Bangen

 

 

John tittade in igenom fönstret och såg på de uppstoppade människorna som bara stod där blickstilla, påklädda av det som skulle vara dagens mode. Han stannade upp och tittade på en mörkröd munkjacka som en av de maskulina plastmänniskorna hade. 

Hans ögon granskade plagget, men såg det inte. 

 

"Undra om han håller på bli sjuk eller något, han sa att han hade drömt konstigt. Feberdrömmar kanske? Han verkade så frånvarande.." 

Han kom på sig själv att bara stå och glo på en tröja som såg förskräckligt ut i hans ögon så han vände sig så tvärt om för att gå att han stötte emot något, eller någon.

- Förlåt. mumlade han fram och gick vidare. 

Han orkade inte ta någon diskussion med en total främling. Han gick med snabba steg in mot det nya MVG och sen in på McDonals, eftersom det inte var någon kö så bestämde han sig för att beställa något. 

- Hej är det något du vill beställa? sa den muntra biträdet.

- En milkshake tror ja. sa han efter att ha granskat menyn över biträdens huvud. 

- Vilken storlek?

- Ehm.. 

Han tittade frågande på henne.

- Vi har liten, mellan och stor. sa hon och log. 

- En mellan då. 

- Vilken smak?

"Så många frågor..." tänkte han trött. 

- Vad har ni för smaker?

- Banan, vanilj, choklad, päron, jordgubb och blåbär. 

- Okej, då tar jag en päron. 

- Då blir det 17 kronor. 

- Okej, vänta bara lite. 

Han tog upp sin plånbok ur fickan och tittade i den. Tom förstås. 

- Visst kan jag ta det på kortet?

- Ja men då måste jag ha leg. sa biträdet lika muntert. 

- Okej.

Han tog upp sitt leg och sitt Nordea-kort. Biträdet tog emot dem och knappade in saker på sin lilla dator. 

- Så, om du bara väntar en liten stund. sa hon och gick iväg till en av de många maskinerna bakom disken. 

Han tittade sig runt i restaurangen. De hade visst byggt om, konstaterade han. Ifrån de ofräscha, sunkhål som ingen ville äta på, till Umeås störste modernaste restaurang. De hade lagt in datorer, röda soffgrupper, bilder som föreställde olika glada människor på väggarna och de hade nog till och med tvättat golvet. 

- Här har du! Vill du ha kvittot?

Han blev så överraskad av biträdets röst att han hoppade till. 

- Ehm, nej, det är okej. Tack. 

Han tog sin milkshake och satte sig vid ett bord. Han satt nästan själv i hela restaurangen, förutom biträdet och han själv så satt det en gammal man i ett hörn och åt en hamburgare. 

"Varför var han så frånvarande? Varför kunde han inte se mig i ögonen? Varför..."

- Där är du! Du tappade den här. hörde han en ljus röst säga.

Han tittade upp och såg på röstens ägare. 

- Angelica? sa han och svalde. Vad gör du här?

- Du stötte in i mig utanför HM, då tappade du mobilen. Du var visst så stressad att du inte märkte de. 

Hon räckte fram hans gråa Nokia med sin vänstra hand.

- Å, tack så mycket! Förlåt föresten. sa han ganska stelt. 

- Nej det är okej! Får jag slå mig ner föresten? Jag tänkte ändå köpa en McFlurry. 

- Ehm.. jag antar det, men jag ska ändå gå snart. 

- Okej, det är lugnt. sa hon och gick fram till kassan. 

John tittade sig nervöst omkring. Tänk om någon märkte att han satt på McDonals med Angelica. Tänk om Johan skulle få veta? John som hade lovat...

- Så! sa Angelica och satte sig mitt emot honom. Vad är det du äter? 

- Milkshake. 

- Jasså? Vilken smak?

- Päron. 

- Jasså? Är det gott?

- Ehm.. jag har inte smakat än..

- Men smaka då! 

Angelica log med hela ansiktet och började sen äta ur sin McFlurry Daim. John förde läpparna mot sugröret och började långsamt dricka. Smaken fyllde hans mun och han grimaserade häftigt till.

- Vad, är det äckligt? skrattade Angelica till. 

- Smaka själv du! sa han utan och tänkta sig för räckte han fram muggen.

Angelica tog emot den och började utan att tveka dricka ur den. När hon hade smakat den en stund så kunde John se hur hon var tvungen att anstränga sig för att inte göra någon min. 

- Men det var ju jättegott. sa hon och släppte ner muggen för att sen genast ta upp sin McFlurry för att få bort smaken. 

- Jo, och de ska jag tro på. sa han och log.

- Lite kanske? sa hon och skrattade. 

John log stort mot henne. Hon verkade vara så snäll, så självsäker. 

- Så, vad går du för linje egentligen? Allt jag vet är att vi går på samma skola, typ. sa hon.

- Natur. Du gå Sam. va? 

- Japp! Men hur kan du gå naturvetenskap egentligen?! Är inte det värsta plugglinjen?

- Det är inte så farligt ändå. 

- Inte så farligt? Förklara för mig då varför din väska inte ens går att stänga igen. 

Angelica nickade mot den halvt öppna armväskan som lutade mot Johns fötter.

- Okej, du fick mig där. Vi har en del böcker, som är tunga. Men det är bra för musklerna! Lite träning skadar inte. sa John och log. 

Angelica tittade på honom och höjde ena ögonbrynet. 

- Skulle tro det va? sa hon med en retsam röst.

- Ja de var ju inte min väska som gick sönder. sa han och log elakt. 

- Dålig kvaite bara. sa hon självsäkert. 

- Vi säger så. 

Angelica nickade och förde skeden full med glass till munnen. Tänk att hon satt här, på McDonals, bredvid John! Bara tanken fick henne att tappa andan. 

Först hade han suttit och lutat sig mot stolryggen med armarna i kors. Men senare hade han blivit mer avslappnad, han lagt händerna på bordet och lutade sig mer framåt. 

- Vad gick du för nått innan du byte? frågade John tvärt. 

Minnena spelades upp i hennes huvud igen. Skolgårdens höst färger, de kyliga vinden som alltid envisades att blåsa i ansiktet, rädslan.. 

"Din lilla satans hora, vet du inte bättre? Vi kanske måste lära dig en läxa.. FÖRSVINN HÄR IFRÅN KÄRRING! Du ska inte tro du är något bara för du är syster till Mattias.. "

Rösterna ekade i huvudet på henne. Hon blev snurrig. Hennes hand lede automatiskt upp mot hennes bakhuvud och hon kunde känna ett jack under allt hår. 

- Angelica? sa han. 

John tittade på henne, hon vinglade lätt på stolen och tittade ner i bordet. Ena handen satt och rörde sig varsamt på bakhuvudet. 

- Angelica, hör du mig?

- Va? 

Hon tittade tvärt upp på honom. Hennes ögon såg fortfarande helt borta ut och han frågade försiktigt.

- Mår du bra?

- Jodå! Flög bara iväg där en liten stund. Förlåt. Vad var de du sa? frågade hon med klar röst och log.

- Jag undrade vad du gick innan du kom in i Johans klass. sa John, fortfarande försiktigt. 

- Jaha! Jo jag gick på Östra. sa hon och tog mer glass.

- Okej, vilken linje? 

- Friskvård faktiskt. Fråga inte varför. Det var en ganska dum ide.  

Tonen i hennes röst hade kommit tillbaka och hon var inte lika dimmig i ögonen. John andades ut.

"Det kanske inte var något ändå" tänkte han.

- Friskvård? Av allt! Du ser inte ut som att vara en sådan människa..

- Inte det? Nu blir jag ju nästan sårad. sa hon och skrattade. 

- Jamen, en Friskvårds-människa är mer.. mjukbyxor och stora fotbollströjor. Du har ju jeans och linne, inte alls rätt. 

- Nu har du blandat ihop friskvård med fotbollsprogrammet!

- Samma sak. 

- Eller inte! 

- Det är vad de vill att du ska tro. sa John med en hemlighetsfull röst. 

- Jo, som om jag skulle falla för den. 

John ryckte på axlarna.

- Går det så går de antar ja. sa han och log mot henne. 

Han tittade snabbt på sin klocka och hans puls gick i taket. Han hade suttit och pratat med Angelica alldeles för länge. 

- Jag måste gå nu. 

- Okej, men vi synes i skolan! sa hon och log snällt mot honom. 

- Jo, det gör vi. Hej då!

- Hejhej!

Han tog sin väska och lämnade restaurangen med bestämda steg. Gick ut i den kalla luften och andades inte ut förrän han hade rundat hörnet. 

"Tänk om någon hade sett oss?" tänkte han samtidigt han lutade sig mot väggen. 

Hans hastiga plus gick långsamt, men säkert ner i hastighet. Han tog djupa, lugnande andetag och tog fram sin mp3. 

"Jag måste sluta göra så här.. det kommer annars sluta med någon hjärtsjukdom.." 

 

Slut på kap 10