Bangen

- Vad ska vi göra? suckade Johan och kastade tennisbollen mot väggen för att sen fånga den igen.
- Som om ja ska veta. svarade John och stirrade upp i taket hemma hos Johan.
- Jag tänkte att du kunde de. suckade Johan igen.
Efter skolan hade de gått hem till Johan och försökt hitta på något. Men eftersom det inte fanns någon läxa att göra, eller rättare sagt: orkat göra, så visste de inte riktigt vad de kunde göra.
- Tv-spel? frågade John.
- Nä, de är så uttjatade.
- Okej, dra till stan?
- De är så kallt idag.
- Ehm, hur går de med Angelica då?
- Trögt, jag tror inte hon ens vet att ja finns. Jenny?
- Prata inte om de.
- Nehe. suckade Johan.
Han vände på huvudet och tittade på John där han låg, hans armar stöttade upp huvudet så att han tittade rakt upp i taket, hans ena ben var böjt medan de andra var rakt. Johan kunde även se att Johns tröja åkt upp lite sen han hade lagt sig ner.
"Hur kunde han vara singel?"
Tvärt vände sig John sig om och tittade på honom. Johan vände sig snabbt om igen och fortsatte kasta bollen i väggen. Hans kände en otäck känsla av ångest och ... ertappad, som om han hade gjort något dumt.
- Vad sägs som att ringa Erik och dom? frågade John.
- Nä, jag pallar inte vara med dem just nu.
- Men om du ska neka varje sak jag säger så kan du väl komma på något själv!
Johan blev stum, han hade visst nekat allt John hade sagt. Hade verkligen inget av de där varit mer lockande än att bara sitta på hans rum och kasta in bollen i väggen?
- Ge mig bollen. sa John rastlöst och satte sig upp.
- Nej, varför ska du ha den? Då måste ju jag titta upp i taket.
- Det måste du inte alls, du kan ju komma på något att göra. Så, ge mig den nu.
- Nej. Det finns inget att göra!
- Kom igen nu.
John lät så trött i rösten när han sa de där sista så Johan gav upp och gav honom bollen.
- Men då vill jag spöa ditt rekord i tetris på din mobil.
- Som om det ska bli nått svårt! svarade John och gav honom sin mobil.
Johan öppnade den och började blippa in på spel.
- Va? Har du bara 370 poäng? skrattade Johan.
- Vissa har faktiskt ett liv. sa John med en ganska glad röst.
- Om att titta upp i taket och hoppas på att nått ska hända är ett liv, så vet ja inte om jag vill ha något.
John log mot honom och fortsatte kasta in bollen i väggen.
Efter en stund så vibrerade telefonen i handen på Johan.
- Jag skulle just sätta rekordet! sa Johan sorgset.
Då såg Johan vem sms:et var ifrån. "Angelica" stod de på displayen. Plötsligt mådde han dåligt, det dunkade i tinningen, halsen var full av slem och i magen var det ett hål.
"Varför skrev hon till John? Varför har John hennes nummer?!" Frågorna ekade i huvudet på honom.
- Vem var de ifrån?
Han tittade upp och såg på John, som fortfarande inte släppt ögonen ifrån bollen. Johan försökte samla sig till att vara med rösten vägrade lämna strupen.
John tittade upp på honom med en förundrad blick, och frågade igen:
- Vem var de ifrån, Johan?
Johns röst var vänlig, men lite försiktigt. Johan visste inte vad han skulle göra, skulle han kasta mobilen i marken skrika och tjuta som ett barn? Skulle han skicka hem John utan ett ord och aldrig mer prata med honom? Skulle han radera sms:et och hennes nummer så de aldrig kunde skriva till varandra igen?
- Johan?
Johns röst fick honom att vakna till.
- Angelica. svarade Johan med en tjock röst.
Han ville inte möta Johns ansikte, men han var tvungen att se hans reaktion. John hade ryggat tillbaka, han hade munnen halv öppen som om han försökte säga något.
- Jasså. ehm, vad säger hon? harklade John sig och tittade ner i marken.
Johan kom på att han inte hade öppnat sms:et. Han öppnade det och läste snabbt igenom de.
- "Tja, Vad gör du?" och sen en gladgubbe. svarade Johan.
Atmosfären i rummet hade tydligt ändrads ifrån halv unket doft och slöhet, till kall svettig och spänd.
- Okej.
- Ska du inte svara?
- Nä, pallar inte. svarade John och började kast bollen i väggen igen.
Johan vände blicken till telefonen igen. Där stod bokstäverna som Hon hade skickat till Hans bästa kompis, istället till Honom!
"Hur länge hade de egentligen skrivit till varandra? De kanske var jätte bra kompisar! De kanske var... ihop?" Klumpen i Johans mage växte.
"Har John ljugit för mig?"
- Ehm, sorry jag inte sa något. Men jag ansåg att de inte var en sådan stor sak, alltså, att hon skrev till mig. För liksom, vi skriver ju bara. Och inga viktiga saker, bara strunt. Å, de började igår. Så man kan ju inte säga att vi e liksom kompisar eller något sånt.
Johan tittade på John, han hade fortfarande ansiktet riktat framåt. När Johan inte svarade så knep John ihop läpparna och fortsatte.
- De var inte meningen. Jag menar, det skulle ju aldrig bli något mellan oss. Jag tycker inte om henne på de sättet. Jag vet ju att du gör de så jag kommer aldrig..
- Men du gillar henne. avbröt Johan.
Nu var det Johns tur att titta på Johan. Han satt ihopkuren med bena upp mot hakan armarna runt knäna. Mobilen hade han i sin högra hand och verkade inte släppa den med blicken. Johan kunde höra hur John harklade sig.
- Som kompis, ja.
- Och de ska jag tro på.
Han hörde hur hård hans röst var, hur kall och igenom trängande den måste ha varit på John. Men det sket han i. John hade ju vetat hur mycket han hade tyckte om Angelica!
- Om.. om du inte vill jag ska prata med henne, så gör jag inte de. Aldrig någonsin igen!
Johan kunde hörde hur Johns röst höll på att spricka. Han visste att John alltid hade varit ganska rädd för att såra, men skulle han verkligen börja..
- Johan! Snälla! Titta på mig i alla fall! sa John och drog i hans arm.
Johan skakade av sig hans grepp och fortsatte undvika titta på honom.
- Som om de skulle göra någon skillnad, om jag sa något eller inte. sa han.
Det skar till inom honom. Varför blev han så hård? Varför kunde han inte säga som det var?
"Nej, jag menade inte så. Du får vara hennes kompis, jag blev bara lite svartsjuk. Vi är ju kompisar, okej?"
Även om han tänkte de där, så kunde han fortfarande inte titta upp och möta hans blick.
Plötsligt kände han hur John tog tag i hans krage, hur han drog honom till sig så deras ansikten bara var en decimeter ifrån varandra. Han märkte hur Johns ögon inspekterade hans ansikte. Hur mycket han än undvek de, så möttes deras ögon. Känslan som strömmade ut ur Johns ögon fick Johan att nästan tappa andan. Dem var så sorgsna, så fulla av ånger och förtvivlan att de brände in i honom.
- John..
- Jag menade inte.. det var inte meningen att.. stammade han fram.
- John! Skärp dig. För fan jag fattar! Himmel, du ska inte bli så upprörd att du nästan bölar! Vart har du din manlighet egentligen? Helvete, ta de lugnt. Du vet att de mesta jag säger är strunt!
Han såg rakt in i ögonen på John. Han hade också tagit tag om Johns axlar för att han inte skulle säcka ihop. John såg ut som ett litet barn i ansiktet, ögonen hade förändras och såg mer lyckliga ut nu, och hans underläpp darrad lite lätt.
- Menar du verkligen..
- Men det är klart jag gör! Jag vet att du aldrig skulle ta min tjej. Jag bara.. överreagerar. Förlåt.
När han hade sagt de så släppte John taget om hans krage. Istället kastade han sig över honom, la armarna runt hans midja och lutade ansiktet mot hans bröst. Med en duns föll de ner på marken, men inte ens då släppte John taget.
- Tack Johan! Du är verkligen världens bästa vän! hörde Johan honom snyfta.
- Ha Ha ingen orsak John!
Han la försiktigt armarna runt honom och kramade honom lite löst. John snyftade till en gång till och sa sen:
- Du vet de här ser lite små bögit ut?

John öppnade dörren och fick en kylig vind träffade hans ansikte.
- Synes vi i morgon då! hörde han Johans röst ifrån hallen.
- Jodå! Hej då!
- Hej då!
Han stängde dörren och gick ut i kylan. Han la händerna i fickorna, drog upp axlarna och började gå hemåt. Han tittade upp mot den natt svarta himlen och drog in ett djupt andetag.
- Fan va nära de var idag. suckade han.
Han tänkte tillbaka till händelsen i Johans rum, när Angelica hade sms:at honom. Vreden spred sig inom honom. "Var hon tvungen att sms:a just då?" även om han visste att de inte var hennes fel, så blev han ändå arg på henne, han var arg på allt! Johans ansiktsuttryck hade gjort ont in i honom som ett brännjärn. Han hade inte kunnat hjälpa sig själv. Bara tanken på att såra någon, Johan framför allt, fick honom att hyperventilera och de kändes som om något åt upp han inifrån. En ständig verk tills de blev bra igen. Sen när Johan hade gett han en förlåtelse, så hade han kramat om honom! Som en lite snorunge! Det var han mest arg på. Han sparkade med all sin kraft in i en snö driva. Han hade aldrig kramar Johan förut, visst, en liten omfamning när man hade gjort mål, eller bara för att jävlas med honom.. Men aldrig så där på riktigt. Det har aldrig varit så verkligt. Bara tanken på den där kramen värmde upp honom så mycket att det kändes som om snön omkring honom skulle smälta. Han bet sig i läppen, de värsta var att han inte ångrade det, och han skulle kunna göra det igen. Han ville göra det igen! Han föll ihop på knäna. Han kände hur hjärtat klappade hårdare och hårdare. Smärtan och saknaden blandandes till en gröt i huvudet på honom. Han kände hur tårarna började bildas i hans ögon. Han slog med sin knutna näve rätt ner i marken.
"Varför måste det göra så ont?" tänkte han.
Tårarna rullade ner för kinderna och landande ner i snön.
- Få ett grepp om dig för fan! Inte kan du sitta här hela natten. hörde han sig själv säga.
Han kände hur kylan trängde igenom hans byxor och han kände hur hans hand värkte. Han ställde sig långsamt upp igen såg sig omkring och upptäckte han var i parken, bara 100 meter ifrån hans hus. Han torkade irriterat bort tårarna och började långsamt gå hem igenom den mörka parken.