Är det Peder?
- Men kom igen nu Kim! sa Elvira entusiastiskt och petade på henne.
- Nej! Jag vill inte! svarade Kim och gömde sig under det fluffiga täcket.
- Jo men kom igen! Om du inte kan säga till mig, din egna tvilling syster, vem annars kan du säga det till?
Kim tittade försiktigt upp ur det mörkblåa täcket och såg på sin syster. Även om de var tvillingar var de som natt och dag. Hon såg på Elviras upprymda ansikte och skakade på huvudet.
- Säger jag det till dig kommer du bara att berätta för alla dina tjejkompisar. sa Kim surt och försvann ner under täcket igen.
- Jag skulle aldrig lämna ut min syster så! sa Elvira chockerat.
- Nej aldrig. sa Kim sarkastiskt. Kommer du inte ihåg vad som hände sist?
- Men de var bara för att han var så löjlig. Det var bara skrattretande, det kan till och med du erkänna!
- Det blev det efter du hade berättat det för hela skolan. muttrade Kim.
- Snälla Kim, berätta nu! Vem har fångat ditt hjärta bland alla dina killar?
- Bland alla dina killar. härmade Kim efter. Vem har sagt att det är en kille?
- Är det en tjej?! utbrast Elvira förskräckt. Vilken chock! Eller egentligen när man tänker efter, du har ju blivit så nervös när du är vid tjejer.
- Elvira, sluta. Jag var ironisk. sa Kim och himlade med ögon.
- Oh. Så det är en kille? Berätta nu! sa Elvira igen.
Kim suckade och skakade på huvudet.
- Får jag gissa?
- Gissa på, du kommer ändå aldrig komma på det.
- Okej. Är det Peder?
- Inte en chans.
- Erik?
- Nej.
- Jonas?
Kim skakade hysteriskt på skallen.
Efter en liten stunds tystnad tittade Kim upp igen och inspekterade sin syster. Hon såg verkligen fundersam ut.
- Säg inte. . . hörde Kim henne mumla.
- Säg inte vad? sa Kim och satte sig upp.
- Är det Filip? Elviras röst var plötsligt allvarlig, inte alls lika entusiastisk och glad som för en stund sen.
Kim tittade ner på golvet och kände hur hennes kinder hettade upp. Hon hatade när de gjorde så.
- Det är Filip! skrek Elvira hysteriskt och slängde samtidigt händerna framför hennes mun.
- Tyst! Mamma och pappa sover! viskade Kim, illröd i ansikte.
- Så sött! Jag visste det, att ni skulle bli ihop! Det måste vara ödet! Ända sen ni träffades där på dagis. Och nu kommer ni gifta er och hela kalaset! Får jag vara din brudtärna? frågade Elvira och hennes ögon glittrade.
- Elvira. Lugna dig! Vem har sagt något om att gifta sig? Vi är inte ens ihop eller något! Det är bara mina korkade känslor som rör ihop allting.
- Men är inte han kär i dig? frågade Elvira fundersamt.
- Elvira, han ser inte ens mig. För han är jag bara en kille i gänget. svarade Kim tyst.
- Men Kim! Du är ju en tjej, en kvinna!
- Klart jag vet de, säg det till han bara.
- Jag tror han vet de, annars är han blind. sa Elvira och petade på Kims bröst.
- Jag har sagt åt dig att inte göra så där! sa Kim och försökte slå till sin syster.
Elvira ignorerade sin systers attack och började fundera igen.
- Det måste vara som du är klädd. sa hon efter en stund. Ingen kan se om du är kvinna eller man med de kläder du har på dig.
- Det är inge fel att klä sig med lite större byxor. sa Kim surt.
- När det är pappas storlek, är det fel. Nej Kim! Vet du vad vi ska göra? I morgon är det ju lördag. Då ska vi fixa dig extra fin, sen ska du få gå hem till honom och se till att han ser dig. sa Elvira med en liten glimt i ögat.
- Inte en chans! I morgon ska vi till rampen! sa Kim och kände hur hennes hjärta rusade iväg.
- Ni far alltid till rampen på lördagar. I morgon ska vi visa Filip vilken kvinna du egentligen är.
Kim svalde och undrade vad hon egentligen gett sig in på.
Hon svalde. Hur hade de här gått till? Hela två timmar hade det tagit Elvira att fixa till henne extra "fin". Hon hade fått låna Elviras ljusblåa klänning som räckte just ner till knäna och visade på vissa ställen mer än vad som lämpligt. Men Elvira hade bara gett henne ett par klackskor och sagt att det inte var till kyrkan hon skulle. I håret hade Elvira satt en massa små spännen i och ansiktet var fullt i olika sorters smink. Hon hade också blivit förbjuden att klia ögonen, håret, röven eller överhuvudtaget klia sig alls. Just innan Kim skulle lämna huset så hade Elvira tagit fast i henne och sprutat någon rosa vätska på henne som luktade som en sliskig godis.
Och nu stod hon här, framför Filips hus. Hon hade två val. Antingen gick hon in och lät hennes bästa vän få sig ett gott skratt eller chock, vilket av de visste hon inte. Eller så stod hon kvar och riskerade att fler människor skulle se henne. Inte för att hon trodde att någon skulle känna igen henne, men i alla fall.
- Kom igen nu Kim. Det är nu eller aldrig. viskade hon till sig själv och plingade på.
Hon kunde höra hur några snabba fötter skyndade sig över golvet och hur låset vreds om.
- Fan vad seg du är Kim, trodde nästan du hade gått vi...
Filip tystnade och såg på henne. Han granskade henne upp och ner. Svalde. Sen tittade han på henne igen. Hon kände hur kinderna hettade till och sa snabbt:
- Tänker du släppa in mig eller bara stå och glo som ett fån?
Utan att säga något öppnade Filip dörren på vid glänt och lät henne passera. I den mörka hallen böjde sig Kim ner för att få av sig skorna, vilket var en utmaning för sig. Hela tiden kände hon Filips ögon på henne. Hon kände hur kinderna blev allt hetare och hur hon blev allt mer ofokuserad på de hon försökte göra. Skorna satt som berg på hennes fötter. Hon rättade på ryggen igen och till sin förvåning mötte hon Filips ljusa ögon. Han kom närmare henne, granskade henne hela tiden med sin fundersamma blick. Han gick ett varv runt henne. Även om han inte tog i henne, så kunde hon känna honom vart han än tittade. Som om det var hans hand som forskade på henne, inte hans ögon.
Var det verkligen det här hon ville? Obehagen steg gradvis för varje sekund och hon började röra på sig otåligt.
- Tänker du säga nått eller bara stirra på mig? skrek hon nästan ut.
- Shit alltså. mumlade han. Du låter precis som Kim, men annars är du helt annorlunda. Du luktar inte ens som hon.
- Men det är klart det är jag, ditt pucko! sa hon osäkert.
- Jag vet inte. Kim hade aldrig så där mycket smink, klänning eller klackskor. Och hon har definitivt inte så stora bröst.
Kim blev illröd i ansiktet och skulle just höja sin hand för att slå till honom. Då hon såg att han bubblade av skratt hejdade hon sig.
- Slå mig inte! skrek han glatt och la armarna runt huvudet för att skydda sig.
- Varför ska jag inte göra det? sa hon argt och började slå honom.
- För det gör ont, Aj! skrek han.
- Fan vad dum du är din sjuka jävel! sa hon och kände hur rodnande lättade, och den spända stämningen försvann.
- Det är ju du som är dum! Överraskar än med sådana där kläder! Det är inte Halloween än vet du.
- Jag kanske bara ville göra mig fin. sa hon lite osäkert.
- Du ser ut som en glasdocka. sa han och log mot henne. Ska du verkligen åka skateboard i dom där?
Han pekade på hennes skor. Hon kom ihåg vad hennes syster hade sagt till henne och sa:
- Jag tänkte bara titta på idag.
- Bara titta på? Sen när började du med det? frågade han allvarligt.
Kim hade slutat möta hans ögon och tittade ner i marken istället.
- Jag kan ju inte smutsa ner klänningen eller förstöra skorna förstår du väl. sa hon med en sådan len röst hon kunde.
Filip tittade på henne och kilade sig i huvudet, vad hade hänt med hans Kim?
- Då får vi se till att du byter kläder då.
Hon tittade upp frågade på honom. Hon skulle just öppna munnen för att fråga honom varför när han avbröt henne:
- Eftersom du inte får smutsa ner din fina klänning eller dina skor, så får du väl ta mina kläder och låna ett par skor av mig.
Hans leende värmde henne ända in i märgen. Den varma bubblande känslan sköljde över henne och hon nickade tyst.
Han drog med henne på hans rum och började gräva i garderoben. Hon satte sig på sängen och såg sig omkring. Väggarna var täckt av olika affischer av sketare och rockband. Golvet var fullt av Larson-tidiningar och smutskläder. Skrivbordet var dolt av en hög med disk och en dator.
- Här har du! sa han och kastade ett par byxor till henne.
Hon ställde sig upp och vände sig bekymmerslöst om innan hon försökte ta av sig klänningen. Det var länge sedan hon hade orkat bry sig om Filip tittade eller inte. Hon hade ju ändå underkläder på sig.
- Här har du en t-shirt också. sa han och tittade upp ifrån garderoben.
- Okej, tack! Släng den på sängen. sa hon och fortsatte brottas med dragkedjan som satt på ryggen.
Elvira hade hjälpt henne på med kläderna, vilket tydligen behövdes! Hur hon än vred sig fick hon inte tag i "flärpen" som kunde få ner dragkedjan. Plötsligt kände hon hur en varm hand lades på hennes rygg och hur dragkedjan drogs ner.
- Ska du verkligen ha på dig kläder som du själv inte ens kan ta av dig? hörde hon Filips sarkastiska röst säga.
Hon skakade av sig hans varma händer och drog ner resten av kedjan själv. Hon lät klänningen falla på golvet och drog snabbt på sig den stora t-shirten som räckte henne till låren.
- Varför har du på dig de där kläderna egentligen?
Hon tittade upp och såg på Filip. Han hade nu statt sig på sängen och tittade på henne.
- Jag kanske ville vara annorlunda. sa hon och försökte ta av sig skorna, igen.
- Annorlunda är de verkligen! Vart kom detta plötsliga intresse ifrån?
Hon blev tyst. Ville inte svara. Det var för pinsamt. Allt hade slagit fel. Filip hade bara blivit förvånad och inte på det positiva sättet. Snart hade hon till och med på sig de vanliga luftiga kläderna, om hon bara kunde få av sig skorna!
- Du har ju alltid varit en pojkflicka som föraktar klänningar, varför har du på dig det nu?
Hon svarade inte den är gången heller, utan fortsatte få av sig skorna. Hon tog i så hon trodde hon skulle svimma. Hur hade Elvira satt på henne skorna? Med lim?
- Kim! Hallå? Jag pratar med dig!
Kim tittade upp och blev överraskad hur nära Filip egentligen stod. Utan att hon hade märkt det, hade han kommit så nära henne att hon kunde känna hans andedräkt i håret.
- Jag hör dig! Jag kanske bara inte vill svara. sa hon surt och gick och satte sig i soffan som stod mitt i rummet.
- Varför inte det? Jag vill veta hur det kommer sig att du helt plötsligt går och klär dig som..
- Som en tjej. avslutade hon hans mening. Det kanske är så för att jag är en tjej, vilket några tydligen inte ser.
- Hur menar du nu? frågade han allvarligt.
- Äcsh. Skit i det.
- Eller inte. sa han och satte sig bredvid henne. Berätta nu. Är det någon kille du försöka imponera på?
Hon nickade tyst och fortsatte med sina skor.
- Så därför klär du dig som en tjej?
Hon nickade igen.
- Så du ändrar på dig, hela dig, för att en kille ska se dig?
- När man är så blind som han är, så måste man göra något. sa hon tyst.
Han slog henne i huvudet.
- AJ! skrek hon.
- Pucko.
- Vad var det där för? sa hon och gned sig på huvudet.
Det skulle med all säkerhet bli en bula av det där slaget.
- Du ska inte ändra på dig, inte för någon! Har du inte sett någon barnfilm? Man ska vara sig själv och ingen annan. sa han och tittade allvarligt på henne.
Hon kände att hennes ögon började tåras och hon vände sig om.
- Men när inget annat hjälper. . .
- Alltså, vem är den här killen egentligen?! Jag börjar verkligen undra om han är värd att älskas av någon som dig.
Det sved till inom henne. Om hon bara kunde berätta.
- Är det Peder?
Hon skakade på huvudet och började undra hur det kom sig att både Elvira och Filip trodde det var Peder.
- Erik?
Ännu en gång skakade hon häftigt på huvudet.
- Jonas?
- Nej, men du kommer ändå aldrig lista ut det.
- Känner jag honom?
- Ja.
Hon kände hur ansiktet gradvis blev rödare.
- Hur gammal är han?
- 16.
- Brukar han hänga med och skejta?
- Ja.
- Kim! Ge mig lite mer att gå på! Jag måste få veta vem det är.
- Varför?
- Så jag kan spöa sikten ur han. sa han tyst. Den här killen ska inte gå runt och ändra på min Kim bara för att han är så jävla blind.
Plötsligt började Kim skratta. Varför visste hon inte. Om det var för den ironi att Filip skulle slå sig själv, eller för att hon inte klarade av pressen av alla känslor som rörde sig runt henne.
- Vad är det som är så roligt? frågade han.
- Du får inte slå honom. sa hon och torkade bort en tår som hade trillat ner på kinden.
- Varför inte det?
- Av samma anledning av att du inte får reda på vem det är. sa hon allvarligt.
Då kände hon hur två armar slöt sig om henne och drog henne närmare Filips varma kropp.
- Om jag lovar att inte slå honom då? Jag ska bara prata med han. Han gör dig mer illa än vad han inser, och det får inte hända. Ingen får göra illa min Kim.
Där kände Kim hur hennes hjärta stannade. Hon kunde också känna hur nya tårar bildades och började rinna ner över hennes kinder. Hon kände även Filips jeans som ströks mot hennes bara lår och hans varma kropp mot hennes rygg.
- Snälla Kim? Jag kanske kan hjälpa dig. sa han försiktigt i hennes hår.
Hon kunde inte andas längre. Hela välden snurrade. Tårarna droppade ner från hennes hacka och landade på Filips bara armar. Då kände hon hur Filip drog henne ännu hårdare, ännu tätare till sig.
- Filip! utbrast hon tyst och försökte göra ett meningslöst litet motstånd.
- Berätta för mig snälla. sa han.
De satt tysta en stund. Fortfarande kunde inte Kim andas eller känna sitt hjärta slå. Allt hon kände var värmen som Filip gav henne och en bedövade smärta i magen.
- Är det inte Peder? frågade han tyst.
Vid de fyra orden brast det för henne. Hon började slå och sparka Filip i ett desperat försök att komma ifrån hans stenhårda grepp.
- Nej! Det är inte Peder! Varför tror alla att det är han?! skrek hon medan hon långsamt kom lös.
När Filip äntligen tappade taget om henne ställde hon sig upp och tittade ner på Filip. Hans förvirrande ögon mötte hennes och hon utbrast:
- Du är inte bara blind! Du är också djävligt korkad Filip! skrek hon drog åt sig byxorna och sprang ut ifrån hans rum.
I hallen drog hon snabbt på sig dem och sprang ut ifrån Filips hus.
- Nej! Jag vill inte! svarade Kim och gömde sig under det fluffiga täcket.
- Jo men kom igen! Om du inte kan säga till mig, din egna tvilling syster, vem annars kan du säga det till?
Kim tittade försiktigt upp ur det mörkblåa täcket och såg på sin syster. Även om de var tvillingar var de som natt och dag. Hon såg på Elviras upprymda ansikte och skakade på huvudet.
- Säger jag det till dig kommer du bara att berätta för alla dina tjejkompisar. sa Kim surt och försvann ner under täcket igen.
- Jag skulle aldrig lämna ut min syster så! sa Elvira chockerat.
- Nej aldrig. sa Kim sarkastiskt. Kommer du inte ihåg vad som hände sist?
- Men de var bara för att han var så löjlig. Det var bara skrattretande, det kan till och med du erkänna!
- Det blev det efter du hade berättat det för hela skolan. muttrade Kim.
- Snälla Kim, berätta nu! Vem har fångat ditt hjärta bland alla dina killar?
- Bland alla dina killar. härmade Kim efter. Vem har sagt att det är en kille?
- Är det en tjej?! utbrast Elvira förskräckt. Vilken chock! Eller egentligen när man tänker efter, du har ju blivit så nervös när du är vid tjejer.
- Elvira, sluta. Jag var ironisk. sa Kim och himlade med ögon.
- Oh. Så det är en kille? Berätta nu! sa Elvira igen.
Kim suckade och skakade på huvudet.
- Får jag gissa?
- Gissa på, du kommer ändå aldrig komma på det.
- Okej. Är det Peder?
- Inte en chans.
- Erik?
- Nej.
- Jonas?
Kim skakade hysteriskt på skallen.
Efter en liten stunds tystnad tittade Kim upp igen och inspekterade sin syster. Hon såg verkligen fundersam ut.
- Säg inte. . . hörde Kim henne mumla.
- Säg inte vad? sa Kim och satte sig upp.
- Är det Filip? Elviras röst var plötsligt allvarlig, inte alls lika entusiastisk och glad som för en stund sen.
Kim tittade ner på golvet och kände hur hennes kinder hettade upp. Hon hatade när de gjorde så.
- Det är Filip! skrek Elvira hysteriskt och slängde samtidigt händerna framför hennes mun.
- Tyst! Mamma och pappa sover! viskade Kim, illröd i ansikte.
- Så sött! Jag visste det, att ni skulle bli ihop! Det måste vara ödet! Ända sen ni träffades där på dagis. Och nu kommer ni gifta er och hela kalaset! Får jag vara din brudtärna? frågade Elvira och hennes ögon glittrade.
- Elvira. Lugna dig! Vem har sagt något om att gifta sig? Vi är inte ens ihop eller något! Det är bara mina korkade känslor som rör ihop allting.
- Men är inte han kär i dig? frågade Elvira fundersamt.
- Elvira, han ser inte ens mig. För han är jag bara en kille i gänget. svarade Kim tyst.
- Men Kim! Du är ju en tjej, en kvinna!
- Klart jag vet de, säg det till han bara.
- Jag tror han vet de, annars är han blind. sa Elvira och petade på Kims bröst.
- Jag har sagt åt dig att inte göra så där! sa Kim och försökte slå till sin syster.
Elvira ignorerade sin systers attack och började fundera igen.
- Det måste vara som du är klädd. sa hon efter en stund. Ingen kan se om du är kvinna eller man med de kläder du har på dig.
- Det är inge fel att klä sig med lite större byxor. sa Kim surt.
- När det är pappas storlek, är det fel. Nej Kim! Vet du vad vi ska göra? I morgon är det ju lördag. Då ska vi fixa dig extra fin, sen ska du få gå hem till honom och se till att han ser dig. sa Elvira med en liten glimt i ögat.
- Inte en chans! I morgon ska vi till rampen! sa Kim och kände hur hennes hjärta rusade iväg.
- Ni far alltid till rampen på lördagar. I morgon ska vi visa Filip vilken kvinna du egentligen är.
Kim svalde och undrade vad hon egentligen gett sig in på.
Hon svalde. Hur hade de här gått till? Hela två timmar hade det tagit Elvira att fixa till henne extra "fin". Hon hade fått låna Elviras ljusblåa klänning som räckte just ner till knäna och visade på vissa ställen mer än vad som lämpligt. Men Elvira hade bara gett henne ett par klackskor och sagt att det inte var till kyrkan hon skulle. I håret hade Elvira satt en massa små spännen i och ansiktet var fullt i olika sorters smink. Hon hade också blivit förbjuden att klia ögonen, håret, röven eller överhuvudtaget klia sig alls. Just innan Kim skulle lämna huset så hade Elvira tagit fast i henne och sprutat någon rosa vätska på henne som luktade som en sliskig godis.
Och nu stod hon här, framför Filips hus. Hon hade två val. Antingen gick hon in och lät hennes bästa vän få sig ett gott skratt eller chock, vilket av de visste hon inte. Eller så stod hon kvar och riskerade att fler människor skulle se henne. Inte för att hon trodde att någon skulle känna igen henne, men i alla fall.
- Kom igen nu Kim. Det är nu eller aldrig. viskade hon till sig själv och plingade på.
Hon kunde höra hur några snabba fötter skyndade sig över golvet och hur låset vreds om.
- Fan vad seg du är Kim, trodde nästan du hade gått vi...
Filip tystnade och såg på henne. Han granskade henne upp och ner. Svalde. Sen tittade han på henne igen. Hon kände hur kinderna hettade till och sa snabbt:
- Tänker du släppa in mig eller bara stå och glo som ett fån?
Utan att säga något öppnade Filip dörren på vid glänt och lät henne passera. I den mörka hallen böjde sig Kim ner för att få av sig skorna, vilket var en utmaning för sig. Hela tiden kände hon Filips ögon på henne. Hon kände hur kinderna blev allt hetare och hur hon blev allt mer ofokuserad på de hon försökte göra. Skorna satt som berg på hennes fötter. Hon rättade på ryggen igen och till sin förvåning mötte hon Filips ljusa ögon. Han kom närmare henne, granskade henne hela tiden med sin fundersamma blick. Han gick ett varv runt henne. Även om han inte tog i henne, så kunde hon känna honom vart han än tittade. Som om det var hans hand som forskade på henne, inte hans ögon.
Var det verkligen det här hon ville? Obehagen steg gradvis för varje sekund och hon började röra på sig otåligt.
- Tänker du säga nått eller bara stirra på mig? skrek hon nästan ut.
- Shit alltså. mumlade han. Du låter precis som Kim, men annars är du helt annorlunda. Du luktar inte ens som hon.
- Men det är klart det är jag, ditt pucko! sa hon osäkert.
- Jag vet inte. Kim hade aldrig så där mycket smink, klänning eller klackskor. Och hon har definitivt inte så stora bröst.
Kim blev illröd i ansiktet och skulle just höja sin hand för att slå till honom. Då hon såg att han bubblade av skratt hejdade hon sig.
- Slå mig inte! skrek han glatt och la armarna runt huvudet för att skydda sig.
- Varför ska jag inte göra det? sa hon argt och började slå honom.
- För det gör ont, Aj! skrek han.
- Fan vad dum du är din sjuka jävel! sa hon och kände hur rodnande lättade, och den spända stämningen försvann.
- Det är ju du som är dum! Överraskar än med sådana där kläder! Det är inte Halloween än vet du.
- Jag kanske bara ville göra mig fin. sa hon lite osäkert.
- Du ser ut som en glasdocka. sa han och log mot henne. Ska du verkligen åka skateboard i dom där?
Han pekade på hennes skor. Hon kom ihåg vad hennes syster hade sagt till henne och sa:
- Jag tänkte bara titta på idag.
- Bara titta på? Sen när började du med det? frågade han allvarligt.
Kim hade slutat möta hans ögon och tittade ner i marken istället.
- Jag kan ju inte smutsa ner klänningen eller förstöra skorna förstår du väl. sa hon med en sådan len röst hon kunde.
Filip tittade på henne och kilade sig i huvudet, vad hade hänt med hans Kim?
- Då får vi se till att du byter kläder då.
Hon tittade upp frågade på honom. Hon skulle just öppna munnen för att fråga honom varför när han avbröt henne:
- Eftersom du inte får smutsa ner din fina klänning eller dina skor, så får du väl ta mina kläder och låna ett par skor av mig.
Hans leende värmde henne ända in i märgen. Den varma bubblande känslan sköljde över henne och hon nickade tyst.
Han drog med henne på hans rum och började gräva i garderoben. Hon satte sig på sängen och såg sig omkring. Väggarna var täckt av olika affischer av sketare och rockband. Golvet var fullt av Larson-tidiningar och smutskläder. Skrivbordet var dolt av en hög med disk och en dator.
- Här har du! sa han och kastade ett par byxor till henne.
Hon ställde sig upp och vände sig bekymmerslöst om innan hon försökte ta av sig klänningen. Det var länge sedan hon hade orkat bry sig om Filip tittade eller inte. Hon hade ju ändå underkläder på sig.
- Här har du en t-shirt också. sa han och tittade upp ifrån garderoben.
- Okej, tack! Släng den på sängen. sa hon och fortsatte brottas med dragkedjan som satt på ryggen.
Elvira hade hjälpt henne på med kläderna, vilket tydligen behövdes! Hur hon än vred sig fick hon inte tag i "flärpen" som kunde få ner dragkedjan. Plötsligt kände hon hur en varm hand lades på hennes rygg och hur dragkedjan drogs ner.
- Ska du verkligen ha på dig kläder som du själv inte ens kan ta av dig? hörde hon Filips sarkastiska röst säga.
Hon skakade av sig hans varma händer och drog ner resten av kedjan själv. Hon lät klänningen falla på golvet och drog snabbt på sig den stora t-shirten som räckte henne till låren.
- Varför har du på dig de där kläderna egentligen?
Hon tittade upp och såg på Filip. Han hade nu statt sig på sängen och tittade på henne.
- Jag kanske ville vara annorlunda. sa hon och försökte ta av sig skorna, igen.
- Annorlunda är de verkligen! Vart kom detta plötsliga intresse ifrån?
Hon blev tyst. Ville inte svara. Det var för pinsamt. Allt hade slagit fel. Filip hade bara blivit förvånad och inte på det positiva sättet. Snart hade hon till och med på sig de vanliga luftiga kläderna, om hon bara kunde få av sig skorna!
- Du har ju alltid varit en pojkflicka som föraktar klänningar, varför har du på dig det nu?
Hon svarade inte den är gången heller, utan fortsatte få av sig skorna. Hon tog i så hon trodde hon skulle svimma. Hur hade Elvira satt på henne skorna? Med lim?
- Kim! Hallå? Jag pratar med dig!
Kim tittade upp och blev överraskad hur nära Filip egentligen stod. Utan att hon hade märkt det, hade han kommit så nära henne att hon kunde känna hans andedräkt i håret.
- Jag hör dig! Jag kanske bara inte vill svara. sa hon surt och gick och satte sig i soffan som stod mitt i rummet.
- Varför inte det? Jag vill veta hur det kommer sig att du helt plötsligt går och klär dig som..
- Som en tjej. avslutade hon hans mening. Det kanske är så för att jag är en tjej, vilket några tydligen inte ser.
- Hur menar du nu? frågade han allvarligt.
- Äcsh. Skit i det.
- Eller inte. sa han och satte sig bredvid henne. Berätta nu. Är det någon kille du försöka imponera på?
Hon nickade tyst och fortsatte med sina skor.
- Så därför klär du dig som en tjej?
Hon nickade igen.
- Så du ändrar på dig, hela dig, för att en kille ska se dig?
- När man är så blind som han är, så måste man göra något. sa hon tyst.
Han slog henne i huvudet.
- AJ! skrek hon.
- Pucko.
- Vad var det där för? sa hon och gned sig på huvudet.
Det skulle med all säkerhet bli en bula av det där slaget.
- Du ska inte ändra på dig, inte för någon! Har du inte sett någon barnfilm? Man ska vara sig själv och ingen annan. sa han och tittade allvarligt på henne.
Hon kände att hennes ögon började tåras och hon vände sig om.
- Men när inget annat hjälper. . .
- Alltså, vem är den här killen egentligen?! Jag börjar verkligen undra om han är värd att älskas av någon som dig.
Det sved till inom henne. Om hon bara kunde berätta.
- Är det Peder?
Hon skakade på huvudet och började undra hur det kom sig att både Elvira och Filip trodde det var Peder.
- Erik?
Ännu en gång skakade hon häftigt på huvudet.
- Jonas?
- Nej, men du kommer ändå aldrig lista ut det.
- Känner jag honom?
- Ja.
Hon kände hur ansiktet gradvis blev rödare.
- Hur gammal är han?
- 16.
- Brukar han hänga med och skejta?
- Ja.
- Kim! Ge mig lite mer att gå på! Jag måste få veta vem det är.
- Varför?
- Så jag kan spöa sikten ur han. sa han tyst. Den här killen ska inte gå runt och ändra på min Kim bara för att han är så jävla blind.
Plötsligt började Kim skratta. Varför visste hon inte. Om det var för den ironi att Filip skulle slå sig själv, eller för att hon inte klarade av pressen av alla känslor som rörde sig runt henne.
- Vad är det som är så roligt? frågade han.
- Du får inte slå honom. sa hon och torkade bort en tår som hade trillat ner på kinden.
- Varför inte det?
- Av samma anledning av att du inte får reda på vem det är. sa hon allvarligt.
Då kände hon hur två armar slöt sig om henne och drog henne närmare Filips varma kropp.
- Om jag lovar att inte slå honom då? Jag ska bara prata med han. Han gör dig mer illa än vad han inser, och det får inte hända. Ingen får göra illa min Kim.
Där kände Kim hur hennes hjärta stannade. Hon kunde också känna hur nya tårar bildades och började rinna ner över hennes kinder. Hon kände även Filips jeans som ströks mot hennes bara lår och hans varma kropp mot hennes rygg.
- Snälla Kim? Jag kanske kan hjälpa dig. sa han försiktigt i hennes hår.
Hon kunde inte andas längre. Hela välden snurrade. Tårarna droppade ner från hennes hacka och landade på Filips bara armar. Då kände hon hur Filip drog henne ännu hårdare, ännu tätare till sig.
- Filip! utbrast hon tyst och försökte göra ett meningslöst litet motstånd.
- Berätta för mig snälla. sa han.
De satt tysta en stund. Fortfarande kunde inte Kim andas eller känna sitt hjärta slå. Allt hon kände var värmen som Filip gav henne och en bedövade smärta i magen.
- Är det inte Peder? frågade han tyst.
Vid de fyra orden brast det för henne. Hon började slå och sparka Filip i ett desperat försök att komma ifrån hans stenhårda grepp.
- Nej! Det är inte Peder! Varför tror alla att det är han?! skrek hon medan hon långsamt kom lös.
När Filip äntligen tappade taget om henne ställde hon sig upp och tittade ner på Filip. Hans förvirrande ögon mötte hennes och hon utbrast:
- Du är inte bara blind! Du är också djävligt korkad Filip! skrek hon drog åt sig byxorna och sprang ut ifrån hans rum.
I hallen drog hon snabbt på sig dem och sprang ut ifrån Filips hus.
Till Samuel Jonsson
Hej!
Jag vet, det är fånigt, nästa löjligt att skriva ett brev till någon. Om det är något viktigt så kan man ju alltid ringa, sms:a eller till och med maila! Men jag kan inte hjälpa det, jag vill skriva ett brev till dig. Med min handstil och allt. Det blir ju mer personligt då, eller hur?
En negativ sak är att du kanske inte ens kan tyda det här. Med alla mina stavfel och särskrivningar så kan de bli nästintill omöjligt att förstå. Men det är ju också en personlig del av mig. Jag är som ett stavfel helt enkelt.
Nej fan! Det var ju inte meningen att de här skulle bli ett deprimerat brev! Satan!
Vi byter samtalsämne.
Kom du ihåg när vi träffades? Den där gången på stranden då du fick en boll i huvudet? Min boll. Jag kom ihåg hur många gånger jag sa förlåt till dig och du bara skrattade. Om sanningen ska fram, så är jag glad att du fick min boll i huvudet. För annars kanske vi aldrig skulle ha träffats och blivit kompisar.
Kom du ihåg senare samma sommar? Då du hjälpte mig ifrån att drunkna? Jag var så säker på att jag skulle dö att jag till och med bad en kort bön till Gud. Men då såg jag dig hoppa i och hämtade upp mig till ytan igen. Trots det var strömt och jag var tung så lyckades du simma oss i land. Från den dagen har du alltid varit min hjälte. Oj, vad töntigt sagt. Men ja, det är ju sanningen.
Kommer du första gången du var hos mig? När vi såg på Kill Bill 2 och käkade popcorn? Det är en kväll som jag nog aldrig kommer att glömma.
Föresten, har du kvar halsbandet jag gav dig i julas? Jag kan förstå om du inte har kvar det, ett sådant konstigt smycke vill väl ingen ha. Fast du verkade gilla det, eller, jag hoppas du gillade det. Jag har i alla fall kvar CD- skivan jag fick av dig. Jag lyssnar på den varje kväll och kan nu alla texter utan till. Men ändå kan jag inte få nog!
Tänk att vi har varit kompisar så länge. I hela tre år. Det är ju ganska lång tid! Det är ett helt högstadium, ett helt gymnasium och nästan en tredjedel av ett decennium. Tre år är också hela 156 veckor och 1095 dagar. Jag tänker inte räkna ut timmarna, det är lite väl. . . ja, töntigt.
Nu har jag nästan skrivit ett helt A-4. Har du förstått något, eller har mina stavfel blivit för mycket för dig så att du har slängt brevet i papperskorgen? Inte för jag tror du skulle göra det, det är inte din stil. Men jag kan tro att du har suttit och skrattat åt de värsta stavfelen. Du brukar säga att det är så fascinerande att jag väljer så avancerande ord när jag inte kan stava dem.
Shit, nu har jag skrivit mer än ett A-4. Men inte kommit till den punkt jag ville komma till! Stackars dig. Du läser igenom en massa struntsnack som jag vräker ur mig utan att få veta vad jag vill komma till.
Men, det är bara så svårt att komma till den punkten. Jag har försökt undvika den så länge, försökt gömma mig ifrån den. För även om jag har känt dig så länge nu, har jag inte den blekaste aning om hur du kommer att reagera. Men jag måste, der här går inte längre. Jag måste erkänna det. Jag måste, måste, måste!
Jag försöker peppa mig. Med den där ramsan man sjunger när man är barn, ”På det första ska de ske, på de andra gäller de, på de tredje smäller de. . .” eller hur den nu går. Men nu ska jag säga det! Nog med skit snack, nu säger jag det!
1..2..3….4……….5…
Fast, jag förstår att du inte gör det. Det skulle ju vara helt knäpp! Älska sina bästa kompis. . .
Jag förstår om du inte gör det.
Det är därför jag har undvikit dig de senaste dagarna. Jag kan inte tänka på annat än på dig! Förlåt mig så mycket! Jag hatar mig själv för att ha skrivit de här. För att om du nu inte tycker som jag, kanske våran vänskap blir förändrad. För all framtid. Det får bara inte hända!
Om du nu inte skulle känna det samma, snälla låt oss då glömma allt det här? För även om jag bara måste vara din vän, så är det bättre än att inte ha dig alls i mitt liv.
Jag har inte läst igenom det jag har skrivit. Tänker inte göra det heller. Då kommer jag bara att försöka ändra det jag har skrivit, stryka över mina fel. Och då blir det bara massa bläck streck och kladd. Fast klottret får du tåla, jag kan ju trots allt inte sudda bläck.
Nej, nu ska jag inte säga något mer innan jag ångrar mig för mycket, jag kommer nog ändå inte somna i natt som det är.
Men, jag älskar verkligen dig… Och jag kommer att vänta på att du ska ringa,smsa eller maila mig och säga vad du tycker, om du tycker samma sak eller inte.
Förlåt igen.
Jag vet, det är fånigt, nästa löjligt att skriva ett brev till någon. Om det är något viktigt så kan man ju alltid ringa, sms:a eller till och med maila! Men jag kan inte hjälpa det, jag vill skriva ett brev till dig. Med min handstil och allt. Det blir ju mer personligt då, eller hur?
En negativ sak är att du kanske inte ens kan tyda det här. Med alla mina stavfel och särskrivningar så kan de bli nästintill omöjligt att förstå. Men det är ju också en personlig del av mig. Jag är som ett stavfel helt enkelt.
Nej fan! Det var ju inte meningen att de här skulle bli ett deprimerat brev! Satan!
Vi byter samtalsämne.
Kom du ihåg när vi träffades? Den där gången på stranden då du fick en boll i huvudet? Min boll. Jag kom ihåg hur många gånger jag sa förlåt till dig och du bara skrattade. Om sanningen ska fram, så är jag glad att du fick min boll i huvudet. För annars kanske vi aldrig skulle ha träffats och blivit kompisar.
Kom du ihåg senare samma sommar? Då du hjälpte mig ifrån att drunkna? Jag var så säker på att jag skulle dö att jag till och med bad en kort bön till Gud. Men då såg jag dig hoppa i och hämtade upp mig till ytan igen. Trots det var strömt och jag var tung så lyckades du simma oss i land. Från den dagen har du alltid varit min hjälte. Oj, vad töntigt sagt. Men ja, det är ju sanningen.
Kommer du första gången du var hos mig? När vi såg på Kill Bill 2 och käkade popcorn? Det är en kväll som jag nog aldrig kommer att glömma.
Föresten, har du kvar halsbandet jag gav dig i julas? Jag kan förstå om du inte har kvar det, ett sådant konstigt smycke vill väl ingen ha. Fast du verkade gilla det, eller, jag hoppas du gillade det. Jag har i alla fall kvar CD- skivan jag fick av dig. Jag lyssnar på den varje kväll och kan nu alla texter utan till. Men ändå kan jag inte få nog!
Tänk att vi har varit kompisar så länge. I hela tre år. Det är ju ganska lång tid! Det är ett helt högstadium, ett helt gymnasium och nästan en tredjedel av ett decennium. Tre år är också hela 156 veckor och 1095 dagar. Jag tänker inte räkna ut timmarna, det är lite väl. . . ja, töntigt.
Nu har jag nästan skrivit ett helt A-4. Har du förstått något, eller har mina stavfel blivit för mycket för dig så att du har slängt brevet i papperskorgen? Inte för jag tror du skulle göra det, det är inte din stil. Men jag kan tro att du har suttit och skrattat åt de värsta stavfelen. Du brukar säga att det är så fascinerande att jag väljer så avancerande ord när jag inte kan stava dem.
Shit, nu har jag skrivit mer än ett A-4. Men inte kommit till den punkt jag ville komma till! Stackars dig. Du läser igenom en massa struntsnack som jag vräker ur mig utan att få veta vad jag vill komma till.
Men, det är bara så svårt att komma till den punkten. Jag har försökt undvika den så länge, försökt gömma mig ifrån den. För även om jag har känt dig så länge nu, har jag inte den blekaste aning om hur du kommer att reagera. Men jag måste, der här går inte längre. Jag måste erkänna det. Jag måste, måste, måste!
Jag försöker peppa mig. Med den där ramsan man sjunger när man är barn, ”På det första ska de ske, på de andra gäller de, på de tredje smäller de. . .” eller hur den nu går. Men nu ska jag säga det! Nog med skit snack, nu säger jag det!
1..2..3….4……….5…
Jag älskar dig.
Nu har jag skrivit det! Fan, man kan inte sudda bläck.. Men jag vill inte sudda det heller, inte egentligen! Jag vill att du ska veta! Jag älskar dig! Jag älskar dig så himla mycket Samuel! Jag hoppas varje vaken stund att du ska tycka det samma. Jag drömmer varje natt om att du ska tycka om mig!Fast, jag förstår att du inte gör det. Det skulle ju vara helt knäpp! Älska sina bästa kompis. . .
Jag förstår om du inte gör det.
Det är därför jag har undvikit dig de senaste dagarna. Jag kan inte tänka på annat än på dig! Förlåt mig så mycket! Jag hatar mig själv för att ha skrivit de här. För att om du nu inte tycker som jag, kanske våran vänskap blir förändrad. För all framtid. Det får bara inte hända!
Om du nu inte skulle känna det samma, snälla låt oss då glömma allt det här? För även om jag bara måste vara din vän, så är det bättre än att inte ha dig alls i mitt liv.
Jag har inte läst igenom det jag har skrivit. Tänker inte göra det heller. Då kommer jag bara att försöka ändra det jag har skrivit, stryka över mina fel. Och då blir det bara massa bläck streck och kladd. Fast klottret får du tåla, jag kan ju trots allt inte sudda bläck.
Nej, nu ska jag inte säga något mer innan jag ångrar mig för mycket, jag kommer nog ändå inte somna i natt som det är.
Men, jag älskar verkligen dig… Och jag kommer att vänta på att du ska ringa,smsa eller maila mig och säga vad du tycker, om du tycker samma sak eller inte.
Förlåt igen.
Från din Filip
Åldersnojan
- Lovar du att komma ihåg?
- Jaja, jag lovar. sa hon.
- Så, när du fyller 40 så ringer jag dig. Eftersom du fyller år senare på året än jag.
- Okej. Så det är du som egentligen ska försöka komma ihåg det, inte jag.
- Kanske. Men jag vill inte ringa dig och höra att du har glömt bort mig helt och hållet.
- Nej, det skulle bara vara elakt. sa hon och skrattade.
Hon tog glaset till munnen och tömde det till hälften.
- Var inte sådan nu, Josephine. sa hennes vän Åsa.
- Men du vet att jag har rätt! Alla män är just sådana, ler och smickrar en. Låstas att vad man har är speciellt. Men sen när de har ledsnat slänger de iväg en som en trasig leksaks bil och letar upp en ny. Om man försöker prata om äktenskap eller barn så fryser de till is och springer ut igenom dörren innan du har hunnit räkna till 10. Allt män vill ha är sex eller mer sex. Inget mellanting.
- Men alla män är inte sådana, Mikael..
- Mikael är ett stort undantag. Mikael är en mycket speciell, rar och trevlig man. Han är även din man och far till dina barn. sa Josephine trött.
- Jo kanske det. sa Åsa och rodnande lite lätt. Men det bevisar bara att de finns där ute! De där rara, söta killarna..
- Jodå! Visst finns de! De är bara upptagna av andra kvinnor, eller så är de bög. Nej du, Killar är som toaletter, antingen upptagna eller full i skit.
Josephine förde glaset med sprit till munnen igen och tömde det.
- Kan jag få en till av den här? ropade hon till bartendern.
- Josephine! Det är din tredje! Ska du verkligen dricka så mycket? utropade Åsa.
Josephine suckade lätt åt sin kompis och tittade på henne med trötta ögon.
- Snälla, jag vill bara rensa skallen.
Åsa bet sig i läppen. Nickade tyst och höll om sin öl med båda händerna. Josephine fick sin drink och började hälla i sig den. Baren var halvtom på folk, som den brukade vara så där på tisdags kvällen.
- Du ska se att du träffar den riktiga, "The One" vet du. sa Åsa uppmuntrande.
- Och sen få hela paketet? Lycklig i alla dagar och kärlek som blommar var dag? Åsa, jag är för gammal för sagor.
- Ingen är för gammal för sagor. påpekade Åsa snabbt.
- En tant på 40 år är för gammal för sagor. sa Josephine surt.
- Du är inte 40 än.
- Nej, just ja. Det är i morgon. sa hon ironiskt.
- Ålder är inte det som bestämmer människan.
- Nej, ålder är det som trycker ner människan och får henne att känna sig meningslös och oälskad. sa Josephine och drack upp sitt glas.
Hon lämnade pengar på bardisken och ställde sig upp.
- Vart ska du? frågade Åsa försiktigt.
- Hem. Tack för att du kom Åsa, det betyder jätte mycket. sa hon och log mot Åsa, innan och gick mot dörren.
Sommarvärmen sköljde över hennes ansikte. Hon gick med bestämda steg upp för gatan i riktning mot hennes lägenhet, som hon egentligen skulle ha försökt fått sålt idag. Huvudet snurrade med svordomar och förbannelser.
En lätt vind tog tag i hennes kjol och blåste på hennes bara, ny rakade ben. Hon hade ansträngt sig hela sommaren för att få rätt brunbrända nyans på sin annars så bleka hy. Ansträngt sig helt i onödan. Aldrig att hon skulle ta tillbaka honom efter det han hade gjort!
Hon gick upp för trapphuset och slet upp nycklarna ur handväskan. Hon flikade med låset en liten stund innan hon kom in i den tomma lägenheten.
Hon såg sig omkring. Hennes 1:a hade aldrig sett mindre ut. Hon hängde av sig sin jacka på kroken i hallen och gick och satte sig i soffan.
Hon ställde sig upp igen, gick till kylskåpet och hämtade ut en glassförpackning. Tillbaka till soffan med en sked började hon äta ur "Chokladsmak och Vanilj" – glassen. Hon skulle inte gråta. Det var den grisen inte värd. Hon satte på tv:n och började skifta mellan kanalerna.
- Skit program, tråkig dokumentär, dålig film, äcklig romantisk skit. . .
Till slut fastnade hon för någon tecknad serie på Cartoon Network. Hon såg på de skiftande bilderna på tv:n utan att riktigt hänga med i storyn. Även om hon inte ville det. Så tänkte hennes hjärna över varje stund, varje ögonblick hon hade tillbringat med honom. Alla de glada, roliga stunder de hade varit tillsammans. Utan att hon märkte det föll en tår ner över hennes kind.
Den irriterande telefonsignalen löd högt över den lilla lägenheten. Hon satte sig spikrak i upp och tittade sig omkring. Hon hade somnat i soffan med det halvtomma glasspaketet i handen och tv:n fortfarande på. Glassen hade hunnit rinna ner på soffan och ner på golvet så det hade bildas en liten hög smält kletig glass.
Signalen skrek till igen och hon sprang upp för att börja leta. Efter tre signaler till hittade hon den i jackfickan.
- Hallå? sa hon trött och irriterat.
- Hejsan! Fångande dig på morgonen va? hörde hon en glad, mörk, okänd röst säga.
- Ehm, jo faktiskt. sa hon förundrande.
- Och de säger att folk förändras. skrattade han. Det är din födelsedag och du är ändå inte uppe för ens klockan är halv tolv. Du är inte tonåring längre, Josephine.
Vem var denna man och hur kunde han hennes namn?
- På tal om födelsedag, Grattis till 40 år!
- Är det något att hurra över? sa hon ilsket.
Gårdagens ilska hade fortfarande inte svalnat, snarare bubblade upp nu igen som vattnet på spisen.
- Kanske, kanske inte. Men hur är det för dig nu då? Hur går det med mannen och barnen?
- Vilken man och vilka barn? sa hon irriterat. Jag tror du har fått fel Josephine. För jag har ingen aning om vad du talar om.
- Men, är inte det här Josephine Månsdotter? Ifrån Uppsala? sa han chockat.
- Jo. sa hon tyst. Men vem är det jag talar med? Och hur kan du veta så mycket om mig?
- Oj! Jag har ju glömt att presentera mig! Det är jag, Wille!
- Vilken Wille? sa hon förvirrat.
- Wiliham Oskarsson. sa han försiktigt. Kommer du inte ihåg mig?
Hon tvär stannade. Plötsligt översvämmades hennes huvud av ett så länge glömt minne.
- Jävla skit killar! Vad ska man ha dom till?! skrek hon argt i kudden.
- Men Josephine! Som du säger! skrattade Wille och satte sig bredvid henne på sängen.
- Du vet jag har rätt. De är bara dumma, egoistiska och tänker bara på sex. Vad ska man ha dem till?!
- Ja, om jag inte minns fel så var det du som sa att sex var ett av de bästa sakerna som fanns i världen. sa han och log.
- Retas inte med mig! skrek hon och kastade en kudde på honom.
Han tittade på henne, in i hennes tårfyllda ögon.
- Förlåt. sa han full av skam. Men, tänk det så här. Du är bara 17 år, du hinner bli kär och dumpa killar flera gånger om innan du ska stadga dig.
- Eller så hinner de dumpa mig. sa hon tyst.
- Inget negativt nu. sa han och började klia henne på ryggen. Du har säkert en massa killar efter dig just i denna stund. Utan att du ens vet om det!
- Vad är de för killar då? Som inte ens vågar försöka. sa hon surt.
- Döm de inte innan du har träffat dem. sa han tyst.
- Äcsh! Varför inte? Alla killar är likadana. Sex sex sex. Det är de enda de tänker på, eller trekant.
- Gör Alla killar det? sa han och tittade ner i golvet.
Hon såg på honom. Satte sig upp och la armen om honom.
- Alla utom du då. Men du är speciell, udda. sa hon tyst.
Han tittade upp på henne igen och log. La sig ner i sängen och tittade upp i taket. Hon följde hans exempel och de båda såg upp i det vita, tråkiga taket hemma hos Josephine.
- Tror du att jag någonsin kommer att finna en kille som kan vara ihop med mig länge nog för att skaffa barn? sa hon efter en liten stund.
- Är det de allt de här är om? Du är rädd att ingen skulle vilja gifta sig med dig?
Hon nickade tyst.
- Men lilla gumman. Klart du hittar en kille som du kommer att gifta dig med! Det är bara puckon som dumpar dig vet du. sa han tröstande.
- Kanske. Men i alla fall! Tänk om jag fortfarande är singel, inga barn eller ett vettigt hem när jag är 40? Vad ska jag göra då? Lägga mig ner och dö en tidig död?
- Det vore lite över dramatiskt. muttrade han.
- Men tänk om!
Han såg på henne igen. En tår hade börjat rinna ner över hennes kind och förde med sig lite av hennes svarta masskara. Han suckade tyst.
- Okej. Ska vi säga så här. Om vi båda är i 40 års ålder är singlar, har inga barn och bor i ett skit hål till lägenhet. Så gifter vi två oss.
- Som en pakt?
- Ja, som någon slags av pakt. sa han tyst.
Hon blev tyst en stund. Tänkte igenom de han sa. Det lät inte fruktansvärt dumt.
- Vilket säkerhets nät. sa hon tyst.
- Kalla det va du vill.
Hon såg på honom. Log åt den lilla rodnaden som hade kommit på hans kinder och sa:
- Visst. Om vi båda är singlar när vi är 40 år, så ringer vi varandra och gifter oss.
- Lovar du att komma ihåg?
- Jaja, jag lovar. sa hon.
- Så, när du fyller 40 så ringer jag dig. Eftersom du fyller år senare på året än jag.
- Okej. Så det är du som egentligen ska försöka komma ihåg det, inte jag.
- Kanske. Men jag vill inte ringa dig och höra att du har glömt bort mig helt och hållet.
- Nej, det skulle bara vara elakt. sa hon och skrattade.
- Josephine? Är du där? hörde hon en röst i telefonen hon höll i.
Hon vaknade upp ur sitt minne och svarade:
- Ja! Oj, förlåt Wille! Hur är det med dig?
- Det är bara bra. skrattade han.
- Härligt! Hur går det med frun och barnen? sa hon, nästan lite för hoppfullt.
- Vilken fru och vilka barn? sa han glatt.
Slut
- Jaja, jag lovar. sa hon.
- Så, när du fyller 40 så ringer jag dig. Eftersom du fyller år senare på året än jag.
- Okej. Så det är du som egentligen ska försöka komma ihåg det, inte jag.
- Kanske. Men jag vill inte ringa dig och höra att du har glömt bort mig helt och hållet.
- Nej, det skulle bara vara elakt. sa hon och skrattade.
Hon tog glaset till munnen och tömde det till hälften.
- Var inte sådan nu, Josephine. sa hennes vän Åsa.
- Men du vet att jag har rätt! Alla män är just sådana, ler och smickrar en. Låstas att vad man har är speciellt. Men sen när de har ledsnat slänger de iväg en som en trasig leksaks bil och letar upp en ny. Om man försöker prata om äktenskap eller barn så fryser de till is och springer ut igenom dörren innan du har hunnit räkna till 10. Allt män vill ha är sex eller mer sex. Inget mellanting.
- Men alla män är inte sådana, Mikael..
- Mikael är ett stort undantag. Mikael är en mycket speciell, rar och trevlig man. Han är även din man och far till dina barn. sa Josephine trött.
- Jo kanske det. sa Åsa och rodnande lite lätt. Men det bevisar bara att de finns där ute! De där rara, söta killarna..
- Jodå! Visst finns de! De är bara upptagna av andra kvinnor, eller så är de bög. Nej du, Killar är som toaletter, antingen upptagna eller full i skit.
Josephine förde glaset med sprit till munnen igen och tömde det.
- Kan jag få en till av den här? ropade hon till bartendern.
- Josephine! Det är din tredje! Ska du verkligen dricka så mycket? utropade Åsa.
Josephine suckade lätt åt sin kompis och tittade på henne med trötta ögon.
- Snälla, jag vill bara rensa skallen.
Åsa bet sig i läppen. Nickade tyst och höll om sin öl med båda händerna. Josephine fick sin drink och började hälla i sig den. Baren var halvtom på folk, som den brukade vara så där på tisdags kvällen.
- Du ska se att du träffar den riktiga, "The One" vet du. sa Åsa uppmuntrande.
- Och sen få hela paketet? Lycklig i alla dagar och kärlek som blommar var dag? Åsa, jag är för gammal för sagor.
- Ingen är för gammal för sagor. påpekade Åsa snabbt.
- En tant på 40 år är för gammal för sagor. sa Josephine surt.
- Du är inte 40 än.
- Nej, just ja. Det är i morgon. sa hon ironiskt.
- Ålder är inte det som bestämmer människan.
- Nej, ålder är det som trycker ner människan och får henne att känna sig meningslös och oälskad. sa Josephine och drack upp sitt glas.
Hon lämnade pengar på bardisken och ställde sig upp.
- Vart ska du? frågade Åsa försiktigt.
- Hem. Tack för att du kom Åsa, det betyder jätte mycket. sa hon och log mot Åsa, innan och gick mot dörren.
Sommarvärmen sköljde över hennes ansikte. Hon gick med bestämda steg upp för gatan i riktning mot hennes lägenhet, som hon egentligen skulle ha försökt fått sålt idag. Huvudet snurrade med svordomar och förbannelser.
En lätt vind tog tag i hennes kjol och blåste på hennes bara, ny rakade ben. Hon hade ansträngt sig hela sommaren för att få rätt brunbrända nyans på sin annars så bleka hy. Ansträngt sig helt i onödan. Aldrig att hon skulle ta tillbaka honom efter det han hade gjort!
Hon gick upp för trapphuset och slet upp nycklarna ur handväskan. Hon flikade med låset en liten stund innan hon kom in i den tomma lägenheten.
Hon såg sig omkring. Hennes 1:a hade aldrig sett mindre ut. Hon hängde av sig sin jacka på kroken i hallen och gick och satte sig i soffan.
Hon ställde sig upp igen, gick till kylskåpet och hämtade ut en glassförpackning. Tillbaka till soffan med en sked började hon äta ur "Chokladsmak och Vanilj" – glassen. Hon skulle inte gråta. Det var den grisen inte värd. Hon satte på tv:n och började skifta mellan kanalerna.
- Skit program, tråkig dokumentär, dålig film, äcklig romantisk skit. . .
Till slut fastnade hon för någon tecknad serie på Cartoon Network. Hon såg på de skiftande bilderna på tv:n utan att riktigt hänga med i storyn. Även om hon inte ville det. Så tänkte hennes hjärna över varje stund, varje ögonblick hon hade tillbringat med honom. Alla de glada, roliga stunder de hade varit tillsammans. Utan att hon märkte det föll en tår ner över hennes kind.
Den irriterande telefonsignalen löd högt över den lilla lägenheten. Hon satte sig spikrak i upp och tittade sig omkring. Hon hade somnat i soffan med det halvtomma glasspaketet i handen och tv:n fortfarande på. Glassen hade hunnit rinna ner på soffan och ner på golvet så det hade bildas en liten hög smält kletig glass.
Signalen skrek till igen och hon sprang upp för att börja leta. Efter tre signaler till hittade hon den i jackfickan.
- Hallå? sa hon trött och irriterat.
- Hejsan! Fångande dig på morgonen va? hörde hon en glad, mörk, okänd röst säga.
- Ehm, jo faktiskt. sa hon förundrande.
- Och de säger att folk förändras. skrattade han. Det är din födelsedag och du är ändå inte uppe för ens klockan är halv tolv. Du är inte tonåring längre, Josephine.
Vem var denna man och hur kunde han hennes namn?
- På tal om födelsedag, Grattis till 40 år!
- Är det något att hurra över? sa hon ilsket.
Gårdagens ilska hade fortfarande inte svalnat, snarare bubblade upp nu igen som vattnet på spisen.
- Kanske, kanske inte. Men hur är det för dig nu då? Hur går det med mannen och barnen?
- Vilken man och vilka barn? sa hon irriterat. Jag tror du har fått fel Josephine. För jag har ingen aning om vad du talar om.
- Men, är inte det här Josephine Månsdotter? Ifrån Uppsala? sa han chockat.
- Jo. sa hon tyst. Men vem är det jag talar med? Och hur kan du veta så mycket om mig?
- Oj! Jag har ju glömt att presentera mig! Det är jag, Wille!
- Vilken Wille? sa hon förvirrat.
- Wiliham Oskarsson. sa han försiktigt. Kommer du inte ihåg mig?
Hon tvär stannade. Plötsligt översvämmades hennes huvud av ett så länge glömt minne.
- Jävla skit killar! Vad ska man ha dom till?! skrek hon argt i kudden.
- Men Josephine! Som du säger! skrattade Wille och satte sig bredvid henne på sängen.
- Du vet jag har rätt. De är bara dumma, egoistiska och tänker bara på sex. Vad ska man ha dem till?!
- Ja, om jag inte minns fel så var det du som sa att sex var ett av de bästa sakerna som fanns i världen. sa han och log.
- Retas inte med mig! skrek hon och kastade en kudde på honom.
Han tittade på henne, in i hennes tårfyllda ögon.
- Förlåt. sa han full av skam. Men, tänk det så här. Du är bara 17 år, du hinner bli kär och dumpa killar flera gånger om innan du ska stadga dig.
- Eller så hinner de dumpa mig. sa hon tyst.
- Inget negativt nu. sa han och började klia henne på ryggen. Du har säkert en massa killar efter dig just i denna stund. Utan att du ens vet om det!
- Vad är de för killar då? Som inte ens vågar försöka. sa hon surt.
- Döm de inte innan du har träffat dem. sa han tyst.
- Äcsh! Varför inte? Alla killar är likadana. Sex sex sex. Det är de enda de tänker på, eller trekant.
- Gör Alla killar det? sa han och tittade ner i golvet.
Hon såg på honom. Satte sig upp och la armen om honom.
- Alla utom du då. Men du är speciell, udda. sa hon tyst.
Han tittade upp på henne igen och log. La sig ner i sängen och tittade upp i taket. Hon följde hans exempel och de båda såg upp i det vita, tråkiga taket hemma hos Josephine.
- Tror du att jag någonsin kommer att finna en kille som kan vara ihop med mig länge nog för att skaffa barn? sa hon efter en liten stund.
- Är det de allt de här är om? Du är rädd att ingen skulle vilja gifta sig med dig?
Hon nickade tyst.
- Men lilla gumman. Klart du hittar en kille som du kommer att gifta dig med! Det är bara puckon som dumpar dig vet du. sa han tröstande.
- Kanske. Men i alla fall! Tänk om jag fortfarande är singel, inga barn eller ett vettigt hem när jag är 40? Vad ska jag göra då? Lägga mig ner och dö en tidig död?
- Det vore lite över dramatiskt. muttrade han.
- Men tänk om!
Han såg på henne igen. En tår hade börjat rinna ner över hennes kind och förde med sig lite av hennes svarta masskara. Han suckade tyst.
- Okej. Ska vi säga så här. Om vi båda är i 40 års ålder är singlar, har inga barn och bor i ett skit hål till lägenhet. Så gifter vi två oss.
- Som en pakt?
- Ja, som någon slags av pakt. sa han tyst.
Hon blev tyst en stund. Tänkte igenom de han sa. Det lät inte fruktansvärt dumt.
- Vilket säkerhets nät. sa hon tyst.
- Kalla det va du vill.
Hon såg på honom. Log åt den lilla rodnaden som hade kommit på hans kinder och sa:
- Visst. Om vi båda är singlar när vi är 40 år, så ringer vi varandra och gifter oss.
- Lovar du att komma ihåg?
- Jaja, jag lovar. sa hon.
- Så, när du fyller 40 så ringer jag dig. Eftersom du fyller år senare på året än jag.
- Okej. Så det är du som egentligen ska försöka komma ihåg det, inte jag.
- Kanske. Men jag vill inte ringa dig och höra att du har glömt bort mig helt och hållet.
- Nej, det skulle bara vara elakt. sa hon och skrattade.
- Josephine? Är du där? hörde hon en röst i telefonen hon höll i.
Hon vaknade upp ur sitt minne och svarade:
- Ja! Oj, förlåt Wille! Hur är det med dig?
- Det är bara bra. skrattade han.
- Härligt! Hur går det med frun och barnen? sa hon, nästan lite för hoppfullt.
- Vilken fru och vilka barn? sa han glatt.
Slut
