Bangen

- Men kom igen nu Kim! sa Elvira entusiastiskt och petade på henne.
- Nej! Jag vill inte! svarade Kim och gömde sig under det fluffiga täcket.
- Jo men kom igen! Om du inte kan säga till mig, din egna tvilling syster, vem annars kan du säga det till?
    Kim tittade försiktigt upp ur det mörkblåa täcket och såg på sin syster. Även om de var tvillingar var de som natt och dag. Hon såg på Elviras upprymda ansikte och skakade på huvudet.
- Säger jag det till dig kommer du bara att berätta för alla dina tjejkompisar. sa Kim surt och försvann ner under täcket igen.
- Jag skulle aldrig lämna ut min syster så! sa Elvira chockerat.
- Nej aldrig. sa Kim sarkastiskt. Kommer du inte ihåg vad som hände sist?
- Men de var bara för att han var så löjlig. Det var bara skrattretande, det kan till och med du erkänna!
- Det blev det efter du hade berättat det för hela skolan. muttrade Kim.
- Snälla Kim, berätta nu! Vem har fångat ditt hjärta bland alla dina killar?
- Bland alla dina killar. härmade Kim efter. Vem har sagt att det är en kille?
- Är det en tjej?! utbrast Elvira förskräckt. Vilken chock! Eller egentligen när man tänker efter, du har ju blivit så nervös när du är vid tjejer.
- Elvira, sluta. Jag var ironisk. sa Kim och himlade med ögon.
- Oh. Så det är en kille? Berätta nu! sa Elvira igen.
    Kim suckade och skakade på huvudet.
- Får jag gissa?
- Gissa på, du kommer ändå aldrig komma på det.
- Okej. Är det Peder?
- Inte en chans.
- Erik?
- Nej.
- Jonas?
    Kim skakade hysteriskt på skallen.
    Efter en liten stunds tystnad tittade Kim upp igen och inspekterade sin syster. Hon såg verkligen fundersam ut.
- Säg inte. . . hörde Kim henne mumla.
- Säg inte vad? sa Kim och satte sig upp.
- Är det Filip? Elviras röst var plötsligt allvarlig, inte alls lika entusiastisk och glad som för en stund sen.
    Kim tittade ner på golvet och kände hur hennes kinder hettade upp. Hon hatade när de gjorde så.
- Det är Filip! skrek Elvira hysteriskt och slängde samtidigt händerna framför hennes mun.
- Tyst! Mamma och pappa sover! viskade Kim, illröd i ansikte.
- Så sött! Jag visste det, att ni skulle bli ihop! Det måste vara ödet! Ända sen ni träffades där på dagis. Och nu kommer ni gifta er och hela kalaset! Får jag vara din brudtärna? frågade Elvira och hennes ögon glittrade.
- Elvira. Lugna dig! Vem har sagt något om att gifta sig? Vi är inte ens ihop eller något! Det är bara mina korkade känslor som rör ihop allting.
- Men är inte han kär i dig? frågade Elvira fundersamt.
- Elvira, han ser inte ens mig. För han är jag bara en kille i gänget. svarade Kim tyst.
- Men Kim! Du är ju en tjej, en kvinna!
- Klart jag vet de, säg det till han bara.
- Jag tror han vet de, annars är han blind. sa Elvira och petade på Kims bröst.
- Jag har sagt åt dig att inte göra så där! sa Kim och försökte slå till sin syster.
    Elvira ignorerade sin systers attack och började fundera igen.
- Det måste vara som du är klädd. sa hon efter en stund. Ingen kan se om du är kvinna eller man med de kläder du har på dig.
- Det är inge fel att klä sig med lite större byxor. sa Kim surt.
- När det är pappas storlek, är det fel. Nej Kim! Vet du vad vi ska göra? I morgon är det ju lördag. Då ska vi fixa dig extra fin, sen ska du få gå hem till honom och se till att han ser dig. sa Elvira med en liten glimt i ögat.
- Inte en chans! I morgon ska vi till rampen! sa Kim och kände hur hennes hjärta rusade iväg.
- Ni far alltid till rampen på lördagar. I morgon ska vi visa Filip vilken kvinna du egentligen är.
    Kim svalde och undrade vad hon egentligen gett sig in på.


Hon svalde. Hur hade de här gått till? Hela två timmar hade det tagit Elvira att fixa till henne extra "fin". Hon hade fått låna Elviras ljusblåa klänning som räckte just ner till knäna och visade på vissa ställen mer än vad som lämpligt. Men Elvira hade bara gett henne ett par klackskor och sagt att det inte var till kyrkan hon skulle. I håret hade Elvira satt en massa små spännen i och ansiktet var fullt i olika sorters smink. Hon hade också blivit förbjuden att klia ögonen, håret, röven eller överhuvudtaget klia sig alls. Just innan Kim skulle lämna huset så hade Elvira tagit fast i henne och sprutat någon rosa vätska på henne som luktade som en sliskig godis.
    Och nu stod hon här, framför Filips hus. Hon hade två val. Antingen gick hon in och lät hennes bästa vän få sig ett gott skratt eller chock, vilket av de visste hon inte. Eller så stod hon kvar och riskerade att fler människor skulle se henne. Inte för att hon trodde att någon skulle känna igen henne, men i alla fall.
- Kom igen nu Kim. Det är nu eller aldrig. viskade hon till sig själv och plingade på.
    Hon kunde höra hur några snabba fötter skyndade sig över golvet och hur låset vreds om.
- Fan vad seg du är Kim, trodde nästan du hade gått vi...
    Filip tystnade och såg på henne. Han granskade henne upp och ner. Svalde. Sen tittade han på henne igen. Hon kände hur kinderna hettade till och sa snabbt:
- Tänker du släppa in mig eller bara stå och glo som ett fån?
    Utan att säga något öppnade Filip dörren på vid glänt och lät henne passera. I den mörka hallen böjde sig Kim ner för att få av sig skorna, vilket var en utmaning för sig. Hela tiden kände hon Filips ögon på henne. Hon kände hur kinderna blev allt hetare och hur hon blev allt mer ofokuserad på de hon försökte göra. Skorna satt som berg på hennes fötter. Hon rättade på ryggen igen och till sin förvåning mötte hon Filips ljusa ögon. Han kom närmare henne, granskade henne hela tiden med sin fundersamma blick. Han gick ett varv runt henne. Även om han inte tog i henne, så kunde hon känna honom vart han än tittade. Som om det var hans hand som forskade på henne, inte hans ögon.
    Var det verkligen det här hon ville? Obehagen steg gradvis för varje sekund och hon började röra på sig otåligt.
- Tänker du säga nått eller bara stirra på mig? skrek hon nästan ut.
- Shit alltså. mumlade han. Du låter precis som Kim, men annars är du helt annorlunda. Du luktar inte ens som hon.
- Men det är klart det är jag, ditt pucko! sa hon osäkert.
- Jag vet inte. Kim hade aldrig så där mycket smink, klänning eller klackskor. Och hon har definitivt inte så stora bröst.
    Kim blev illröd i ansiktet och skulle just höja sin hand för att slå till honom. Då hon såg att han bubblade av skratt hejdade hon sig.
- Slå mig inte! skrek han glatt och la armarna runt huvudet för att skydda sig.
- Varför ska jag inte göra det? sa hon argt och började slå honom.
- För det gör ont, Aj! skrek han.
- Fan vad dum du är din sjuka jävel! sa hon och kände hur rodnande lättade, och den spända stämningen försvann.
- Det är ju du som är dum! Överraskar än med sådana där kläder! Det är inte Halloween än vet du.
- Jag kanske bara ville göra mig fin. sa hon lite osäkert.
- Du ser ut som en glasdocka. sa han och log mot henne. Ska du verkligen åka skateboard i dom där?
    Han pekade på hennes skor. Hon kom ihåg vad hennes syster hade sagt till henne och sa:
- Jag tänkte bara titta på idag.
- Bara titta på? Sen när började du med det? frågade han allvarligt.
    Kim hade slutat möta hans ögon och tittade ner i marken istället.
- Jag kan ju inte smutsa ner klänningen eller förstöra skorna förstår du väl. sa hon med en sådan len röst hon kunde.
    Filip tittade på henne och kilade sig i huvudet, vad hade hänt med hans Kim?
- Då får vi se till att du byter kläder då.
    Hon tittade upp frågade på honom. Hon skulle just öppna munnen för att fråga honom varför när han avbröt henne:
- Eftersom du inte får smutsa ner din fina klänning eller dina skor, så får du väl ta mina kläder och låna ett par skor av mig.
    Hans leende värmde henne ända in i märgen. Den varma bubblande känslan sköljde över henne och hon nickade tyst.


Han drog med henne på hans rum och började gräva i garderoben. Hon satte sig på sängen och såg sig omkring. Väggarna var täckt av olika affischer av sketare och rockband. Golvet var fullt av Larson-tidiningar och smutskläder. Skrivbordet var dolt av en hög med disk och en dator.
- Här har du! sa han och kastade ett par byxor till henne.
    Hon ställde sig upp och vände sig bekymmerslöst om innan hon försökte ta av sig klänningen. Det var länge sedan hon hade orkat bry sig om Filip tittade eller inte. Hon hade ju ändå underkläder på sig.
- Här har du en t-shirt också. sa han och tittade upp ifrån garderoben.
- Okej, tack! Släng den på sängen. sa hon och fortsatte brottas med dragkedjan som satt på ryggen.
    Elvira hade hjälpt henne på med kläderna, vilket tydligen behövdes! Hur hon än vred sig fick hon inte tag i "flärpen" som kunde få ner dragkedjan. Plötsligt kände hon hur en varm hand lades på hennes rygg och hur dragkedjan drogs ner.
- Ska du verkligen ha på dig kläder som du själv inte ens kan ta av dig? hörde hon Filips sarkastiska röst säga.
    Hon skakade av sig hans varma händer och drog ner resten av kedjan själv. Hon lät klänningen falla på golvet och drog snabbt på sig den stora t-shirten som räckte henne till låren.
- Varför har du på dig de där kläderna egentligen?
    Hon tittade upp och såg på Filip. Han hade nu statt sig på sängen och tittade på henne.
- Jag kanske ville vara annorlunda. sa hon och försökte ta av sig skorna, igen.
- Annorlunda är de verkligen! Vart kom detta plötsliga intresse ifrån?
    Hon blev tyst. Ville inte svara. Det var för pinsamt. Allt hade slagit fel. Filip hade bara blivit förvånad och inte på det positiva sättet. Snart hade hon till och med på sig de vanliga luftiga kläderna, om hon bara kunde få av sig skorna!
- Du har ju alltid varit en pojkflicka som föraktar klänningar, varför har du på dig det nu?
    Hon svarade inte den är gången heller, utan fortsatte få av sig skorna. Hon tog i så hon trodde hon skulle svimma. Hur hade Elvira satt på henne skorna? Med lim?
- Kim! Hallå? Jag pratar med dig!
    Kim tittade upp och blev överraskad hur nära Filip egentligen stod. Utan att hon hade märkt det, hade han kommit så nära henne att hon kunde känna hans andedräkt i håret.
- Jag hör dig! Jag kanske bara inte vill svara. sa hon surt och gick och satte sig i soffan som stod mitt i rummet.
- Varför inte det? Jag vill veta hur det kommer sig att du helt plötsligt går och klär dig som..
- Som en tjej. avslutade hon hans mening. Det kanske är så för att jag är en tjej, vilket några tydligen inte ser.
- Hur menar du nu? frågade han allvarligt.
- Äcsh. Skit i det.
- Eller inte. sa han och satte sig bredvid henne. Berätta nu. Är det någon kille du försöka imponera på?
    Hon nickade tyst och fortsatte med sina skor.
- Så därför klär du dig som en tjej?
    Hon nickade igen.
- Så du ändrar på dig, hela dig, för att en kille ska se dig?
- När man är så blind som han är, så måste man göra något. sa hon tyst.
    Han slog henne i huvudet.
- AJ! skrek hon.
- Pucko.
- Vad var det där för? sa hon och gned sig på huvudet.
    Det skulle med all säkerhet bli en bula av det där slaget.
- Du ska inte ändra på dig, inte för någon! Har du inte sett någon barnfilm? Man ska vara sig själv och ingen annan. sa han och tittade allvarligt på henne.
    Hon kände att hennes ögon började tåras och hon vände sig om.
- Men när inget annat hjälper. . .
- Alltså, vem är den här killen egentligen?! Jag börjar verkligen undra om han är värd att älskas av någon som dig.
    Det sved till inom henne. Om hon bara kunde berätta.
- Är det Peder?
    Hon skakade på huvudet och började undra hur det kom sig att både Elvira och Filip trodde det var Peder.
- Erik?
    Ännu en gång skakade hon häftigt på huvudet.
- Jonas?
- Nej, men du kommer ändå aldrig lista ut det.
- Känner jag honom?
- Ja.     
    Hon kände hur ansiktet gradvis blev rödare.
- Hur gammal är han?
- 16.
- Brukar han hänga med och skejta?
- Ja.
- Kim! Ge mig lite mer att gå på! Jag måste få veta vem det är.
- Varför?
- Så jag kan spöa sikten ur han. sa han tyst. Den här killen ska inte gå runt och ändra på min Kim bara för att han är så jävla blind.
    Plötsligt började Kim skratta. Varför visste hon inte. Om det var för den ironi att Filip skulle slå sig själv, eller för att hon inte klarade av pressen av alla känslor som rörde sig runt henne.
- Vad är det som är så roligt? frågade han.
- Du får inte slå honom. sa hon och torkade bort en tår som hade trillat ner på kinden.
- Varför inte det?
- Av samma anledning av att du inte får reda på vem det är. sa hon allvarligt.
    Då kände hon hur två armar slöt sig om henne och drog henne närmare Filips varma kropp.
- Om jag lovar att inte slå honom då? Jag ska bara prata med han. Han gör dig mer illa än vad han inser, och det får inte hända. Ingen får göra illa min Kim.
    Där kände Kim hur hennes hjärta stannade. Hon kunde också känna hur nya tårar bildades och började rinna ner över hennes kinder. Hon kände även Filips jeans som ströks mot hennes bara lår och hans varma kropp mot hennes rygg.
- Snälla Kim? Jag kanske kan hjälpa dig. sa han försiktigt i hennes hår.
    Hon kunde inte andas längre. Hela välden snurrade. Tårarna droppade ner från hennes hacka och landade på Filips bara armar. Då kände hon hur Filip drog henne ännu hårdare, ännu tätare till sig.
- Filip! utbrast hon tyst och försökte göra ett meningslöst litet motstånd.
- Berätta för mig snälla. sa han.
    

De satt tysta en stund. Fortfarande kunde inte Kim andas eller känna sitt hjärta slå. Allt hon kände var värmen som Filip gav henne och en bedövade smärta i magen.
- Är det inte Peder? frågade han tyst.
    Vid de fyra orden brast det för henne. Hon började slå och sparka Filip i ett desperat försök att komma ifrån hans stenhårda grepp.
- Nej! Det är inte Peder! Varför tror alla att det är han?! skrek hon medan hon långsamt kom lös.
    När Filip äntligen tappade taget om henne ställde hon sig upp och tittade ner på Filip. Hans förvirrande ögon mötte hennes och hon utbrast:
- Du är inte bara blind! Du är också djävligt korkad Filip! skrek hon drog åt sig byxorna och sprang ut ifrån hans rum.
    I hallen drog hon snabbt på sig dem och sprang ut ifrån Filips hus.