Bangen

- Johan? Hallå vakna! hörde Johan en röst säga till honom.
- Va?  mumlade Johan fram.
Han vände huvudet mot de håll rösten kom ifrån, tittade dåsigt upp och såg ett suddigt ansikte som han inte riktigt kunde urskilja vems de var.
- Lektionen har slutat nu, tänker du komma eller?
Han satte sig långsamt upp, skakade på huvudet och slog sig själv på kinden för att vakna till. Sen tittade han på ägaren till rösten igen och såg att det var Kim.
- Jo, jag antar det. mumlade han fram och reste sig upp.
Han märkte att alla redan hade gått, förutom han, Kim och Johannes som satt och lyssnade på musik. Kim vände på sig till Johannes och skrek:
- JOHANNES! LEKTIONEN HAR SLUTAT!
Johannes öppnade ögonen, tittade på Kim, tog av sig en hörlur och tittade undrande på honom.
- Vi har slutat. upprepade Kim sig.
Johannes ryckte på axlarna och reste sig upp. De tre lämnade klassrummet och Johan började svängde genast ut till höger.
- Johan, vart är du på väg egentligen? frågade Kim.
- Till skåpen fattar du väl? svarade han irriterat och fortsatte gå.
- Johan, skåpen är den här vägen. sa Kim oroligt och pekade mot motsatta håll. Hur mår du egentligen idag?
John tittade först längs korridoren han var på väg ner för, sen mot den Kim hade pekat ut.
- Fan, jag vet inte. Jag tror jag sov jävligt dåligt i natt. svarade han och gick med tunga steg mot dem.
- Jo, säkert. Säg sanningen, du var uppe hela natten och lirade tv-spel! skrattade Kim fram och följde med honom.
- Nej ärligt! Jag gick och la mig klockan 10! Och jag är ändå trött! Jag förstår inte..
- Äcsh, de är ju ändå sånt som händer. Somna tidigt i natt igen så ska du se att du sover gott! sa Kim uppmuntrande.
- Jo kanske.. Vad ler du åt föresten Johannes? Du ser ut som om du har vunnit nått pris eller nått! sa Johan och tittade på Johannes.
Men Johannes tittade bara undrande på honom, ryckte på axlarna och fortsatte le, lite mer mystisk nu.
- Att ha en konversion med dig, Johannes, är som att prata med en vägg. suckade Johan.
Johannes fortsatte le och gå tyst bredvid dem.
- I alla fall, var är Erik? Skulle inte han äta med oss? frågade han.
Kim ryckte på axlarna och suckade.
- Jag vet inte. Han skulle väl ragga på en tjej eller något.
- Det skulle nästan vara lite för uppenbart. skrattade Johan.
- Jo, det är ju sant! sa Kim och log.
Johan hade bara känt Kim, Johannes och Erik sen han började gymnasiet. De hade hamnat i samma klass och fann varandra på något sätt. Fast Kim och Erik hade varit kompisar sen lång tid tillbaka, ända sen barnsben hade Kim en gång sagt. Johannes bakgrund visste han inte så mycket om. Johannes var inte den typen som pratade så mycket. Ingenting om sanningen skulle fram. Johan hade trott han var stum ända till första redovisningen då han pratade med hög, mörk och ren röst. Hans röst hade till och med gjort ett intryck på lärarinnan som just och pass kunde hålla tårarna tillbaka när han pratade på. Redovisningen varande i 3 minuter och 29 sekunder. Efter applåderna blev han tyst igen. Om man frågade vart han bodde eller något annat så svarade han oftast med en axelryckning, eller en blick. Johan hade aldrig förstått varför han inte pratade, men efter ett tag blev man van vid det.
    Plötsligt kände han något som ryckte honom bakåt så han nästan föll.
- Va fa..
Han hörde Eriks djupa stämma skrattade. Johan ställde återfann balansen igen och rätade på sig.
- Hejsan små bögar! sa han och skrattade ännu mer.
- Vi trodde du hade dragit och ätit med nån tjej. sa Kim.
- Jag kan ju inte lämna mina Homies! skrattade Erik och rufsade till Kims ljus hår.
Kim himlade med ögonen och började ta upp sin nyckel ifrån fickan. Johan följde hans exempel och började ta upp nyckeln, böjde sig fram och öppnade sitt skåp. Det var förstås längst ner, är man över 170 cm så hade man skåpet längst ner. Det var en oskriven lag. Han la in böckerna i skåpet och stängde det igen. Sen tittade han upp och såg på hur Kim och Erik hade börjat brottats på marken och hur Johannes stod orörd vid sidan om och stampade i takt till musiken han lyssnade på.
- Kom igen nu, jag är hungrig! sa han.
- Okej okej, kom så går vi. sa Erik och släppte taget om Kim och ställde sig upp.
Kim ställde sig upp även han, borstade av sig och började gå.
- Vänta, nu höll vi på att glömma Johannes! sa Erik.
- JOHANNES! VI GÅR NU! skrek alla tre i kör och såg hur Johannes långsamt tittade upp, drog ut en hörlur och tittade undrande på dem.
- Vi går nu! sa Kim.
Johannes nickade och började gå i kapp dem. När han var i kapp, la han som vanligt in den andra hörluren i örat.

"Borde jag leta rätt på honom? Kanske säga hej? Fråga varför han aldrig svarade på mitt sms igår? Eller ska jag visa mig inte för på? Men jag vill ju veta.. Jag borde kanske fråga det diskret, så där gömt utan att han märker det. Men han verkar ju ganska smart, så det lär ju inte hända. Men, hur ska jag göra då? Ska jag ens gå fram till han? Vågar jag ens de? Tänk om han inte ens vil....."
- Angelica?! Har du hört ett ord va det jag har sagt till dig?! sa Felicia.
- Ehm, va?
- Angelica, du lyssnar ju inte! Det är fest hos Kim på fredag! Tror du kan komma? sa Felicia och tittade uppspelt på henne.
- Kim? Vem var de nu igen?
- Det är ju den där killen som hänger med Johannes, Erik och John. Du vet, den blonda med fräknar.
- Jasså han! Han ser inte ut som en som håller en fest..
- Kanske inte, men han är visst värsta partyprinsen! Men det är väl bara för att Erik också är det. Men snälla! Du måste komma! Miriam, Amanda, Anna och Katarina vet jag ska komma. Sen så kommer det säkert John, Johannes och Erik. Sen kommer det nog fler ifrån klassen. Snälla du måste komma!
- Festar Johannes? sa Angelica med ironis röst.
- Vet inte, har aldrig sett honom på sånt förut, men jag hörde av Erik att han skulle komma! Kom igen, tänk han full! Skulle inte de vara kul?!
- Jo, ganska intressant skulle det vara..
- Så! Då kommer du!
- Vi får se. Jag måste ju prata med mamma först.
- Lova att göra det i kväll och berätta för mig sen!
- Det kan jag inte lova. sa Angelica och log.
- Varför inte?
- Man måste ju hitta läget när man ska fråga.
- Ja, det är sant. Men varför skulle du inte få? Din mamma vill väl du ska hitta kompisar?
- Jo. Jag kan ju använda det som ett argument, eller något.
- Att du kan! Men i alla fall, vad tycker du om svenska läxan vi fick? Ganska dryg eller hur?
- Jo, det var den väl. svarade Angelica med lite bort svävande röst.
- Angelica lyssnar du?
- Va?
    Felicia suckade högt.
- Vad är det med dig? Du är så borta idag!
- Jag är väl inte borta? Jag sitter ju här!
- Jamen, du liksom svävar iväg. Vad tänker du på egentligen?
"John."
- Inget! sa Angelica och hon kände hur hennes kinder blossade försiktigt upp.
- Jojo, och de ska jag tro på! Kom igen berätta!
- Nej det är inget. Jag.. jag antar jag bara tänker på engelska läxan vi fick innan lunch.
- Vi hade svenska innan lunch Angelica.
"Ajdå.. den va ju bra snygg. Hur ska jag rädda mig ifrån det här?!" Angelica kände hur paniken spred sig i hennes kropp. Hon vågade inte erkänna för Felicia om hennes känslor för John. "Tänk om hon också gillar honom? Eller någon hon känner? Eller tänk om hon berättar för John!"
- Jag sa du är helt borta. Kom igen och berätta! Jag lovar, jag berättar inte för någon! Inte ens Miriam eller Amanda!
    Angelica tittade på Felicia. Hennes ögon var förändrade, ifrån den uppspelta glada och halvt galna blicken hon hade gett henne bara för några minuter sen, så var de mer allvarliga, seriösa och uppmuntrande på något sätt.
    Angelica bet sig i läppen och tittade ner i bordet. Skulle hon tordas säga de?
- Det är en kille va?
    Hon hoppade till och tittade på Felicia med rodnade kinder.
"Hur visste hon..."
- Så det är en kille. Vem är det, någon jag känner? sa Felicia och log.
    Angelica nickade stumt och rodnade ännu mer. Hon var inte riktigt van att erkänna så personliga saker.
- Men då måste du ju berätta vem det är! Jag blir ju nyfiken! Är det Erik?
- Gud nej! svarade Angelica direkt och hörde hur Felicia skrattade åt hennes reaktion.
- Tur de ändå, han är en player. Men, är det Mats?
- Vem är det nu igen?
- Okej, inte han. Johannes?
- Nä, inte han. Han är lite läskig tycker jag.
- Läskigt snygg ja! Du har fortfarande inte hört hans röst va? Man är fast på en gång!
    Felicia lutade sig bakåt mot stilryggen och blev tyst. Tillslut hoppade hon så häftigt upp att Angelica ryckte till.
- Det är John va?!
Angelicas ansikte fick färgen av coca cola burk och stammade tyst fram ett ynkligt litet "ja".
- Jag visste det! Å, han ser bra ut. Du har smak Angelica! Men har du pratat med honom? Jasså? När då? Hur då? Du måste berätta allt!
    Felicias ord rann ur munnen på henne och Angelica hade problem att svara på alla hennes miljoner frågor. När hon äntligen hade lugnat ner sig så hade det med all säkerhet gått över 10 minuter.
- Men då måste du komma till Kims fest!
- Vadå då?
- Jamen, Johan kommer vara där. Och John och Johan är oskiljaktiga! De hänger med i vått och torrt! Du borde kanske bli kompis med Johan! Då kommer du också närmare John!
- Nja, jag tror inte jag vill gå den vägen. Jag vill hellre att John ska lära känna mig igenom mig, och inte igenom någon annan. Om du förstår.
- Okej, jo det gör jag! Ganska smart drag där! Men du kommer till festen va?
- Jag har redan sagt jag ska fråga mamma...
- Det är sant. Å Jag älskar sånt här! Ni skulle bli så söta ihop!
- Skulle vi?
- Så klart ni skulle! sa Felicia som om det skulle vara de mest självklara i hela världen.
    Angelica tittade ner på sina lår.
"Skulle han och jag, vara söta ihop?" Hon rodnade lätt åt den tanken, det skulle vara helt underbart om de två kunde bli ihop!
- Men du får akta dig, John är en ganska populär kille. Det är ganska många tjejer som vill ha honom.
- Jo, jag var rädd för det.
- Men det är inget att bekymra sig över! Jag tycker ni två ska bli ihop. För jag tror John behöver någon som dig.
- Som jag? varför det?
- Han behöver en bra tjej som han kan lita på, som är trogen och snäll och söt!
    Angelica rodnade kraftigt åt de fina komplimangerna. Hon hade inte fått höra att hon var söt på väldigt, väldigt länge.
- Hej! Så det är här ni sitter! hörde hon en ljus röst säga.
    Hon tittade upp och såg Miriams och Amandas ansikten.
- Hej! Jo, de gör vi! Var har ni varit egentligen?
- Hemligt! fnissade Amanda och satte sig bredvid Angelica.
- Jasså? Får man inte veta?!
- Nepp! fnissade Amanda till igen och log stort.
- Men Angelica! Vad röd du är i ansikte, rodnar du? sa Miriam och tittade fundersamt på henne.
- Ehm, jo de är så..
    Orden hade satt fast i halsen på henne. Hon ville helst inte att Miriam och Amanda skulle veta något om vad hon kände för John.
- Hon råkade svälja fel bara för en liten stund sen och hostade så mycket att hon blev röd i ansikte. Jag trodde hon skulle svälja ihjäl sig! sa Felicia plötsligt.
- Oj! Det kan inte varit kul. men de gick bra va? frågade Amanda och tittade oroligt på Angelica.
- Ehm, jo det är okej nu. Fick till det efter en stund.
- Gu tur! Vill inte du bara ska dö mitt i matsalen på skolan! Inte för du ska dö alls, men det skulle vara så hemskt! Har ni föresten hört om den där tjejen på Midgård som är gravid och tänker behålla barnet!? frågade Miriam och samtaletsämnet hade tagit en tvärsväng.
    Angelica tittade upp på Felicia som log snäll mot henne och blickade diskret med de ena ögat. Angelica trodde hon skulle börja gråta.
"Finns det verkligen så snälla människor?" tänkte hon.