Bangen

- Fan, det här går inte! sa Johan och kastade iväg sin penna.
John tittade upp ur sin mattebok och tittade på honom.
- Vad är det som inte går?
- De jävla talen! Det vill inte som jag vill!
- Vad vill du då?
- Jag vill ta den här jävla matteboken och elda upp skiten!
- Förstör du inte miljön då?
- Nej, för om jag inte räknar någon matte, så slösare jag inte på räknehäften. Om man räknar på det så blir det säkert mindre miljöförstörning om jag eldar upp den, än att ta alla räknehäften!
John tittade på Johan och höjde det högra ögonbrynet.
- Så nu ska du bli miljökämpe?
- Självklart! Vart är mina tändstickor?
Johan reste sig upp, fast i ett ryck blev han nerdragen av John igen.
- Du ska inte bli en miljökämpe, du ska räkna matte. Jag kan ju hjälpa dig!
Johan la armarna i kors och såg sur ut.
- Vilket tal är du på? frågade John och böjde sig fram så han kunde se i Johans mattebok.
- 4327. sa Johan och tittade på John som tittade på talet en stund innan han sa:
- Okej. Då ska du förenkla 4y( 3 + x) - 4x(1 - y). Eller hur?
- Jaa.. Men det blir fel hela tiden!
- Det är för att du glömmer att du måste multiplacera hela talet i parentesen.  
- Jaha! Så då är det 4y gånger  3 och x?
- Japp! Och 4x gånger  1 och y.
- Jamen då förstår jag! Vart tog min penna vägen?
Johan ställde sig upp och letade efter sin penna. När han hittade den så fortsatte han att räkna matte. Eller rättare sagt, försökte! Han kunde inte få bort bilden av Angelica som hon sprang runt på basketplanen. Hur hennes bröst studsade i taket med hennes fötter tog i marken, hur gott hon luktade, hur hennes söta lilla rumpa svängde så lätt när hon gick förbi. Han kunde helt enkelt inte få ut henne ur skallen!
- Oj, vad klockan är mycket. Jag borde gå  nu.
Johan vaknade till och tittade först på John sen på klockan, den var tjugo över sex.
- Ja, du har nog rätt.
De reste sig upp ifrån mat bordet och John började packa ner sin mattebok i ryggsäcken.
- Ehm, tack för du kom over och hjälpte mig med matten. sa Johan och kliade sig i hårbotten med sin högra hand.
John tittade på honom. Johan kunde se på hans ögon att han var lite förvånad. sa han verkligen tack så sällan?
- Inga problem. Någon måste ju se till att det kommer in i din tjocka skalle.
- Tack för den då!
- Äcsh, du vet att jag bara skojar. sa John och ruffsade till Johans hår.
- Sluta med det där! sa Johan och knuffade iväg John som skrattade glatt.
- Vadå då? Jag vet att du gillar det. sa John retsamt.
Johan tittade argt på John som bara stod där och log. John visst verkligen hur han kunde jävlas med honom. Om det inte hade varit John, hade han slagit till honom. Johan hade lärt sig med åren att det inte var lönt att ge igen, för då fortsatte John bara att skratta och gav dubbelt upp igen!
- Nej men nu ska jag nog gå. sa John tvärt och började gå mot dörren. Hej då!
Där slängde han igen dörren.
”Vad tog det åt honom?” tänkte Johan och tittade ut på gården och såg sin kompis gå fort ifrån hans hus.

- Varför?! skrek John när han hade stängt in sig på sitt rum.
Varför kunde han inte låta bli Johan? Varför var han tvungen att ta i honom hela tiden? Varför kunde han inte slita sina ögon bort ifrån honom? Varför kände han alltid sig så jävla glad att få vara med honom?
- Du vet svaret Pucko. Du vet också att du inte kan göra något åt det. Så sluta drömma. sa hans inre röst till honom.
Han visste mycket väl att det var omöjligt, fel och förbjudet. Men ändå kunde han inte låta bli. Han la sig ner i sin säng så som så många gånger förr.
- Varför kan jag bara inte släppa honom? viskade han till sig själv och kände hur en klump i magen började växa.
Han kände hur tårarna ville komma fram.
”Inte en jävla chans att jag tänker gråta som en jävla.. ” han stannade upp i sina tankar en stund. ”som en jävla bög.”
Tårarna välde ner för kinden, varför skulle han inte gråta? Han fick ju inte vara med den han älskade, inte på det sättet han vill i alla fall. Sen så vågade han inte visa vem han egentligen var för någon. Han skulle aldrig bli accepterad. Inte av Mamma, inte av syrran, inte av kompisarna, inte av Johan.
- Hallå? Jag är hemma! skrek Alicia ifrån ytterdörren och han kunde höra henne ta av sig skorna i hallen.
”Helvete!  Var hon tvungen att komma hem just nu?!”
John hoppade upp ur sängen, tittade sig snabbt i spegeln. Än hade han inte gråtit nog mycket för att hans ögon skulle bli helt rödsprängda. Han torkade sina kinder och slog sig själv på dem.
- Nu skärper vi till oss, vi vill ju inte vissa lilla syrran vilken mes du är. viskade han för sig själv och gick ut ur rummet.
- Å, hej John! Jag trodde ingen var hemma! sa hon när han kom ut.
- Varför skrek du då som en stucken gris? sa han retsamt och log mot henne.
- För om du var hemma, så kanske du låg och sov. Därför skrek jag.
- Tack för den omtanken!
Egentligen så uppskattade han att hon skrek, för annars kanske hon hade bara rusat in i hans rum och funnit honom gråtandes som ett litet barn. Det hade blivit lite svårt att förklara.
- Vad blir det för mat då?
Han tittade förvånat på henne.
- Som om jag skulle veta det?
- E, ja? Det är ju du som ska göra maten idag pucko!
- Just ja. Det hade jag glömt. sa John och gick till kylskåpet.
Han tittade runt på hyllorna för att leta efter något ätligt.
- Vad sägs som korv och mackaroner?
- Visst, gör vad  du vill för mig spelar det inte så stor roll. sa Alicia och gick iväg ifrån köket.
John plockade fram korven och gick till skafferiet för att leta rätt på mackaronerna. När han öppnade skafferiet så kände han hur det durrade till i fickan. Han tog upp mobilen och öppnade den.
- Sms! sa han glatt och öppnade sms:et.
-: Hejsan! Vad gör du då? //Angelica.
Han på skärmen igen.
”Angelica? Vilken Angelica?” tänkte han och svarade:
-: Hej, jag ska just börja göra mat. Vilken Anglica?
Han skickade iväg det och la ner mobilen igen. Vilken Angelica?  Frågan snurrade runt i hans huvud. Han kände väl ingen Angelica? Han bestämde sig för att fortsätta att leta efter mackaronerna . Han letade på alla hyllor men utan resultat.
- ALICIA! VART ÄR MACKARONERNA? skrek han efter en stunds letande.
- De är på bänken! hörde han hennes röst säga.
Han vände sig om och såg att de var på bänken, mellan rosten och kaffebryggaren.
- TACK!
Han gick fram till bänken och tog upp packetet. När han läste instrukitonerna så fick han ett nytt sms.
-: Angelica i Johans klass. Coolt! Vad gör du för mat?
John trodde han skulle svimma.
”Angelica, den nya tjejen?! Vad vill hon mig?” tänkte han.
-: Mackaroner och korv.
Mer skrev han inte. Han hade ju ingen anledning. Han satte på en kastrul med vatten och började skära upp korven i ojämna skivor. Bättre än så blev de inte.
”Undra om hon har skrivit något till Johan.” tänkte han där i köket. Han undrade om han skulle berätta för Johan om att hon skrev till han. Men bestämde sig för inte göra det, om nu hon inte hade skrivit till Johan, skulle Johan bara bli sårad.
”Det är allt för sällan en tjej skriver för att bara vara kompisar.” tänkte han irriterat och märkte inte vart han skärde.
Han kände plötsligt det kalla bladet korsa över hans högra pekfinger och hur det sved till ordentligt.
- Helvete!
Han släppte kniven och tittade på sitt finger. Såret var inte fullt så djupt, men blodet ran ner över handen och bara efter några secunder var nästan hela fingret täckt av hans blod. Han svor till igen och gick bort till diskon. Han tvättade handen och letade i skåpen efter något slags av plåster. Han hittade en liten låda och började plåstra om fingret. Ett bamseplåster fick det bli. Det var det eller ett med några rosa hästar på. Han kände hur det vibbreade i fickan igen och han fiskade upp mobilen.
-: Satan va nice du!
Han läste sms:et om och om igen.
”Inget mer?” Han hade förväntats sig minst en till fråga eller något.
Av efrarenhet så visste han hur tjejer skulle skriva om de var intresserade. Vad man än sa, vad man än gjorde så gav de sig inte. Oftast.
-: Jodå, men vad gör du?
”Hon kanske inte är intresserad ändå.” tänkte han och log för sig själv.
Äntligen fanns det kanske en tjej som inte gillade honom mer än som en vän och som bara ville ha det så.

”Om du bara visste hur duktig jag har varit idag! Vi spelade basket idag på Ikus, och jag gjorde minst 5 mål! Lite stolt man får vara! De som spelade var jag, Felicia, Anna, Amanda, Miriam, några killar ifrån klassen och John! Jag har äntligen fått reda på vad han heter! Felicia berättade det för mig! Just när jag hade gjort mål så kom han in! Gissa vad han sa?!
- Satan vilket skott!
 Gissa om det värmde! Han är riktigt snygg och jag trodde jag skulle dö när det vissade sig att jag skulle spela mot honom! Ucsh, får man verkligen vara så het?!
    En kul grej jag fick  reda på är att han är kompis med Johan i klassen, du vet, den där tystare killen. Hur kul låter inte det? John och Johan?!  I alla fall, jag frågade också Felicia om hon inte hade Johns nummer, som hon hade! Så jag sms:ade honom också idag! Och han svarade! Ingen kille har typ gjort det.. alla bara dissar. Men han svarade! Vi snackade typ länge också, fast vi var tvungen att sluta för ett tag sen, han skulle göra läxa eller va de nu va. Men Fattar du?! Det kanske blir något av det här…
Angelica tittade upp ifrån sin dagbok och såg på dörren.
- Om du står där och försöker tjuvlyssna så är det lika bra att du kommer  in!   
Efter några secunder kom hennes äldre bror Mattias in.
- Hur visste du att jag lyssnade? sa han bekymrat.
- Efter att ha levt med dig i 16 år, så kan man ett och annat om dig brorsan.
- Kanske, men vad gör du? Skriver du dagbok igen?
- Det ska du inte bry dig om!
- Vad?! Får inte en äldre bror bry sig om sin lilla syster?
- Nej! sa hon och stängde igen sin dagbok.
Mattias tittade på henne, log och gick till sängen där hon satt.
- Det skiter jag i. Det är min plikt smartis!    
- Det är en brorsas plikt att låta sin syster vara ifred!
- Det är också en brorsas plikt att jävlas med sin syster vet du!
Mattias satte sig bredvid henne i sängen och började peta henne löst i midjan, vart efter Angelica ryckte till.
- Låt bli att kittlas!
- Varför? frågade Mattias med en retsam röst och petade på henne igen.
- För annars får du ta konsekvenserna! sa hon och slog honom på axeln.
Mattias log ondskefullt mot henne och la sin hand på hennes mage och började kittla henne så mycket att hon började skratta som en hysterisk blåmes.
- Ge dig! skrek hon och slog honom så hårt hon förmådde.
- Aldrig! Du skrattar ju så roligt!
Angelica slingrade sig och försökte få bort sin bror, men allt motstånd verkade lönlöst.
    Plötsligt flög dörren upp och in kom deras pappa med en allvarlig min.
- Vad håller ni på med?
Mattias släppte sin syster, pekade på henne och sa:
- Hon började!
- VA?! Nu är du lite väl omogen va, Mattias? De va ju du som började! sa hon och tittade surt på honom.
Deras pappa skakade på huvudet och log åt dem båda.
- Ni ska inte skylla på varandra vet ni.
- Ne, vi skyller på dig! sa Mattias och log mot sin pappa.
- Det var de fräckaste! Har du fått för lite stryk, pojk? sa han och kastade sig över Mattias som skrek glatt.
han kittlade sin son som spalttrade som en fisk samtidigt Angelica försökte få sin hämnd genom att hålla i honom ock låta sin pappa fortsätta.
- Det är inte schyst! Det är två mot en!
- Det har du ju rätt i. sa pappan och drog ner Angelica och började kittla henne också.
Angelica skrek gällt och försökte få bort honom, men det visade sig vara alltför svårt för henne. När deras pappa började bli trött tog de sin chans för att få revansch.   
    Brottnings matchen var snabbt i gång mellan de tre och de skulle troligtvis inte sluta för ens deras mamma skrek åt dem att sluta.