Bangen

- Johan? Hallå vakna! hörde Johan en röst säga till honom.
- Va?  mumlade Johan fram.
Han vände huvudet mot de håll rösten kom ifrån, tittade dåsigt upp och såg ett suddigt ansikte som han inte riktigt kunde urskilja vems de var.
- Lektionen har slutat nu, tänker du komma eller?
Han satte sig långsamt upp, skakade på huvudet och slog sig själv på kinden för att vakna till. Sen tittade han på ägaren till rösten igen och såg att det var Kim.
- Jo, jag antar det. mumlade han fram och reste sig upp.
Han märkte att alla redan hade gått, förutom han, Kim och Johannes som satt och lyssnade på musik. Kim vände på sig till Johannes och skrek:
- JOHANNES! LEKTIONEN HAR SLUTAT!
Johannes öppnade ögonen, tittade på Kim, tog av sig en hörlur och tittade undrande på honom.
- Vi har slutat. upprepade Kim sig.
Johannes ryckte på axlarna och reste sig upp. De tre lämnade klassrummet och Johan började svängde genast ut till höger.
- Johan, vart är du på väg egentligen? frågade Kim.
- Till skåpen fattar du väl? svarade han irriterat och fortsatte gå.
- Johan, skåpen är den här vägen. sa Kim oroligt och pekade mot motsatta håll. Hur mår du egentligen idag?
John tittade först längs korridoren han var på väg ner för, sen mot den Kim hade pekat ut.
- Fan, jag vet inte. Jag tror jag sov jävligt dåligt i natt. svarade han och gick med tunga steg mot dem.
- Jo, säkert. Säg sanningen, du var uppe hela natten och lirade tv-spel! skrattade Kim fram och följde med honom.
- Nej ärligt! Jag gick och la mig klockan 10! Och jag är ändå trött! Jag förstår inte..
- Äcsh, de är ju ändå sånt som händer. Somna tidigt i natt igen så ska du se att du sover gott! sa Kim uppmuntrande.
- Jo kanske.. Vad ler du åt föresten Johannes? Du ser ut som om du har vunnit nått pris eller nått! sa Johan och tittade på Johannes.
Men Johannes tittade bara undrande på honom, ryckte på axlarna och fortsatte le, lite mer mystisk nu.
- Att ha en konversion med dig, Johannes, är som att prata med en vägg. suckade Johan.
Johannes fortsatte le och gå tyst bredvid dem.
- I alla fall, var är Erik? Skulle inte han äta med oss? frågade han.
Kim ryckte på axlarna och suckade.
- Jag vet inte. Han skulle väl ragga på en tjej eller något.
- Det skulle nästan vara lite för uppenbart. skrattade Johan.
- Jo, det är ju sant! sa Kim och log.
Johan hade bara känt Kim, Johannes och Erik sen han började gymnasiet. De hade hamnat i samma klass och fann varandra på något sätt. Fast Kim och Erik hade varit kompisar sen lång tid tillbaka, ända sen barnsben hade Kim en gång sagt. Johannes bakgrund visste han inte så mycket om. Johannes var inte den typen som pratade så mycket. Ingenting om sanningen skulle fram. Johan hade trott han var stum ända till första redovisningen då han pratade med hög, mörk och ren röst. Hans röst hade till och med gjort ett intryck på lärarinnan som just och pass kunde hålla tårarna tillbaka när han pratade på. Redovisningen varande i 3 minuter och 29 sekunder. Efter applåderna blev han tyst igen. Om man frågade vart han bodde eller något annat så svarade han oftast med en axelryckning, eller en blick. Johan hade aldrig förstått varför han inte pratade, men efter ett tag blev man van vid det.
    Plötsligt kände han något som ryckte honom bakåt så han nästan föll.
- Va fa..
Han hörde Eriks djupa stämma skrattade. Johan ställde återfann balansen igen och rätade på sig.
- Hejsan små bögar! sa han och skrattade ännu mer.
- Vi trodde du hade dragit och ätit med nån tjej. sa Kim.
- Jag kan ju inte lämna mina Homies! skrattade Erik och rufsade till Kims ljus hår.
Kim himlade med ögonen och började ta upp sin nyckel ifrån fickan. Johan följde hans exempel och började ta upp nyckeln, böjde sig fram och öppnade sitt skåp. Det var förstås längst ner, är man över 170 cm så hade man skåpet längst ner. Det var en oskriven lag. Han la in böckerna i skåpet och stängde det igen. Sen tittade han upp och såg på hur Kim och Erik hade börjat brottats på marken och hur Johannes stod orörd vid sidan om och stampade i takt till musiken han lyssnade på.
- Kom igen nu, jag är hungrig! sa han.
- Okej okej, kom så går vi. sa Erik och släppte taget om Kim och ställde sig upp.
Kim ställde sig upp även han, borstade av sig och började gå.
- Vänta, nu höll vi på att glömma Johannes! sa Erik.
- JOHANNES! VI GÅR NU! skrek alla tre i kör och såg hur Johannes långsamt tittade upp, drog ut en hörlur och tittade undrande på dem.
- Vi går nu! sa Kim.
Johannes nickade och började gå i kapp dem. När han var i kapp, la han som vanligt in den andra hörluren i örat.

"Borde jag leta rätt på honom? Kanske säga hej? Fråga varför han aldrig svarade på mitt sms igår? Eller ska jag visa mig inte för på? Men jag vill ju veta.. Jag borde kanske fråga det diskret, så där gömt utan att han märker det. Men han verkar ju ganska smart, så det lär ju inte hända. Men, hur ska jag göra då? Ska jag ens gå fram till han? Vågar jag ens de? Tänk om han inte ens vil....."
- Angelica?! Har du hört ett ord va det jag har sagt till dig?! sa Felicia.
- Ehm, va?
- Angelica, du lyssnar ju inte! Det är fest hos Kim på fredag! Tror du kan komma? sa Felicia och tittade uppspelt på henne.
- Kim? Vem var de nu igen?
- Det är ju den där killen som hänger med Johannes, Erik och John. Du vet, den blonda med fräknar.
- Jasså han! Han ser inte ut som en som håller en fest..
- Kanske inte, men han är visst värsta partyprinsen! Men det är väl bara för att Erik också är det. Men snälla! Du måste komma! Miriam, Amanda, Anna och Katarina vet jag ska komma. Sen så kommer det säkert John, Johannes och Erik. Sen kommer det nog fler ifrån klassen. Snälla du måste komma!
- Festar Johannes? sa Angelica med ironis röst.
- Vet inte, har aldrig sett honom på sånt förut, men jag hörde av Erik att han skulle komma! Kom igen, tänk han full! Skulle inte de vara kul?!
- Jo, ganska intressant skulle det vara..
- Så! Då kommer du!
- Vi får se. Jag måste ju prata med mamma först.
- Lova att göra det i kväll och berätta för mig sen!
- Det kan jag inte lova. sa Angelica och log.
- Varför inte?
- Man måste ju hitta läget när man ska fråga.
- Ja, det är sant. Men varför skulle du inte få? Din mamma vill väl du ska hitta kompisar?
- Jo. Jag kan ju använda det som ett argument, eller något.
- Att du kan! Men i alla fall, vad tycker du om svenska läxan vi fick? Ganska dryg eller hur?
- Jo, det var den väl. svarade Angelica med lite bort svävande röst.
- Angelica lyssnar du?
- Va?
    Felicia suckade högt.
- Vad är det med dig? Du är så borta idag!
- Jag är väl inte borta? Jag sitter ju här!
- Jamen, du liksom svävar iväg. Vad tänker du på egentligen?
"John."
- Inget! sa Angelica och hon kände hur hennes kinder blossade försiktigt upp.
- Jojo, och de ska jag tro på! Kom igen berätta!
- Nej det är inget. Jag.. jag antar jag bara tänker på engelska läxan vi fick innan lunch.
- Vi hade svenska innan lunch Angelica.
"Ajdå.. den va ju bra snygg. Hur ska jag rädda mig ifrån det här?!" Angelica kände hur paniken spred sig i hennes kropp. Hon vågade inte erkänna för Felicia om hennes känslor för John. "Tänk om hon också gillar honom? Eller någon hon känner? Eller tänk om hon berättar för John!"
- Jag sa du är helt borta. Kom igen och berätta! Jag lovar, jag berättar inte för någon! Inte ens Miriam eller Amanda!
    Angelica tittade på Felicia. Hennes ögon var förändrade, ifrån den uppspelta glada och halvt galna blicken hon hade gett henne bara för några minuter sen, så var de mer allvarliga, seriösa och uppmuntrande på något sätt.
    Angelica bet sig i läppen och tittade ner i bordet. Skulle hon tordas säga de?
- Det är en kille va?
    Hon hoppade till och tittade på Felicia med rodnade kinder.
"Hur visste hon..."
- Så det är en kille. Vem är det, någon jag känner? sa Felicia och log.
    Angelica nickade stumt och rodnade ännu mer. Hon var inte riktigt van att erkänna så personliga saker.
- Men då måste du ju berätta vem det är! Jag blir ju nyfiken! Är det Erik?
- Gud nej! svarade Angelica direkt och hörde hur Felicia skrattade åt hennes reaktion.
- Tur de ändå, han är en player. Men, är det Mats?
- Vem är det nu igen?
- Okej, inte han. Johannes?
- Nä, inte han. Han är lite läskig tycker jag.
- Läskigt snygg ja! Du har fortfarande inte hört hans röst va? Man är fast på en gång!
    Felicia lutade sig bakåt mot stilryggen och blev tyst. Tillslut hoppade hon så häftigt upp att Angelica ryckte till.
- Det är John va?!
Angelicas ansikte fick färgen av coca cola burk och stammade tyst fram ett ynkligt litet "ja".
- Jag visste det! Å, han ser bra ut. Du har smak Angelica! Men har du pratat med honom? Jasså? När då? Hur då? Du måste berätta allt!
    Felicias ord rann ur munnen på henne och Angelica hade problem att svara på alla hennes miljoner frågor. När hon äntligen hade lugnat ner sig så hade det med all säkerhet gått över 10 minuter.
- Men då måste du komma till Kims fest!
- Vadå då?
- Jamen, Johan kommer vara där. Och John och Johan är oskiljaktiga! De hänger med i vått och torrt! Du borde kanske bli kompis med Johan! Då kommer du också närmare John!
- Nja, jag tror inte jag vill gå den vägen. Jag vill hellre att John ska lära känna mig igenom mig, och inte igenom någon annan. Om du förstår.
- Okej, jo det gör jag! Ganska smart drag där! Men du kommer till festen va?
- Jag har redan sagt jag ska fråga mamma...
- Det är sant. Å Jag älskar sånt här! Ni skulle bli så söta ihop!
- Skulle vi?
- Så klart ni skulle! sa Felicia som om det skulle vara de mest självklara i hela världen.
    Angelica tittade ner på sina lår.
"Skulle han och jag, vara söta ihop?" Hon rodnade lätt åt den tanken, det skulle vara helt underbart om de två kunde bli ihop!
- Men du får akta dig, John är en ganska populär kille. Det är ganska många tjejer som vill ha honom.
- Jo, jag var rädd för det.
- Men det är inget att bekymra sig över! Jag tycker ni två ska bli ihop. För jag tror John behöver någon som dig.
- Som jag? varför det?
- Han behöver en bra tjej som han kan lita på, som är trogen och snäll och söt!
    Angelica rodnade kraftigt åt de fina komplimangerna. Hon hade inte fått höra att hon var söt på väldigt, väldigt länge.
- Hej! Så det är här ni sitter! hörde hon en ljus röst säga.
    Hon tittade upp och såg Miriams och Amandas ansikten.
- Hej! Jo, de gör vi! Var har ni varit egentligen?
- Hemligt! fnissade Amanda och satte sig bredvid Angelica.
- Jasså? Får man inte veta?!
- Nepp! fnissade Amanda till igen och log stort.
- Men Angelica! Vad röd du är i ansikte, rodnar du? sa Miriam och tittade fundersamt på henne.
- Ehm, jo de är så..
    Orden hade satt fast i halsen på henne. Hon ville helst inte att Miriam och Amanda skulle veta något om vad hon kände för John.
- Hon råkade svälja fel bara för en liten stund sen och hostade så mycket att hon blev röd i ansikte. Jag trodde hon skulle svälja ihjäl sig! sa Felicia plötsligt.
- Oj! Det kan inte varit kul. men de gick bra va? frågade Amanda och tittade oroligt på Angelica.
- Ehm, jo det är okej nu. Fick till det efter en stund.
- Gu tur! Vill inte du bara ska dö mitt i matsalen på skolan! Inte för du ska dö alls, men det skulle vara så hemskt! Har ni föresten hört om den där tjejen på Midgård som är gravid och tänker behålla barnet!? frågade Miriam och samtaletsämnet hade tagit en tvärsväng.
    Angelica tittade upp på Felicia som log snäll mot henne och blickade diskret med de ena ögat. Angelica trodde hon skulle börja gråta.
"Finns det verkligen så snälla människor?" tänkte hon.

Heeeej!!!
Jag har Drickit Power drick! ^^
Det är jätte spännande för man blir jätte pigg och jätte glad och jätte pratglad :D
Jag undra om folk tycker jag är dryg.. tycker synd om Peter som var tuvungen att vara med mig..

MEN han köpte faktiskt MASSAG GLIDE till mig i födelsedags present :O Det stod "LÄNGE LEVE LUSTEN!" på baksidan!!
Sen så sa han att jag å Stoffe ska använda den!! Cp - Peter..

Omg.. jag vet inte ens vad hon pratar om!!
Först var de bibeln.. sen e de nått annat.. lololol.. men de kan oxå vara så att jag inte lyssnar.. meeen de e tråkigt!
KAN EN DATOR BRYTA IHOP?! omgomgomgomgomg... sjuk bok hon snackar om..
Jag tror hon pratar om BokHistoria.. Men fattar 0..
hoppas de inte kommer något prov.......

Okej.. det kommer mest bli berättas i bilder.. för jag pallar inte skriva..
Men jag kan säga att det var AS KUL! ^.^

Vi spelar frisbee - Gris xD (bilderna neråt)

<---- Tv-spels spelarna xD

hejsan!
Idag spelade vi fotboll i skolan :S Hela dagen!! Jag e helt slut... ucsh.. att springa fram och tillbaka efter en boll är inte de roligaste..
Roligare var att vi kom till finalen! ^^ (Och spöade samarna ;) Det kommer jag leva läääänge på ^^)
Även om vi förlorade finalen så var det klart värt! ^^ Det var grymt kul och man stod bara mest och skrattade om sanningen ska fram (a) hihi ^^

Sen tror jag bestämt de inte var nått mer :S
Ska dra iväg å äta palt.. Så man får palt koma.. (lol) xD De blir niiiice ^^

aja, ha de så bra så höres vi antar ja! ^

Jag såg mig omkring, vart jag än tittade var det som en gråvit tjock dimma. Jag sträckte upp handen, men dimman var så tjock att jag inte kunde se den.
"Var sjutton är jag?" tänkte jag.
Jag satte mig ner och kände på marken. Den var liksom hård och kall, men jag kunde inte bestämma vilket material det kunde vara. För hårt för att vara trä, för slätt för att vara sten.
- Ehm, vad gör du egentligen?
Jag hajade till av rösten, vart kom den ifrån? Jag ställde mig upp och såg mig omkring, men på grund av den förbannade dimman, så såg jag inte vart, eller vem rösten tillhörde.
- Skulle bara kolla vad jag står på.
- Spelar de verkligen så stor roll?
- Ja! Jag vill veta vart jag är!
Jag vet inte vad de var, men den där rösten irriterade mig! Den lät som om vad jag ville inte gjorde så mycket. Jag kunde inte heller bestämma om det var en tjej eller kille, rösten verkade tillhöra ett litet barn. Vilket gjorde mig ännu mer irriterad! Ingen snorunge ska kunna bestämma över mig!
- Som om de spelar någon roll. Du prioriterar verkligen fel saker här i livet. suckade rösten.
- Som om du vet vad som är viktigt i mitt liv! Visa dig, jag vill se vem jag pratar med.
- Tyvärr kan jag inte visa mig, inte ännu.
- Va fan..
- Svär inte är du snäll.
- Sluta bestäm vad jag ska göra snorunge! skrek jag ut.
Jag kunde plötsligt höra hur någon började små skratta.
- Vad skrattar du åt?!
- Du är exakt den samma Johan. sa rösten glatt.
Jag stelnade till, hur visste rösten vad jag hette?
- Jag känner dig, därför kan jag ditt namn. Och föresten är jag inget litet barn, jag är till och med äldre än dig! Och jag är faktiskt en kille, tack så mycket.
Jag kände hur jag började bli yr, kunde han läsa tankar också?
- Visst är de lite väl uppenbart om jag svara ja på de?
- Sluta kaxiga din jävel..
- Snälla, svär inte.
- Visst visst. muttrade jag och satte mig ner på de kalla golvet.
- Sura inte nu. Vi måste prata förstår du.
- Om vadå?
- Det är just det, du har verkligen inte fattat någonting. Ser du inte vad som händer runt omkring dig?
- Vad menar du? frågade jag misstänksam.
- Du förstår vad jag menar. Det är dags att inse de.
- Inse vad då? sa jag.
Nu började jag bli riktigt arg. Vad skulle jag ha börjat inse?
- Vad som händer omkring dig! Vem som egentligen gillar vem..
- Vad menar du? Sluta prata så förbannat jobbigt!
- Svär inte.
- Jag svär hur jävla mycket jag vill.
- Snälla sluta..
- Fan heller! Din jävla skit hög, varför skulle jag sluta svära? För i helvete, vad skulle jag ha sett? Vad då "Vem som egentligen gillar vem..." Va är de för jävla skit snack?!
- sluta..
Rösten började långsamt försvinna som om man sänkte volymen på stereon.
- Jag slutar inte för ens du har förklarat för mig vad du menar!
- det är det jag förs....

Johan vaknade så häftigt upp att han satte sig upp och fick säng lampan i huvudet.
- Aj som i helvetet!
Han gned handen mot pannan och mumlade alla värdens svordomar i en liten ramsa. Han gav en snabb blick mot klockan. 03:42, han skulle vakna om några få timmar..
"Vad sjutton drömde jag om egentligen?" tänkte han och la försiktigt ner huvudet mot kudden.
Han försökte minnas, men allt han kom ihåg var en besvärlig liten barnröst som hela tiden sa åt honom att sluta svära. Sen var det en mening som han klart och tydligt kunde minnas. "Vem som egentligen gillar vem.."
"Vad skulle det betyda egentligen?" tänkte han innan han somnade om igen.

- Vad ska vi göra? suckade Johan och kastade tennisbollen mot väggen för att sen fånga den igen.
- Som om ja ska veta. svarade John och stirrade upp i taket hemma hos Johan.
- Jag tänkte att du kunde de. suckade Johan igen.
Efter skolan hade de gått hem till Johan och försökt hitta på något. Men eftersom det inte fanns någon läxa att göra, eller rättare sagt: orkat göra, så visste de inte riktigt vad de kunde göra.
- Tv-spel? frågade John.
- Nä, de är så uttjatade.
- Okej, dra till stan?
- De är så kallt idag.
- Ehm, hur går de med Angelica då?
- Trögt, jag tror inte hon ens vet att ja finns. Jenny?
- Prata inte om de.
- Nehe. suckade Johan.
Han vände på huvudet och tittade på John där han låg, hans armar stöttade upp huvudet så att han tittade rakt upp i taket, hans ena ben var böjt medan de andra var rakt. Johan kunde även se att Johns tröja åkt upp lite sen han hade lagt sig ner.
"Hur kunde han vara singel?"
Tvärt vände sig John sig om och tittade på honom. Johan vände sig snabbt om igen och fortsatte kasta bollen i väggen. Hans kände en otäck känsla av ångest och ... ertappad, som om han hade gjort något dumt.
- Vad sägs som att ringa Erik och dom? frågade John.
- Nä, jag pallar inte vara med dem just nu.
- Men om du ska neka varje sak jag säger så kan du väl komma på något själv!
Johan blev stum, han hade visst nekat allt John hade sagt. Hade verkligen inget av de där varit mer lockande än att bara sitta på hans rum och kasta in bollen i väggen?
- Ge mig bollen. sa John rastlöst och satte sig upp.
- Nej, varför ska du ha den? Då måste ju jag titta upp i taket.
- Det måste du inte alls, du kan ju komma på något att göra. Så, ge mig den nu.
- Nej. Det finns inget att göra!
- Kom igen nu.
John lät så trött i rösten när han sa de där sista så Johan gav upp och gav honom bollen.
- Men då vill jag spöa ditt rekord i tetris på din mobil.
- Som om det ska bli nått svårt! svarade John och gav honom sin mobil.
Johan öppnade den och började blippa in på spel.
- Va? Har du bara 370 poäng? skrattade Johan.
- Vissa har faktiskt ett liv. sa John med en ganska glad röst.
- Om att titta upp i taket och hoppas på att nått ska hända är ett liv, så vet ja inte om jag vill ha något.
John log mot honom och fortsatte kasta in bollen i väggen.
Efter en stund så vibrerade telefonen i handen på Johan.
- Jag skulle just sätta rekordet! sa Johan sorgset.
Då såg Johan vem sms:et var ifrån. "Angelica" stod de på displayen. Plötsligt mådde han dåligt, det dunkade i tinningen, halsen var full av slem och i magen var det ett hål.
"Varför skrev hon till John? Varför har John hennes nummer?!" Frågorna ekade i huvudet på honom.
- Vem var de ifrån?
Han tittade upp och såg på John, som fortfarande inte släppt ögonen ifrån bollen. Johan försökte samla sig till att vara med rösten vägrade lämna strupen.
John tittade upp på honom med en förundrad blick, och frågade igen:
- Vem var de ifrån, Johan?
Johns röst var vänlig, men lite försiktigt. Johan visste inte vad han skulle göra, skulle han kasta mobilen i marken skrika och tjuta som ett barn? Skulle han skicka hem John utan ett ord och aldrig mer prata med honom? Skulle han radera sms:et och hennes nummer så de aldrig kunde skriva till varandra igen?
- Johan?
Johns röst fick honom att vakna till.
- Angelica. svarade Johan med en tjock röst.
Han ville inte möta Johns ansikte, men han var tvungen att se hans reaktion. John hade ryggat tillbaka, han hade munnen halv öppen som om han försökte säga något.
- Jasså. ehm, vad säger hon? harklade John sig och tittade ner i marken.
Johan kom på att han inte hade öppnat sms:et. Han öppnade det och läste snabbt igenom de.
- "Tja, Vad gör du?" och sen en gladgubbe. svarade Johan.
Atmosfären i rummet hade tydligt ändrads ifrån halv unket doft och slöhet, till kall svettig och spänd.
- Okej.
- Ska du inte svara?
- Nä, pallar inte. svarade John och började kast bollen i väggen igen.
Johan vände blicken till telefonen igen. Där stod bokstäverna som Hon hade skickat till Hans bästa kompis, istället till Honom!
"Hur länge hade de egentligen skrivit till varandra? De kanske var jätte bra kompisar! De kanske var... ihop?" Klumpen i Johans mage växte.
"Har John ljugit för mig?"
- Ehm, sorry jag inte sa något. Men jag ansåg att de inte var en sådan stor sak, alltså, att hon skrev till mig. För liksom, vi skriver ju bara. Och inga viktiga saker, bara strunt. Å, de började igår. Så man kan ju inte säga att vi e liksom kompisar eller något sånt.
Johan tittade på John, han hade fortfarande ansiktet riktat framåt. När Johan inte svarade så knep John ihop läpparna och fortsatte.
- De var inte meningen. Jag menar, det skulle ju aldrig bli något mellan oss. Jag tycker inte om henne på de sättet. Jag vet ju att du gör de så jag kommer aldrig..
- Men du gillar henne. avbröt Johan.
Nu var det Johns tur att titta på Johan. Han satt ihopkuren med bena upp mot hakan armarna runt knäna. Mobilen hade han i sin högra hand och verkade inte släppa den med blicken. Johan kunde höra hur John harklade sig.
- Som kompis, ja.
- Och de ska jag tro på.
Han hörde hur hård hans röst var, hur kall och igenom trängande den måste ha varit på John. Men det sket han i. John hade ju vetat hur mycket han hade tyckte om Angelica!
- Om.. om du inte vill jag ska prata med henne, så gör jag inte de. Aldrig någonsin igen!
Johan kunde hörde hur Johns röst höll på att spricka. Han visste att John alltid hade varit ganska rädd för att såra, men skulle han verkligen börja..
- Johan! Snälla! Titta på mig i alla fall! sa John och drog i hans arm.
Johan skakade av sig hans grepp och fortsatte undvika titta på honom.
- Som om de skulle göra någon skillnad, om jag sa något eller inte. sa han.
Det skar till inom honom. Varför blev han så hård? Varför kunde han inte säga som det var?
"Nej, jag menade inte så. Du får vara hennes kompis, jag blev bara lite svartsjuk. Vi är ju kompisar, okej?"
Även om han tänkte de där, så kunde han fortfarande inte titta upp och möta hans blick.
Plötsligt kände han hur John tog tag i hans krage, hur han drog honom till sig så deras ansikten bara var en decimeter ifrån varandra. Han märkte hur Johns ögon inspekterade hans ansikte. Hur mycket han än undvek de, så möttes deras ögon. Känslan som strömmade ut ur Johns ögon fick Johan att nästan tappa andan. Dem var så sorgsna, så fulla av ånger och förtvivlan att de brände in i honom.
- John..
- Jag menade inte.. det var inte meningen att.. stammade han fram.
- John! Skärp dig. För fan jag fattar! Himmel, du ska inte bli så upprörd att du nästan bölar! Vart har du din manlighet egentligen? Helvete, ta de lugnt. Du vet att de mesta jag säger är strunt!
Han såg rakt in i ögonen på John. Han hade också tagit tag om Johns axlar för att han inte skulle säcka ihop. John såg ut som ett litet barn i ansiktet, ögonen hade förändras och såg mer lyckliga ut nu, och hans underläpp darrad lite lätt.
- Menar du verkligen..
- Men det är klart jag gör! Jag vet att du aldrig skulle ta min tjej. Jag bara.. överreagerar. Förlåt.
När han hade sagt de så släppte John taget om hans krage. Istället kastade han sig över honom, la armarna runt hans midja och lutade ansiktet mot hans bröst. Med en duns föll de ner på marken, men inte ens då släppte John taget.
- Tack Johan! Du är verkligen världens bästa vän! hörde Johan honom snyfta.
- Ha Ha ingen orsak John!
Han la försiktigt armarna runt honom och kramade honom lite löst. John snyftade till en gång till och sa sen:
- Du vet de här ser lite små bögit ut?

John öppnade dörren och fick en kylig vind träffade hans ansikte.
- Synes vi i morgon då! hörde han Johans röst ifrån hallen.
- Jodå! Hej då!
- Hej då!
Han stängde dörren och gick ut i kylan. Han la händerna i fickorna, drog upp axlarna och började gå hemåt. Han tittade upp mot den natt svarta himlen och drog in ett djupt andetag.
- Fan va nära de var idag. suckade han.
Han tänkte tillbaka till händelsen i Johans rum, när Angelica hade sms:at honom. Vreden spred sig inom honom. "Var hon tvungen att sms:a just då?" även om han visste att de inte var hennes fel, så blev han ändå arg på henne, han var arg på allt! Johans ansiktsuttryck hade gjort ont in i honom som ett brännjärn. Han hade inte kunnat hjälpa sig själv. Bara tanken på att såra någon, Johan framför allt, fick honom att hyperventilera och de kändes som om något åt upp han inifrån. En ständig verk tills de blev bra igen. Sen när Johan hade gett han en förlåtelse, så hade han kramat om honom! Som en lite snorunge! Det var han mest arg på. Han sparkade med all sin kraft in i en snö driva. Han hade aldrig kramar Johan förut, visst, en liten omfamning när man hade gjort mål, eller bara för att jävlas med honom.. Men aldrig så där på riktigt. Det har aldrig varit så verkligt. Bara tanken på den där kramen värmde upp honom så mycket att det kändes som om snön omkring honom skulle smälta. Han bet sig i läppen, de värsta var att han inte ångrade det, och han skulle kunna göra det igen. Han ville göra det igen! Han föll ihop på knäna. Han kände hur hjärtat klappade hårdare och hårdare. Smärtan och saknaden blandandes till en gröt i huvudet på honom. Han kände hur tårarna började bildas i hans ögon. Han slog med sin knutna näve rätt ner i marken.
"Varför måste det göra så ont?" tänkte han.
Tårarna rullade ner för kinderna och landande ner i snön.
- Få ett grepp om dig för fan! Inte kan du sitta här hela natten. hörde han sig själv säga.
Han kände hur kylan trängde igenom hans byxor och han kände hur hans hand värkte. Han ställde sig långsamt upp igen såg sig omkring och upptäckte han var i parken, bara 100 meter ifrån hans hus. Han torkade irriterat bort tårarna och började långsamt gå hem igenom den mörka parken.

Tja!
Idag har jag varit med Stoffe, men bara en liten stund eftersom han skulle fara till tandläckarn och sen jobba.. de va lite synd.. :/

När jag kom hem sen började jag måla... Igen.. denna gång hade jag också färg allover.. men nu har jag kort på de.. (lol)
Iaf så lyckades jag måla klart den förbannade källarn i vit.. nu gäller de bara att göra de där roliga ^^ Som att skriva in sakerna på dörrarna, måla fjärilar på min dörr, måla i trappen... ^.^ Längtar !!

Helgen. Ganska nice.. vart med Frida och Christoffer.. (förlåt.. Stoffe xD)
I fredags kom de över och såg film med oss.. massa filmer.. skräck filmer och en komedi.. som bara jag och Stoffe såg.. Lol xD  Den var ganska bra.. kom bara inte ihåg namnet :( buhu..
Iaf, Frida och Stoffe sov över hos mig.. de fick sova på golvet (Mwahahahah!) fast de var oxå på sköna madrasser.. som för övrigt ligger än kvar..
Sen på lördagen så gjorde vi inte så mkt.. jag å Frida följde med Stoffe och såg de spela paint ball.. de blev lite tråkigt men Frida hade kamerna med sig så de blev ganska sköna kort istället ^^ (tyvärr kan jag inte lägga upp bilderna.. de va ju hennes kamera :()
Efter de så körde Stoffe hem Frida å sen så åt vi två kräfter med min familj + Borgströms.. de va väl.. *host* spännande *host*..
Men sen for jag och han och fiskade!! SÅ jävla mysigt! de va kolsvart ute, man såg inte draget.. inge! Hur fint som helst.. :] <-- love to that!
Sen efter de, for vi hem till honom å a sov där.. han har en elakt stor säng.. de e orättvist :(
vi såg också några filmer där med.. ( lol filmneeerds ^^ )
Söndagen så vaknade jag upp av att vi skulle fara å se på Stoffe dömma en match.. de va spännande ^^ jag fick stå och sälja hamburgare! ^^ haha :D
Efter de så skulle vi spela paintball, men de blev inte av xD så vi for tvärt hem till mig, jag fick ducsha, sen drog vi till hans farmor och åt middag där! Efter det kom vi tillbaka hem till mig och såg youtube.com klipp ! ^^

å.. ja.. ehm.. jag antar att han liksom e min typ kille nu :$ vilket e ganska nice..:$ ehm.. hoppas han inte läser de här.. (stoffe asså) de skulle vara pinsamt.. Lol, nu borde jag sluta innan jag skriver nått värre! omg..
Sov gott!!

Tja!
Jag har hittat ett nytt favorit ord.. ehm.. jag vet inte riktigt varför jag gillar de.. om det är själva ljudet på tugan eller om det är vad det innebär.. antar de ksk är en liten blandig xD (uuuchs vad pervers jag blev xP)
I alla fall.. mitt nyra favort ord är :

H3ll0!
idag har jag jobbat.. igen ^^
ifrån 8-12, 4 timmar.. pakat upp varor, varit snäll med kunder, varit trevlig med överig personal, inte tagit livet av mig.. ( de sista har inte varit ett sånt stort problem heller men men ^^)
men det är ganska trevligt oxå ^^ Typ, snacka om vad man skulle göra om man fick 20 miljoner.. Sådana disskutioner e alltid lika roliga ^^

Sen har jag ju haft ett liv efter jobbe t oxå! *happy* ^^Tog även en kaffe på "Subban" ( <-- det är Peter som har gett Subway de grokesta namnet och tyvärr använder jag de oxå :( ) Det var goooott ^^ me like subway kaffe ^^ Å Cookie!!! :O Kärlek till dom! blev tyvärr ingen idag meeen.. xD

sen så har jag även målat ^^ källardörrarna e nu vita i stället för äckel färgen de var innan.. Hurra!! Men jag och mamma ska göra lite skoj oxå, måla lite ditt och datt!! ^^ *happy!!! *
Fast de får ni se sen!

nej, nu tror jag jag ska göra nått annat.. ha de ^-^

Heeej..
Idag är jag trött.. kom just hem ifrån jobbet.. Okej, för en timme sen men ändå! jag e grymt slut! mina fötter svider, huvudet e tugnt och jag håller upp mina ögon med tejp! (okej, så illa e de inte men de e kul att överdriva! ^^) <---- jag

Och vill ni Veta varför?!
Det är två st fel..
1. Frida Gustavsson
2. Cristoffer (..vet inte! Förlåt!)
De stannade till klockan 2! (om inte mer) Och sen var jag tvungen att jobba dagen efter! :(

Förstås var vi tvungna att se Dead Silenc ... Skräckfilm! Trodde jag skulle dö.. och de är ÄNDÅ andra gången jag ser den :O
(hate that movie..)

Vi såg också SuperSugen.. Är verligen killar så sorliga? :( då blir jag ledsen.. Jag ville att de skulle sluta med att två av dem skulle bli ihop :] (killarna alltså) DÅ skulle de blivit en jätte söt film! ^^ men tyvärr så blev de inte så :(

sååå.. sen tror jag inte de var något mer.. ja, Jag ska nog vila en stund nu.. kommer kanske skriva vidare på John och Johan.. Behöver föresten förslag till namn på den.. jag kommer inte på något :S

Så. Sov gott och ha en underbar kväll! (röstinställning: Natalie i kassan)
 Hade ^

ååå.. idag ska jag jobba ifrån kl 13-20!!
får man verkligen göra så? På en Lördag?!
buuhuu
Aja, jag kännar pengar så jag ska väl inte vara ledsen.. sen så e de inte sååå farligt, Jag menar man dör inte..
Men jag vet inte om jag pallar .. :(
*think happy think happy*

Två händer slog ner i bordet så plötsligt att John trodde han skulle få en hjärtattack. Han tittade upp och ser Johans glada min som långsamt höll på att utbrista i skratt. John tog sig för hjärtat och sa:
- Jag trodde jag skulle dö! Skräms inte så djävulskt!
- Förlåt! Det var inte meningen att skrämmas så mycket..
- Helt ärligt Johan, du kommer ta död på mig en vacker dag om du fortsätter så här! John la en extra allvarlig ton i rösten för att få fram en reaktion av honom.
    Johan tog bort sina händer ifrån bordet, kliade sig med den högra handen i håret och la den vänstra runt magen. Hans blick sökte desperat något att fästa blicken på nere på golvet.
- Ehm.. förlåt, jag ska inte göra det igen. sa han med sådan stor ånger i rösten att det kunde fått vem som helst att börja gråta i medlidande för honom.
    John började med ens skratta, reaktionen han hade väntat på var ingeting emot den här! För att inte avslöja sig så var John tvungen att ta tag i bords kanten med ena handen, och lägga den andra framför munnen.
    När Johan hörde hur John försökte kväva skrattet så tittade han upp igen och såg hur John höll för munnen på sig själv för att inte gap skratta.
- Din lilla..! sa Johan och kastade sig över bordet, drog ner John ifrån stolen där han satt och de båda föll ner på golvet.
John kunde inte sluta skratta samtidigt Johan försökte brotta ner honom så att han skulle vara överst.
    Snart märkte John att han kunde känna Johans händer på sitt bröst och runt sin ena arm, Johans ben låg på varsin sida om hans midja när Johan hade lyckats komma i överläge. Johans ansikte log i triumf och började peta sina smala, långa fingrar i midjan på honom. John vred och vände på sig i ett försök att komma lös. Johan skrattade förtjust och kittlade honom ännu mer, John skrattade hysteriskt och började slå på Johan och försökte dra bort honom ifrån sin kropp.
- Släpp mig! sa John och försökte åla sig ur hans grepp.
- Ånej! Du ska få igen din lilla gris! svarade Johan.
    John märkte hur Johans varma kropp började värma honom på ett syndigt och upphetsande sätt. John började gradvis gripas av panik och kämpa på allvar för att komma ifrån Johan. I ett desperat försök att komma ifrån så satte sig John sig upp i en sådan hastigt att Johan nästan föll av honom, men bara nästan. John märkte att Johans ansikte hade kommit så nära hans att han kunde känna Johans lätta andetag mot sin näsa. Han kunde också känna hela Johans bröst mot sin eget och hans rumpa över hans lår. Sakta, knappt märkbart men ändå så det kändes så kände han hur hans lem började fyllas med blod och långsamt resa sig.  
    Paniken svepte över honom som en kall dusch och utan att tänka så slängde han Johan ifrån sig och ställde sig upp. Han ställde med ryggen mot Johan och började hyperventilera, tyst så inte han skulle höra det.
- 1, 2, ..3,....4,....5.. viskade han tyst till sig själv, han kontrollera sig själv innan han vände sig om för att hur det gick med Johan.
 Johan låg på marken, med händerna runt sin mage och tårar i ögonen skrattade han högt och ljudligt.
- Där fick du! Din lilla gris! skrattade Johan fram där han låg på klassrumsgolvet.
John tittade sig omkring, som tur var hade ingen av hans klasskompisar anlänt än, han hade suttit helt själv i klassrummet när Johan hade kommit in. Han andandes tungt ut och log mot honom.
- Det är inte schyst att hoppa på någon utan förvarning vet du! sa John med en retlig röst.
- Det är inte heller schyst att spela på skuldkänslor! svarade Johan och försökte ställa sig upp.
John suckade och räckte fram handen.
- Här, jag hjälper dig.
Johan tog emot handen och rycktes hastigt upp.
- Tack! sa han glatt och borstade av sig.
John tittade på honom, men vände snabbt bort blicken. Han tog upp sin stol som hade välts i den vilda striden, satte sig vid sin plats och han slog upp sin boken. Han bläddrade mellan sidorna och märkte inte att Johan kom närmare och närmare för varje sekund, när Johan var så nära att han nästan tog i John böjde han sig fram och viskade:
- Det är kul att skrämma dig.
John hoppade till och slog nästan ner sin bok igen. Johan skrattade så mycket att han nästan fick tårar i ögonen.
- Din skitunge!
John tog sin penna och slängde den på honom men kunde själv inte låta bli att le. Johans skratt hade alltid kunnat få honom att känna sig bättre till mods, och gladare.
- Nej nu ska vi vara mer seriösa, det var inte meningen att skrämma skiten ur dig hela tiden!
John muttrade och tittade på honom.
- Nehe? Va ville du då?
- Det är fest på gång! Hos Kim på fredag! Visst är du på?
John tvekade, han hade aldrig varit så där bra på fest fronten.
- Kanske, vilka kommer?
- Vanliga gänget. Johannes, Kim förstås, Erik, jag tänkte gå, några från klassen och sen kanske Jenny!
John svalde, han visste att hans lögn skulle komma i kapp honom förr eller senare. Johan tittade på honom och log så vackert, hur kunde han motstå honom när han ser på honom med de där mörka ögonen?
- Vi får se, kanske.
- Vadå kanske? Om Jenny kommer kan du ju ragga på henne där och kanske få nått!
- Jo, det är ju sant..
- Så! Visst kommer du då?
- Vi får se sa jag!
- Men snälla John! Inte bara för att Jenny är där, kom för min skull! Det är så tråkigt utan dig..
Även om John kunde höra den lilla ironin i Johans röst så kunde hans hjärta inte hjälpa att ta ett extra skutt.
- Vi får se.
- Du vet jag inte kommer ge mig för ens jag får ett ja?
- Jag vet.
- Sååååå..?
John tittade på sin leende kompis och suckade.
- Jag ska fråga mamma först. Sen får vi se.
- Ja, det är bättre än ett "Vi får se!", muttrade Johan, men vi får synas! Jag måste kila på lektionen igen, Hej då!
- Hej då. svarade John tillbaka och såg honom lämna klassrummet.
John la ner huvudet på bordet. Varför ska det vara så svårt?

- Satan vad många böcker. suckade Angelica när hon gick upp för trappan.
Hennes mörkröda axelväska tyngde ner hennes axel så mycket att de gjorde ont. Att byta axel var uteslutet, den andra var redan röd efter axelremmen ifrån väskan.
- Det var bara en liten bit till nu. uppmuntrade hon sig själv och tog ett hård tag om väskan.
    Hon steg upp det sista trappsteget och pustade ut.
- Klar! viskade hon och släppte försiktigt taget om väskan och lät tyngden hänga på axeln igen.
- RIVCSH!
    Angelica suckade högt samtidigt hon hörde hur alla hennes böcker, papper, pennor och allt annat hon hade i sin väska föll ner över trappan som hon just besegrat. Hon vände väskan upp och ner och såg hur ett stort hål hade bildas i botten på den.
- Förrädiska väska! väste hon.
    Hon gick ner en bit för trappan och började samla ihop alla sina saker.
- Typiskt att väsk-jävlen skulle gå sänder just när jag hade kommit upp för hela trappen. Men vad hade man väntat sig? muttrade hon.
    När hon skulle stiga upp ett trappsteg så kände hur hennes fot snavade vid något och hon föll handlös bakåt.
- Fan, nu kommer ja dö också! tänkte hon och önskade att hon i alla fall kunde skrika, men rösten hade fastnat i halsen på henne.
Hon knep ihop ögonen och beredde sig på att falla på de hårda golvet.  
    Men istället för att känna de kalla golvet mot hennes rygg, kände hon två stycken armar tog tag i henne. Hon kände hur hennes huvud togs emot av någon mjukt och varmt, hennes rygg stöttades av något som kändes som ett lår.
- Det där var inte lite nära ögat de! sa en kraftigt mörk, men vänlig röst till henne.  
Hon nickade stumt och försökte ta sig upp. Men snart märkte hon hur svårt det var, hennes fötter fick inget bra grepp om marken under henne.
- Vänta, så ska jag hjälpa dig. sa rösten igen och började försiktigt gå upp för trappan.
Stöttad av människan bakom henne så lyckades hon långsamt komma upp på de nästa trappsteget och återfinna balansen.
- Tack du, sa hon och vände sig om, jäklar vilka ref ...  
Orden fastnade i strupen på henne, framför henne stod han! Han log mot henne, tog av sig sina stora hörlurar från huvudet och lät de vila mot nacken.
- Ingen orsak. Men varför slänger du dina saker över hela trappan för? sa John och tittade fundersamt på henne.
- Ehm.. Jo min.. min väska gick sönder. stammade hon fram.
Hon tittade skyggt på honom, hans ljusa ögon såg så vänligt på henne att hon var tvungen att slå ner blicken. Hon märkte med ens att hon inte andades. Hon tog ett kraftigt andetag och hoppades att de inte skulle märkas. I ett försök att samla sig så tittade hon ner på hans skor. De var ett par mörkgröna sneakers, nyans förändringen framme vid tårna visade att dom var ganska gamla. De var ganska slarvigt knutna och på den högra foten hade skosnöret gått av. Hon märkte också att hans byxor täckte övre delen av skon, för att sen dölja hela hälen. De mörka jeansen var också ganska slitna, eller så hade de köpts så. Färgen hade bleknat lite och på knäna var det mycket ljusare, nästa ljusblått, i jämförelse mot resten av byxorna. Undra hur det då såg ut vid rumpan..? Hon slog snabbt bort den tanken och kände hur hon rodnade.
- Jag ska hjälpa dig ta upp dina saker. sa John tvärt.
Hon tittade upp på honom igen, men han vände ryggen till och börjat plocka upp hennes saker. Hon tittade på honom, sen började även hon plocka upp sakerna. Hon tittade på honom i smyg, hur han stod böjd över trappan och tog upp hennes matte bok. Hon log för sig själv, hans byxor hade ljusnat på rumpan.

- Fan, det här går inte! sa Johan och kastade iväg sin penna.
John tittade upp ur sin mattebok och tittade på honom.
- Vad är det som inte går?
- De jävla talen! Det vill inte som jag vill!
- Vad vill du då?
- Jag vill ta den här jävla matteboken och elda upp skiten!
- Förstör du inte miljön då?
- Nej, för om jag inte räknar någon matte, så slösare jag inte på räknehäften. Om man räknar på det så blir det säkert mindre miljöförstörning om jag eldar upp den, än att ta alla räknehäften!
John tittade på Johan och höjde det högra ögonbrynet.
- Så nu ska du bli miljökämpe?
- Självklart! Vart är mina tändstickor?
Johan reste sig upp, fast i ett ryck blev han nerdragen av John igen.
- Du ska inte bli en miljökämpe, du ska räkna matte. Jag kan ju hjälpa dig!
Johan la armarna i kors och såg sur ut.
- Vilket tal är du på? frågade John och böjde sig fram så han kunde se i Johans mattebok.
- 4327. sa Johan och tittade på John som tittade på talet en stund innan han sa:
- Okej. Då ska du förenkla 4y( 3 + x) - 4x(1 - y). Eller hur?
- Jaa.. Men det blir fel hela tiden!
- Det är för att du glömmer att du måste multiplacera hela talet i parentesen.  
- Jaha! Så då är det 4y gånger  3 och x?
- Japp! Och 4x gånger  1 och y.
- Jamen då förstår jag! Vart tog min penna vägen?
Johan ställde sig upp och letade efter sin penna. När han hittade den så fortsatte han att räkna matte. Eller rättare sagt, försökte! Han kunde inte få bort bilden av Angelica som hon sprang runt på basketplanen. Hur hennes bröst studsade i taket med hennes fötter tog i marken, hur gott hon luktade, hur hennes söta lilla rumpa svängde så lätt när hon gick förbi. Han kunde helt enkelt inte få ut henne ur skallen!
- Oj, vad klockan är mycket. Jag borde gå  nu.
Johan vaknade till och tittade först på John sen på klockan, den var tjugo över sex.
- Ja, du har nog rätt.
De reste sig upp ifrån mat bordet och John började packa ner sin mattebok i ryggsäcken.
- Ehm, tack för du kom over och hjälpte mig med matten. sa Johan och kliade sig i hårbotten med sin högra hand.
John tittade på honom. Johan kunde se på hans ögon att han var lite förvånad. sa han verkligen tack så sällan?
- Inga problem. Någon måste ju se till att det kommer in i din tjocka skalle.
- Tack för den då!
- Äcsh, du vet att jag bara skojar. sa John och ruffsade till Johans hår.
- Sluta med det där! sa Johan och knuffade iväg John som skrattade glatt.
- Vadå då? Jag vet att du gillar det. sa John retsamt.
Johan tittade argt på John som bara stod där och log. John visst verkligen hur han kunde jävlas med honom. Om det inte hade varit John, hade han slagit till honom. Johan hade lärt sig med åren att det inte var lönt att ge igen, för då fortsatte John bara att skratta och gav dubbelt upp igen!
- Nej men nu ska jag nog gå. sa John tvärt och började gå mot dörren. Hej då!
Där slängde han igen dörren.
”Vad tog det åt honom?” tänkte Johan och tittade ut på gården och såg sin kompis gå fort ifrån hans hus.

- Varför?! skrek John när han hade stängt in sig på sitt rum.
Varför kunde han inte låta bli Johan? Varför var han tvungen att ta i honom hela tiden? Varför kunde han inte slita sina ögon bort ifrån honom? Varför kände han alltid sig så jävla glad att få vara med honom?
- Du vet svaret Pucko. Du vet också att du inte kan göra något åt det. Så sluta drömma. sa hans inre röst till honom.
Han visste mycket väl att det var omöjligt, fel och förbjudet. Men ändå kunde han inte låta bli. Han la sig ner i sin säng så som så många gånger förr.
- Varför kan jag bara inte släppa honom? viskade han till sig själv och kände hur en klump i magen började växa.
Han kände hur tårarna ville komma fram.
”Inte en jävla chans att jag tänker gråta som en jävla.. ” han stannade upp i sina tankar en stund. ”som en jävla bög.”
Tårarna välde ner för kinden, varför skulle han inte gråta? Han fick ju inte vara med den han älskade, inte på det sättet han vill i alla fall. Sen så vågade han inte visa vem han egentligen var för någon. Han skulle aldrig bli accepterad. Inte av Mamma, inte av syrran, inte av kompisarna, inte av Johan.
- Hallå? Jag är hemma! skrek Alicia ifrån ytterdörren och han kunde höra henne ta av sig skorna i hallen.
”Helvete!  Var hon tvungen att komma hem just nu?!”
John hoppade upp ur sängen, tittade sig snabbt i spegeln. Än hade han inte gråtit nog mycket för att hans ögon skulle bli helt rödsprängda. Han torkade sina kinder och slog sig själv på dem.
- Nu skärper vi till oss, vi vill ju inte vissa lilla syrran vilken mes du är. viskade han för sig själv och gick ut ur rummet.
- Å, hej John! Jag trodde ingen var hemma! sa hon när han kom ut.
- Varför skrek du då som en stucken gris? sa han retsamt och log mot henne.
- För om du var hemma, så kanske du låg och sov. Därför skrek jag.
- Tack för den omtanken!
Egentligen så uppskattade han att hon skrek, för annars kanske hon hade bara rusat in i hans rum och funnit honom gråtandes som ett litet barn. Det hade blivit lite svårt att förklara.
- Vad blir det för mat då?
Han tittade förvånat på henne.
- Som om jag skulle veta det?
- E, ja? Det är ju du som ska göra maten idag pucko!
- Just ja. Det hade jag glömt. sa John och gick till kylskåpet.
Han tittade runt på hyllorna för att leta efter något ätligt.
- Vad sägs som korv och mackaroner?
- Visst, gör vad  du vill för mig spelar det inte så stor roll. sa Alicia och gick iväg ifrån köket.
John plockade fram korven och gick till skafferiet för att leta rätt på mackaronerna. När han öppnade skafferiet så kände han hur det durrade till i fickan. Han tog upp mobilen och öppnade den.
- Sms! sa han glatt och öppnade sms:et.
-: Hejsan! Vad gör du då? //Angelica.
Han på skärmen igen.
”Angelica? Vilken Angelica?” tänkte han och svarade:
-: Hej, jag ska just börja göra mat. Vilken Anglica?
Han skickade iväg det och la ner mobilen igen. Vilken Angelica?  Frågan snurrade runt i hans huvud. Han kände väl ingen Angelica? Han bestämde sig för att fortsätta att leta efter mackaronerna . Han letade på alla hyllor men utan resultat.
- ALICIA! VART ÄR MACKARONERNA? skrek han efter en stunds letande.
- De är på bänken! hörde han hennes röst säga.
Han vände sig om och såg att de var på bänken, mellan rosten och kaffebryggaren.
- TACK!
Han gick fram till bänken och tog upp packetet. När han läste instrukitonerna så fick han ett nytt sms.
-: Angelica i Johans klass. Coolt! Vad gör du för mat?
John trodde han skulle svimma.
”Angelica, den nya tjejen?! Vad vill hon mig?” tänkte han.
-: Mackaroner och korv.
Mer skrev han inte. Han hade ju ingen anledning. Han satte på en kastrul med vatten och började skära upp korven i ojämna skivor. Bättre än så blev de inte.
”Undra om hon har skrivit något till Johan.” tänkte han där i köket. Han undrade om han skulle berätta för Johan om att hon skrev till han. Men bestämde sig för inte göra det, om nu hon inte hade skrivit till Johan, skulle Johan bara bli sårad.
”Det är allt för sällan en tjej skriver för att bara vara kompisar.” tänkte han irriterat och märkte inte vart han skärde.
Han kände plötsligt det kalla bladet korsa över hans högra pekfinger och hur det sved till ordentligt.
- Helvete!
Han släppte kniven och tittade på sitt finger. Såret var inte fullt så djupt, men blodet ran ner över handen och bara efter några secunder var nästan hela fingret täckt av hans blod. Han svor till igen och gick bort till diskon. Han tvättade handen och letade i skåpen efter något slags av plåster. Han hittade en liten låda och började plåstra om fingret. Ett bamseplåster fick det bli. Det var det eller ett med några rosa hästar på. Han kände hur det vibbreade i fickan igen och han fiskade upp mobilen.
-: Satan va nice du!
Han läste sms:et om och om igen.
”Inget mer?” Han hade förväntats sig minst en till fråga eller något.
Av efrarenhet så visste han hur tjejer skulle skriva om de var intresserade. Vad man än sa, vad man än gjorde så gav de sig inte. Oftast.
-: Jodå, men vad gör du?
”Hon kanske inte är intresserad ändå.” tänkte han och log för sig själv.
Äntligen fanns det kanske en tjej som inte gillade honom mer än som en vän och som bara ville ha det så.

”Om du bara visste hur duktig jag har varit idag! Vi spelade basket idag på Ikus, och jag gjorde minst 5 mål! Lite stolt man får vara! De som spelade var jag, Felicia, Anna, Amanda, Miriam, några killar ifrån klassen och John! Jag har äntligen fått reda på vad han heter! Felicia berättade det för mig! Just när jag hade gjort mål så kom han in! Gissa vad han sa?!
- Satan vilket skott!
 Gissa om det värmde! Han är riktigt snygg och jag trodde jag skulle dö när det vissade sig att jag skulle spela mot honom! Ucsh, får man verkligen vara så het?!
    En kul grej jag fick  reda på är att han är kompis med Johan i klassen, du vet, den där tystare killen. Hur kul låter inte det? John och Johan?!  I alla fall, jag frågade också Felicia om hon inte hade Johns nummer, som hon hade! Så jag sms:ade honom också idag! Och han svarade! Ingen kille har typ gjort det.. alla bara dissar. Men han svarade! Vi snackade typ länge också, fast vi var tvungen att sluta för ett tag sen, han skulle göra läxa eller va de nu va. Men Fattar du?! Det kanske blir något av det här…
Angelica tittade upp ifrån sin dagbok och såg på dörren.
- Om du står där och försöker tjuvlyssna så är det lika bra att du kommer  in!   
Efter några secunder kom hennes äldre bror Mattias in.
- Hur visste du att jag lyssnade? sa han bekymrat.
- Efter att ha levt med dig i 16 år, så kan man ett och annat om dig brorsan.
- Kanske, men vad gör du? Skriver du dagbok igen?
- Det ska du inte bry dig om!
- Vad?! Får inte en äldre bror bry sig om sin lilla syster?
- Nej! sa hon och stängde igen sin dagbok.
Mattias tittade på henne, log och gick till sängen där hon satt.
- Det skiter jag i. Det är min plikt smartis!    
- Det är en brorsas plikt att låta sin syster vara ifred!
- Det är också en brorsas plikt att jävlas med sin syster vet du!
Mattias satte sig bredvid henne i sängen och började peta henne löst i midjan, vart efter Angelica ryckte till.
- Låt bli att kittlas!
- Varför? frågade Mattias med en retsam röst och petade på henne igen.
- För annars får du ta konsekvenserna! sa hon och slog honom på axeln.
Mattias log ondskefullt mot henne och la sin hand på hennes mage och började kittla henne så mycket att hon började skratta som en hysterisk blåmes.
- Ge dig! skrek hon och slog honom så hårt hon förmådde.
- Aldrig! Du skrattar ju så roligt!
Angelica slingrade sig och försökte få bort sin bror, men allt motstånd verkade lönlöst.
    Plötsligt flög dörren upp och in kom deras pappa med en allvarlig min.
- Vad håller ni på med?
Mattias släppte sin syster, pekade på henne och sa:
- Hon började!
- VA?! Nu är du lite väl omogen va, Mattias? De va ju du som började! sa hon och tittade surt på honom.
Deras pappa skakade på huvudet och log åt dem båda.
- Ni ska inte skylla på varandra vet ni.
- Ne, vi skyller på dig! sa Mattias och log mot sin pappa.
- Det var de fräckaste! Har du fått för lite stryk, pojk? sa han och kastade sig över Mattias som skrek glatt.
han kittlade sin son som spalttrade som en fisk samtidigt Angelica försökte få sin hämnd genom att hålla i honom ock låta sin pappa fortsätta.
- Det är inte schyst! Det är två mot en!
- Det har du ju rätt i. sa pappan och drog ner Angelica och började kittla henne också.
Angelica skrek gällt och försökte få bort honom, men det visade sig vara alltför svårt för henne. När deras pappa började bli trött tog de sin chans för att få revansch.   
    Brottnings matchen var snabbt i gång mellan de tre och de skulle troligtvis inte sluta för ens deras mamma skrek åt dem att sluta.

Johan såg sig omkring i salen, han kunde se Kim och Johannes som hade börjat kasta bollen på korgen, han kunde se hur Erik knöt sina skor extra hårt på en bänk lite längre bort och hur tjejerna i klassen satt och pratade på läktaren. Men vart var John? Han tittade på sin klocka, den var 10 över. John brukar inte vara sen.
- Ska vi lira då? sa Erik högt.
- Men John har ju inte kommit än. sa Johan.
- Han får väl hoppa in när han kommer. sa Kim och ryckte på axlarna.
- Jo, de får han väl.
Johan tittade på dörren. Vart var John? Det kändes inte rätt att börja utan honom.
- Okej, vad ska vi ha för lag då? sa Erik och räknade snabbt hur många de var.
- Äcsh, vi delar bara rätt över så här, sa Felicia och la sin arm emellan Johannes och Erik. De som är på den sidan gör mål där och de som är på den här sidan gör mål där. Fatta?
-  Okej, ska vi spela då? sa Kim och log.
John tittade runt för att se vilka han kom i samma lag med. Det var han, Erik, Felicia och Anna. Erik hade redan ställt sig för att ta uppskjutet. Johan ställde sig en liten bit därifrån och väntade på att bollen skulle komma mot honom. På andra sidan så kunde han se henne, den nya tjejen! Han hade inte lagt märke till henne förens nu. Hon stod och försökte få grepp om tillvaron när Erik och Kim hoppade efter bollen. Eftersom som att Erik var längre än Kim så fick han bollen. Bollen gick till Miriam som tog emot den och gjorde ett försök att dribbla, men Kim kom springandes mot henne och hon passade snabbt till Felicia. Johan tvingade sig själv att sluta titta på den nya tjejen utanbörjade följa efter Felicia som var snabb som en liten vessla på plan. Men när Johannes blockade henne så hade hon inget annat val än att passa till Johan. Johan började snabb springa mot korgen och skulle just kasta iväg bollen när helt plötsligt hon stod framför honom. Han blev så chockad över att hon hade kommit upp så fort att han totalt missade korgen och bollen studsade iväg till Amanda.
- Du kan ju inte ställa dig i vägen. sa Johan och tittade på henne.
- Klart jag kan, du såg väl? sa hon innan hon sprang iväg för att hjälpa Amanda.
Johan var som ställd, men han följde efter henne. Vad var det där för en liten kaxig tjej? Hans hjärta pumpade blod fortare och fortare samtidigt han såg henne på planen. Han såg henne finta bort Erik och gjorde mål. Nu blev det Eriks tur att titta med munnen på vigavel, även Johan var som bort blåst, fick tjejer verkligen vara så bra på basket?
- Snyggt gjort Angelica! skrek Miriam.
”Så det var det hon hette” tänkte Johan och log.
- Johan! skrek Erik och kastade bollen till honom.
Johan vaknade upp ur sina tankar och fångade snabbt bollen. Han började små springa upp mot mål och såg att han hade både Felicia och Erik bakom sig. Plötsligt så stod Johannes framför honom och blockade hans väg.
- Felicia! sa han och passade bollen till henne.
Men i luften så hoppade den nya tjejen upp och tog den! Vad var det med den tjejen?! Johan började springa efter henne för att försöka ta bollen ifrån henne. Efter som han hade längre ben än henne var han snabbt ikapp henne och ställde sig i hennes väg. Hon tittade upp på honom och började se sig omkring.
- Är jag i vägen? sa han och försökte ta bollen av henne.
- Egentligen inte. sa hon och log, sen hoppade hon och kastade på korgen, och träffade!
Johan tittade först på korgen, sen på henne. Hur var det möjligt?
- Jäklar vilket skott!
Johan vände sig om för att se vart rösten kom ifrån. Där borta i dörröppningen stod John och log.
- Fan va du är sen! Tjejerna håller på att slå oss sönder! sa Erik och log mot honom.
Johan började gå mot John, men på vägen dit kunde han inte låta bli att vända sig om och titta på henne en gång till. Hon stod där och drog foten efter golvet. Men, visst rodnade hon?

John satte sig ner på bänken för att hämta andan en stund.
- Helvete vad den där tjejen kan spela! utbrast han mellan andetagen.
- Det var nått man inte visst i alla fall. sa Johan som hade satt sig bredvid honom.
- Verkligen inte! Så liten hon är.. sa Erik och dundrade ner bredvid Johan.
- Men snygg är hon i alla fall.
John tittade på Johan som log samtidigt han iakttog den nya tjejen på avstånd. Erik följde Johans exempel och tittade på henne.
- Jodå, snygg är hon.
John satt tyst och tittade först på Erik och Johan, sen svepte han iväg blicken bort till den nya tjejen som stod vid Felicia och resten av tjejgänget och pratade. Han tittade på hennes lilla kropp, han granskade henne från topp till tå. Han tittade på hennes smala midja, lilla rumpa och hennes bröst. Han blundade en liten stund och föreställde sig henne framför sig, fast nu naken. Varför blev han inte kåt av det där?!

- Du, Angelica! Vänta!
Hon vände sig om och såg Felicia sprang bakom henne. Hon väntade på att hon skulle komma ikapp.
- Ska du ner på stan? frågade Felicia när hon hade kommit fram.
- Jo, det ska jag. Vadå då?
- Då kan vi göra sällskap! sa Felicia och började gå mot busskuren.
Angelica följde efter henne och la ner sina kalla händer i fickorna.
- Föresten! Varför har du inte sagt att du är as bra på basket?!
Angelica kände att hennes kinder hettade till.
- Vet inte. Trodde väl inte att jag var så bra. svarade hon.
- Men kom igen nu! Du ägde sönder killarna! Till och med Erik tappade hackan!
Felicia tittade på henne och log. Angelica log tillbaka. Hon kände hur det värmdes inombords. Det var allt bra länge sen någon gav henne så fina komplimanger. Plötsligt såg hon sin chans och frågade:
- Du föresten, vem var killen som kom in efter ett tag?
- John? Han är en kille ifrån naturklassen. Han är typ Johans kompis.
- Jaha! Då förstår jag. Han var ganska duktig på basket.
- Eller hur! Han är ju så jävla lång att han kan ju gå över än om han så vill!
Felicia fortsatte babbla om basketen men Angelica var redan i andra tankar.
“Så det är John han heter.” tänkte hon och log för sig själv.

Johan sträckte trött på sig. Han hade samhällskunskap, av alla jävla ämnen. Om de bara hade haft en lite roligare lärare, än tråkmånsen Daniel som mumlade så mycket att man inte ens visste vad han sa, så skulle lektionerna vara mycket bättre. Istället var man tvungen att sitta och gissa sig till vad Daniel sa, en lek som Johan hade tröttnat på sen länge. Visa ämnen var helt enkelt omöjliga att koncentrera sig på. Istället brukade Johan tillbringa sin tid till viktigare saker. Som att spana tjejer eller bara spela spel på mobilen. Just den här lektionen hade han lyckats få plats bredvid den nya tjejen. Han la armarna i kors på bänken och lutade sitt huvud ner vänt mot den nya tjejen så att han diskret kunde spana in henne utan att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Hon tittade intressant på Daniel och antecknade i mellan åt lite grann i hennes anteckningsblock. Hennes hand rörde sig snabbt ifrån rad till rad för att ibland stanna upp och invänta nya instruktioner. Hans ögon följde varje liten rörelse hon gjorde, allt ifrån att dra fingrarna igenom sitt hår till att vässa sin penna. Hennes mjuka rörelser gjorde hans längtan efter hennes kropp helt outhärdlig! Han slöt sina ögon och drömde sig försiktigt bort ifrån deras tråkiga klassrum och dryga lärare, bort med den nya tjejen till något mycket mer bekvämare ställe, där de kunde vara ifred.
- Kan du svara på de Johan? frågade Daniel med skarp röst.
Johan vaknade till, satte sig spik rak upp och sa av ren reflex:
- Vit ryssland.
- Ö, de var rätt. Bra att du är på alerten Johan. sa Daniel som blev helt ställd.
Daniel som hade räknat med att Johan skulle ha fel på hans fråga, muttrade, tyst nog så att ingen skulle höra de:
- Den pojken hade för mycket tur än som bra för honom.
Johan tittade sig omkring i klassen och lade märke till att de kollade på honom. Johan kände hur han fylldes av stolthet, inte bara för att ha kunnat svara rätt, utan att svara rätt på en fråga han hade ingen aning om vad den handlade om.
- Snyggt Johan! viskade Erik och dunkade honom i ryggen.
Johan kunde inte låta bli att slänga en blick på den nya tjejen och såg att hon tittade på honom, och log!

John stod vid sitt skåp och la in sin mattebok. Han tittade igenom sitt schema som han hade tejpat fast på skåpet för att se vad nästa lektion var. Fysik så klart. Han letade igenom sitt minimala skåp efter sin fysikbok.
- Men tjena John! Du drog snabbt ifrån lektionen du.
Han tittade upp och såg att det var Morgan som hade dykt upp och försökte komma in i sitt eget skåp.
- Tjenare. Jo, jag har lite saker att göra innan nästa.
John fortsatte sökandet samtidigt som Morgan babblade på som han burkade.
- Okej, annars kan jag förstå varför du vill därifrån så fort som möjligt. Vilken dryg lektion! Inte nog med att vi har läxa i de förbannade ämnet, nej nu ska vi visst ha prov också! Jävla skit Hans!
John mumlade nått ohörbart till svar, det räckte för att Morgan skulle kunna fortsätta prata på. Efter att bara gått en halv termin med Morgan så visste John redan hur han fungerade. Så länge man höll med och nickade så behövde man nästan inte behöva bry sig alls om all den skiten som kom ut ifrån hans mun. Morgan hatade nästan alla ämnen och lärare, han sparade inte en sekund på att snacka skit om dem. Varför han då hade valt en sådan linje som natur, var en stor fråga för John. När John äntligen hittade sin fysikbok, så började han gå ifrån skåpen och lät Morgan fortsätta sitt babbel med någon annan stackare som hade kommit. John gick mot No-salarna. När han kom till fysiksalen såg han att deras lärare inte hade kommit än. Han log och fortsatte sina steg mot cafeterian, hans hunger höll på att ta koll på honom! När han kom fram så såg han till sin förvåning att Johan, Erik, Kim och Johannes också var där.
- Tjena killar! sa han när han kom fram till dem.
- Tja! Men har inte du lektion nu? frågade Johan och tittade på sin klocka.
- Jo, egentligen. Men Ellen har inte kommit än så.
- Stor skolkarn! sa Erik och log.
- Alltid! skrattade John. Men vad har ni för lektioner nu då?
- Vi ska ha svenska om kanske 10 minuter eller något. sa John. Tror jag, eller vad har vi?
Kim, Johannes och Erik ryckte på axlarna.
- Nähä, så ingen av er vet när ni har lektion då? sa John och log mot dem.
- Äcsh! De kan inte vara så svårt att ta reda på. sa Kim.
Han såg sig omkring tills han hittade de han sökte efter.
- Öj! Tjejer, vad har vi sen? skrek han efter några tjejer som gick i deras klass.
- Kolla upp de själv! skrek en av dem tillbaka.
De andra killarna skrattade åt Kims snopna min.
- Du har nog inte sådant stort inflytande som du tror Kim. sa Erik och la sin hand på Kims axel.
- Klart jag har! Om inte Felicia skulle vara en så jävla kärring så. sa han surt.
- Tro de du! sa John och log. Jag ska visa hur man gör. Felicia, snälla. Kan du inte säga oss vad ni har sen?
Felicia tittade mot dem och svarade:
- Men är det så svårt att kolla själv?
John nickade mot henne och man kunde höra, trots avståndet hur hon suckade.
- Vi har svenska om 10 minuter.
- Tack! Se, så svårt är de inte att hjälpa killar i nöd!
Felicia himlade med ögonen och fortsatte snacka med sina kompisar. John tittade på de andra killarna och log.
- Äcsh, fan ta dig. sa Kim, men John kunde ana ett litet leende på Kims läppar.
- Föresten John, hänger du med sen på basket? Vi tänkte lira lite i gympasalen efter skolan.
John tittade på Johan. Klart han ville vara med! Men basket… hur skulle han stå emot?
- Det är klart jag är med! sa Johns mun.
- Schysst! Än så länge är vi bara 5 stycken. Men vi ska fråga några tjejer ifrån klassen också. Tror du att du kan fixa flera också? frågade Johan och log.
- Ska se vad jag kan göra.
John tittade på sin klocka, den var 10 över.
- Helvete, jag börjar nu. Vi höres senare!
John hade inte tid med att snacka med dem längre, hans lektion började för flera minuter sen!
Han hörde hur hans mage kurrade. Han hade helt glömt bort att han var hungrig. Den här fysiklektionen skulle inte alls bli rolig.

Johan satt i sin fåtölj och spelade slumpvisst olika låtar på sin gitarr. Det var en svart Ibanez, akustisk stålsträngad. Han hade jobbat en hel sommar för att få ihop pengarna till den. Hans pappa hade lärt honom spela på den. Fast, alla olika slags av tabs och låttexter hade han hittat på Internet. När han hade råd, så skulle han köpa en elgitarr också. Bara för att få de häftiga sounden som man inte får av en akustisk. Samtidigt han spelade tittade han runt i rummet. Det var någon slags av tomhet runt omkring honom. John hade gått hem för länge sen med löfte att tvätta rent kläderna och ge tillbaka de senast imorgon. Johan ställde ifrån sig gitarren och gick för att sätta på en cd skiva. Skillet - Alien yuoth fick duga. Han hörde musiken komma ut ur högtalarna. Han la sig ner i sängen och tittade upp i taket. Han tänkte på den nya tjejen. Hon med det blonda, långa håret och de ljusblåa ögonen. Hennes namn hade han inte fått reda på än. Men tids nog, skulle han få reda på det. Hon hade ju lett mot honom idag, ett blygsamt litet leende. Det var det som hade fått honom att haja till, hon hade ett väldigt vacker leende, den saken var säker. Han försökte drömma sig bort till hennes vackra läppar och underbara kropp. Men det var något som störde honom, hela tiden han försökte få upp hennes ansikte kom Johns fundersamma ansikte upp. John hade lång tid på sig att svara på en sån enkel fråga, sen att hans ragg var Jenny chockade honom. John hade ibland klagat på hur hon hela tiden skulle visa sig så jävla bra, hade liksom inga gränser. Men nu duger hon visst till att knulla med! Nej, John var ett olöst mysterium för Johan. Det hade varit så enda sen de gick på dagis, när de träffades för första gången. Johan skulle aldrig kunna glömma den dagen. När några äldre killarna slog han och kallade honom elaka ord så kom John dit, och sa åt dem att sluta. Visst funkade det inte, killarna som slog på Johan var både äldre och större än John, så de började ju slå även honom. Men sen, när fröknarna och lärarna hade kommit och satt stop för det och de satt i lärarrummet och fått sina sår omplåstrade och en klubba sa John:
- Jag heter John, vad heter du?
- Jag heter Johan.
- Då tycker jag, att vi ska bli kompisar eftersom vi redan har nästan samma namn.
Sen hade det varit de två, John och Johan. Men varför John hade gått in och försvarat Johan, hade aldrig han fått veta. Det var John, hans mystiska vän.

- Helvetes jävla skit! viskade John samtidigt som de varma vatten föll ner mot hans nakna kropp.
Nu hade lyckats fixa till ännu en lögn. Helvete heller att han skulle ligga med det jävla fanet! Varför sa han Jenny av alla? Han stod inte ens ut att vara med henne! Varför kunde han bara inte säga sanningen?
- För du är för feg. viskade han. För feg för att förlora honom som vän.
I två år nu hade han hållit sin hemlighet gömd. Inte ens hans egen morsa visste att han var bög, ännu mindre att han var kär i Johan! Fast han visst att de aldrig kunde bli de två. Johan var ju inte lagd så, hur mycket han än önskade det. John stängde av vattnet, tog en handduk ifrån en krok och torkade snabbt igenom sitt hår med den samtidigt han gick mot badrumsspegeln. Han tittade upp och möte ett par två ljusblåa ögon. Han tittade på sitt rufsiga hår och suckade, att de aldrig kunde vara.. som Johans? Även om Johan gömde sitt hår under en mössa hela tiden, var Johans hår helt underbart! Ibland kunde John inte låta bli att dra av honom mössan och rufsa till det ordentligt, bara för att få känna på det. Det var så härligt tjockt och mjukt. Inte som hans eget tunna tråkiga hår. Han virrade handduken runt höften och gick ut i hallen.
- Du bara måste komma ut badrummet så där?
Han vände sig om och såg sin lilla syster hålla för ögonen på sig själv samtidigt hennes kompisar stod och fnittrade bakom.
- Bättre de än utan handduk va?
Han gick snabbt mot sitt rum. Han orkade inte lyssna på sin systers fnitter och kommentarer, ännu mindre hennes kompisars! Han gick mot garderoben och drog på sig ett par kalsonger och ett par jens. Någon t-shirt orkade han inte med just nu. Han satte sig ner i sängen och tittade in i väggen. Plötsligt fångade hans ögon upp något annat, på skrivbordet låg Johans kläder som John hade fått låna. Han gick långsamt fram till dem, han hade ju lovat att tvätta dem. Han tog upp t-shirten. Den luktade fortfarande som Johan. John tog med sig t-shirten till sin säng, la sig ner och började med att känna på tyget i mellan fingrarna. Det var så mjukt och lent. Det var en ganska använd t-shirt, märket på den var nästan helt bort nött. Han drog upp den mot sin näsa och drog in alla Johans dofter som satt fast på den.
    Vad höll han på med? Här ligger han i sin säng, och luktar på sin bästa kompis t-shirt! Tänk om morsan eller syrran kom in? Han slängde iväg t-shirten i ett hörn av sitt rum, vände sig om i sängen och stirrade in i väggen. Varför var han så förbannat kär i Johan?!

“Han är ju ganska söt. Kanske något att satsa på. Om jag bara visste hans namn…”
Hon slutade tvärt skriva. Det var ju ganska sjukt. Hon hade redan gått två hela dagar på den nya skolan och hon visste vad han hette. Men imorgon, då jävlar skulle hon få reda på det!
“Imorgon, då ska ja ta reda på vad han heter! Även om jag själv måste gå fram och fråga honom!” Skrev hon i sin dagbok och log för sig själv.

Han gick ut genom dörren och såg hur en snöboll kom flygande framför ögonen på honom. Han backade bakåt och tittade mot det håll snöbollen hade kommit ifrån, just då blev han träffad av en annan som träffade honom rakt i magen.
- Aj! Det där gjorde ont.
Han hörde hur någon skrattade bakom en liten snöhög där snöbollarna hade kommit ifrån. Han smög sakta ditt och tittade över högen. Som han hade förväntat sig låg John där och skrattade.
- Nu ska du få! sa Johan och kastade sig över John.
John skrek till när Johan kastade sig över honom och brotrade ner honom på marken. De båda kompisarna skrek och busade i den nyfallna snön. Till slut fick ju John såklart övertaget efter som han var större en Johan. Han satte sig på Johans mage och höll hans händer nertryckta i snön.
- Ger du dig? sa John andfådd, men med ett leende på läpparna.
- Aldrig! svarade Johan och försökte slingra sig ur Johns grepp.
John log bara mer och sa:
- Då får du ta konsekvenserna!
John släppte taget om Johans högra hand och fyllde sin med en handfull snö och tryckte ner de innanför tröjan på sin kompis. Johan skrek av kylan och lyckades kasta av sig John som skrattade förtjust.
- Kallt kallt kallt! hoppade Johan omkring och försökte få bort snön från sin hud.
John såg roat på och började inspektera hur Johan var klädd idag. En svart tröja med en text som löd: “Be a rebel”, ett par mörkblåa jens som satt som vanligt lite för långt ner över rumpan, ett par vanliga tennisskor och sin vanliga svarta mössa.
- Nu ska du få igen, din jävla bög!
Innan John visste ordet av var Johan över honom och tryckte in så mycket snö som möjligt innanför hans tröja som möjligt.
“Om du bara visste Johan.” tänkte John samtidigt som han tog en hand full laddad med snö och tryckte upp den i ansiktet på sin kompis.

- Men Johan och John, var ni båda tvungna att ligga ner och rulla i snön?! sa Johans mamma bekymrat när de båda killarna kom in igenom dörren, dyblöta och huttrande.
- Förlåt mamma, men de var faktiskt John som började. sa Johan och log stort mot sin mamma.
- Mä! Aja, kasta allt på mig du. sa John och rufsade av sig all snö ifrån sitt hår.
- John! Inte på hallgolvet! Båda två, in på toa och ta av er allt som är blöt. Johan, visst kan du väl låna lite kläder till John så han inte behöver springa runt naken?
- Visst, de går väl för sig. sa Johan och ryckte på axlarna så att en massa snö föll av honom och landade ner på golvet.
- Gå in på toa om du ska rycka på axlarna! sa hans mamma och styrde in dem på toan och stängde dörren efter dem.
Johan skakade av sig snön och började ta av sig sin tröja. John vände ryggen åt och blundade hårt.
“Tänk på mormor i bikini, tänk på mögliga apelsiner, tänk på gamla kalsingar.” tänkte John samtidigt han drog av sig sin blöta jacka.

- Vill du ha en handduk? frågade Johan sin kompis och räckte fram en handduk.
- Ja, visst.
John tog emot handduken och torkade håret med den. Johan tittade i smyg på Johns kropp där han stod med ryggen vänd mot honom. Johan visste redan hur Johns kropp såg ut, han hade inte kunnat låta bli att smygtitta i omklädningsrummet i skolan. John hade en ganska välbyggdkropp, med en platt mage och armmuskler som fick varje tjej han kände att börja dregla. John var som alla tjejers dröm, vältränad, snygg, hade inga finnar och var mycket social. Allt ifrån Johan var. Johan var inte alls vältränad, han hade en liten putmage och gäddhäng. Han hade också stora problem med finnar, de växte som ogräs på hans hud. Sen var de ju hans hår, det var de värsta på hans kropp! Hur han än fixade till de, så gick de bara inte att få snyggt. Därför använde han ständigt mössa. Inga undantag.
- Du, ska vi dra upp till ditt rum så jag får låna lita kläder av dig?
Johan vakande ur sina tankar och nickade mot John. Han öppnade dörren och de började gå uppför trappen för att sen gå in i Johans rum. Johan började gräva i sin garderob efter lite kläder med handduken slarvigt knuten runt höften.
- Vad vill du låna för kläder då?
- Jag vet inte. Vad har du för nått?
Johan mumlade nått och kastade ett par kalsingar mot John. John tog emot de och tittade förvånat på de. Johan tittade upp och såg Johns förvirrade blick där han satt på sängen.
- Jag antog du ville låna kalsonger efter att jag stoppade snö innan för byxorna på dig.
- Ja, det är ju klart.
Johan återgick till garderoben och hittade ett par gråa mjukisbyxor och en t-shirt med Homer från “The simpson” på. Åt sig själv hade han tagit ett annat par mjukisbyxor och ett svart linne.
- Här har du.
- Tack.
De tog på sig kläderna under tystnad. Johan tog över sängen medan John satte sig i en fåtölj och började spela på Johans gitarr, eller mer bara plinga. För spela kunde han inte.
- Det har kommit en ny tjej i min klass. sa Johan efter en stund.
- Jaha.. sa John lite halvt borta.
- Hon är inte som de andra.
John tittade upp ifrån gitarren och såg på Johan som låg ner i sängen, händerna bakom huvudet och tittade drömmande upp i taket.
- Vad är hon som då?
- Jag vet inte, men snygg är hon i alla fall.
John tittade ner på gitarren igen och frågade:
- Nått att satsa på?
Johan tog en stund på sig att svara.
- Ja, fan jag tror de.
De båda blev tysta igen. Johns små toner var det enda som hördes i det lilla rummet.
- Men har inte du nått ragg då?
Johan tittade på sin kompis, han hade stannat upp i sitt spelande och bara tittade fundersamt på gitarren. Han kunde se hur John bet sig själv i sin underläpp, som han alltid gör när han tänker. Tvärt så ruskade han på sig som om han ville bli av med någon tanke.
- Ja för fan, du vet Jenny i min klass?
- Njaa.. Vem va de nu igen?
- Hon som är ganska kort och har långt hår.
- Hon? Men, är inte hon värsta dryg då?
- Dryg och dryg.. Hon är snygg. Ett litet strul med henne skulle inte vara fel. sa John och skrattade lite.
Johan log och sen fortsatte de snacka på om snygga tjejer, som de brukade.

Så. Idag började dagen med att jag försökte gå upp kl 10... Faila totalt och klev upp kl 11:30 (tihi!)
Sen så hade jag tråkigt tills Anton och Anton klev upp.. de va inte såå roliga heller så jag sket i dem och packade min väska. Något med tre typ så kom Frida med fam. och plockade upp mig ^^
Vi for till Fridas spökhus! :O (jag har själv döpt det, eftersom Frida säger de spökar här :O) Tyvärr så ska jag även sova här.. A night with the Ghost! (min stavning är underbar!!)
.. Det är typ vad som har hänt idag.. Vi ska även se Sex and the city.. (Giirl Movvie!!)
Än så länge ger jag inga komentarer.. jag ksk antingen stryck, eller äta upp dem sen.. ^^


Så! He va nå allt... Ha de ^