Bangen

Johan slängde ner sina böcker på en bänk längst ner i salen och slog sig ner på  en stol. 

Han la upp fötterna på bordet och spanade ut igenom salen. Han var tidig den här morgonen. Nästan ingen av hans klasskamrater var där. Inte Angelica i alla fall.

Han suckade högt. 

"När kommer hon tro? Vi börjar om 15 minuter. Varför kom jag hit så tidigt?" 

Han gäspade så stort att han fick små tårar i ögonen. Även om han hade fått en ostörd natt sömn så var han trött. 

- Jag hatar torsdagsmorgnar. sa han trött.

Han la händerna bakom huvudet och stötte sig mot väggen. 

Jag föll ner på det hårda golvet. 

- Aj! Satan vad ont det där gjorde! skrek jag.

Jag tittade mig omkring, ännu en gång var jag omgiven av en tjock, fuktig dimma. Jag suckade högt.

- Inte nu igen! sa jag.

Någonstans i dimman hörde jag ett, även om jag inte ville erkänna det själv, vackert klingande skratt. 

- Vad vill du med mig egentligen? sa jag till dimman. 

- Prata har jag sagt. svarade rösten. 

- Men om vad? 

- Det var det jag försökte förklara förra gången, men du envisades på att svära så himla mycket. 

Jag muttrade något i stil med "förlåt fortsätt" och la armarna i kors. 

- Vem är du egentligen? frågade jag.

- En i din närhet som verkar se lite mer än vad du gör. sa rösten stöddigt. 

- Å! Då vet jag ju exakt vem du är! sa jag ironiskt.

- Men det är inte det väsentliga. 

- Jag vill veta vem jag prata med. 

- Om du skulle gissa. Vem tror du jag skulle vara då?

Jag tänkte en stund. I ren desperation utbrast jag.

- Inte vet jag! Något läskigt spöke eller något. 

Igen jag kunde höra det klingade skrattet eka i dimman. 

- Ett spöke är jag inte. Du får ett försökt till. 

- En liten skogsälva. sa jag ironiskt. 

- Du måste anstränga dig annars byter jag samtalsämne.

Jag satte mig och tittade på mina händer. 

"Vad kan han vara?" dunkade i min skalle. 

- Jag kan ge dig en ledtråd. Jag är med dig nästan hela tiden men du märker mig sällan. 

- Vad fa..

- App App App! Inte svära då försvinner jag. sa han allvarligt. 

- Okej! Vad sjutton är det för en ledtråd? sa jag bittert.

- En ledtråd är alltid en ledtråd. 

Jag tänkte tills min hjärna knakade. Jag hade aldrig varit bra på gåtor, och den här var inte av den lätta graden. Den var verklig. 

- Där har du något! sa han glatt.

- Va? Mitt samvete? sa jag trevande. 

- Ja! Jag är ditt samvete. sa han. 

- Vilket konstigt samvete jag har. Tål inte svordomar, låter som en liten flicka och kan omöjligt vara äldre än jag. sa jag utsvävande. 

- Jag ÄR äldre än dig. Och om du tror att jag går Dig på nerverna, vad tror du ni gör mig då? Med alla hemligheter och lögner. Jag får snart nog! sa rösten. 

Till min förvånad hade hans röst förändras på en mikro sekund ifrån snäll och givmild, till frustrerad och rent av arg. Jag kunde höra någon ta ett djupt andetag och släppte ut det igen. 

- Så, ska vi börja prata tycker du? sa han.

Nu var rösten helt förändrad igen! Till det lugnare. 

"Vilka humörsvängningar han har."

- Ja det tycker jag. 

- Bra, för att..

- Vad är det för hemligheter och lögner som flyger omkring? avbröt jag honom.

- Det skulle jag just säga. sa han syrligt. 

- Men berätta för mig då! sa jag. 

- Du är som ett barn på julafton, visst vet du det?

- Sluta med dina jämförelser! Berätta för mig!

Jag kunde höra en djup suck någonstans ifrån den tjocka dimman.

- Okej, jag ska berätta. Du vet John?

- Klart jag vet om John! Han är min kompis. Vad är det med han? 

- Jo, du förstår. Han är egentligen kä...

- JOHAN!! Vakna då för sjutton! 

John skakade Johan så kraftigt att han nästan föll av stolen. 

- Va? sa Johan trött.

- Himlen, hur länge tänker du sova egentligen? Er lektion har slutat och du ska iväg till din egna lektion. 

- Va? Shit varför har inte Kim väckt mig?!

- För han ligger och sover där borta med Johannes. sa John och nickade mot ett hörn. 

Han hade rätt. Där sov både Kim och Johannes fridfullt.

- Vad sjutton har ni haft för lektion om halva klassen somnar? frågade John och satte sig ner bredvid Johan. 

- Ingen aning, jag somnade innan lektionen började. svarade Johan och gnuggade ögonen. 

Sen ställde han sig upp och väckte upp både Kim och Johannes. Johannes blev det största problemet. Han var som i koma. 

- Johannes! Vakna då! sa Johan och skakade honom kraftigt. 

Men han fortsatte sova utan att röra en min. 

- JOHANNES! skrek John i örat på honom. 

Ingen reaktion.

- Ta ut hörlurarna på  honom. gäspade Kim sömnigt. 

Johan tittade först på Kim, sen på John som ryckte på axlarna. Han vände blicken tillbaka på Johannes. Han låg och sov så djupt, så rogivande. Hans ansikte var alldeles lent. Utan bekymmer eller rynkor, som huggit i sten. 

Johan reste sin hand och drog försiktigt bort ena hörluren ifrån hans högra öra. Johannes rörde fortfarande inte på sig. 

- Johannes. Vakna vi har slutat. sa Johan i normal ton. 

Johannes rörde sig inte. Johan tittade tillbaka på Kim och John. Men allt de gjorde var att ryka på axlarna. Johan svalde och vände sig om till Johannes. 

- JOHANNES! skrek Johan och börja skaka i honom. 

  Johannes slog plötsligt upp ögonen och tittade på Johan. Inte med en arg eller förbannad blick. Inte heller glad blick. Utan med en först förvånad, sen stillsam blick. Johan släppte taget om honom och backade ett steg.

- Är du vaken nu? frågade John tyst.

Johannes nickade bara och satte tillbaka sin hörlur. Johan vände sig om och gick till John. 

- Han är bra läskig ibland. viskade han till John. 

John nickade bara övertygad och svalde. Johan började plocka ihop sina saker som låg utsprida över bänken. Han skulle just ta upp pennan som hade ramlat ner på golvet så hörde han en ljus, välbekant röst säga:

- Hejsan John! Vad gör du här?

Johan tittade upp och såg Angelica som hade stannat upp för att prata med John. 

- Ehm. Jo, jag ska ha min nästa lektion här. sa John försiktigt och tittade över hennes axel rakt på Johan. 

Johns ögon var nervösa. Väntande på en reaktion ifrån Johan. 

- Jasså? Det visste jag inte. Aja, tagga fest i morgon! sa hon uppspelt. 

- Ehm. Jo, visst. sa John nervöst och försökte fånga Johans blick. 

Men Johan tittade bara på Angelicas rygg, som var vänd mot honom.

- Härligt! Men jag måste kila! Hej då!

- Ehm. Hej då Angelica. sa han. 

Johan tittade på henne samtidigt hon gick mot dörren. Fast vid dörren vände hon sig om, tittade på John igen och sa:

- Förresten! Det var kul igår, vi borde göra om det! 

Istället för att vänta på ett svar, gick hon vidare till nästa lektion. Johan följde henne med blicken så länge han kunde och vände sen sina ögon på John. 

John hade börjat bita på naglarna och såg nervöst på honom. 

- Jag kan förklara. mimade han med munnen, så om ord inte kunde komma ut. 

Johan räckte upp handen mot honom, log och sa:

- Inte behöver du förklara. Jag sa det var okej att ni var kompisar. 

John gav han en tacksam nick och Johan började lugnt gå ut igenom klassrums dörren. 

- Synes senare! hörde han John säga. 

Han vände sig om.

- Jadå! sa han och log. 

När han vände sig om igen, gick ut och stängde dörren tänkte han bekymrat:

"Vad hände igår?"