmer?
- Henrik får så lätt hemlängtan. svarade Tim och satte sig på en stol.
- Jo tjena plutt! Erkänn nu, du skulle bara sakna Prinsessan! sa Henrik.
- Nä, va gullig du är Tim. sa Angelica med len röst och klappade en Tim, med vid öppen mun, på huvudet.  
- Om den verkliga sanningen ska fram så ska vi faktiskt på turné snart. sa Mattias och drack direkt ifrån mjölpaketet.
    Hela bandet, plus Angelica tittade på honom men häpna ögon.
- Va?! När fick du reda på det!? sa Linda med gäll röst.
- Igår kväll, jag tänkte ta de med er lite senare. Vid liksom rätt tillfälle. Men de fick duga nu. sa han och log ondskefullt.  
- Det är inte sant! skrek Tim och började hoppa upp och ner.
- Jo Tim, det är de. Så packa basen! Första stopp blir Lycksele.
    Mattias log stort och tittade på hans band reaktion. Linda stod och såg ut att explodera, hon skakade och log så stort att de man kunde tro att hennes kind skulle spricka. Tim hoppade upp och ner och drog upp Angelica ifrån hennes stol och kramade om henne, samtidigt han hoppade. Henrik satt tyst på samma plats och hade inte rört sig en millimeter.
- Hur är det Henrik? sa Mattias och gick fram till honom.
- Är det sant, du skojar inte nu Mattias?
- Nej de gör jag inte. De ringde igår. sa Mattias och log.
- Hur länge blir vi borta då?
- En månad tror jag det skulle bli. Vi ska spela i olika städer på helgerna. Visst det är bara Norrbotten nu, men tänk långsiktigt! Nästa gång kommer vi säkert till...
- Prinsessan då?
    Mattias tittade på Henrik, vars ögonen var lika allvarliga som bekymrade. Han vände sig om och tittade på sin syster som nu hade börjat hoppa runt omkring med Linda och Tim, skrattandes.
- Jag förstår vad du menar. Men hur ska vi göra då? Vi kan inte ta med oss henne. sa han utan att släppa ögonen ifrån Angelica.
- Jag vet, men om något skulle hända? Hon har ju just börjat på den nya skolan. Man vet aldrig om de finns sådana tjejer där också.
    Angelica vände sig om och tittade mot Henrik och hans håll. Leende vinkade hon till sig dem och fortsatte dansa omkring.
- Vet du vad Henrik? Jag tror faktiskt hon kan klara sig den här gången. Hon har lärt sig ifrån den förra. Hon kanske inte är nog stark än, men hon är inte heller svag. Vi måste låta vår Prinsessa få leva utan vår övervakning.
    Henrik blev tyst en stund. Tittade på de hoppade knäppisarna och log.
- Du har nog rätt Mattias, hon klarar sig den här gången.
    Mattias nickade och ställde sig upp. Han gick fram till Angelica som kastade sig över honom och började brottades.
- Att du inte sa något, gris! skrek hon glatt och slog honom på bröstet.
    Mattias skrattade och snart hade han både Tim, Linda och Henrik över sig.