Bangen

Två händer slog ner i bordet så plötsligt att John trodde han skulle få en hjärtattack. Han tittade upp och ser Johans glada min som långsamt höll på att utbrista i skratt. John tog sig för hjärtat och sa:
- Jag trodde jag skulle dö! Skräms inte så djävulskt!
- Förlåt! Det var inte meningen att skrämmas så mycket..
- Helt ärligt Johan, du kommer ta död på mig en vacker dag om du fortsätter så här! John la en extra allvarlig ton i rösten för att få fram en reaktion av honom.
    Johan tog bort sina händer ifrån bordet, kliade sig med den högra handen i håret och la den vänstra runt magen. Hans blick sökte desperat något att fästa blicken på nere på golvet.
- Ehm.. förlåt, jag ska inte göra det igen. sa han med sådan stor ånger i rösten att det kunde fått vem som helst att börja gråta i medlidande för honom.
    John började med ens skratta, reaktionen han hade väntat på var ingeting emot den här! För att inte avslöja sig så var John tvungen att ta tag i bords kanten med ena handen, och lägga den andra framför munnen.
    När Johan hörde hur John försökte kväva skrattet så tittade han upp igen och såg hur John höll för munnen på sig själv för att inte gap skratta.
- Din lilla..! sa Johan och kastade sig över bordet, drog ner John ifrån stolen där han satt och de båda föll ner på golvet.
John kunde inte sluta skratta samtidigt Johan försökte brotta ner honom så att han skulle vara överst.
    Snart märkte John att han kunde känna Johans händer på sitt bröst och runt sin ena arm, Johans ben låg på varsin sida om hans midja när Johan hade lyckats komma i överläge. Johans ansikte log i triumf och började peta sina smala, långa fingrar i midjan på honom. John vred och vände på sig i ett försök att komma lös. Johan skrattade förtjust och kittlade honom ännu mer, John skrattade hysteriskt och började slå på Johan och försökte dra bort honom ifrån sin kropp.
- Släpp mig! sa John och försökte åla sig ur hans grepp.
- Ånej! Du ska få igen din lilla gris! svarade Johan.
    John märkte hur Johans varma kropp började värma honom på ett syndigt och upphetsande sätt. John började gradvis gripas av panik och kämpa på allvar för att komma ifrån Johan. I ett desperat försök att komma ifrån så satte sig John sig upp i en sådan hastigt att Johan nästan föll av honom, men bara nästan. John märkte att Johans ansikte hade kommit så nära hans att han kunde känna Johans lätta andetag mot sin näsa. Han kunde också känna hela Johans bröst mot sin eget och hans rumpa över hans lår. Sakta, knappt märkbart men ändå så det kändes så kände han hur hans lem började fyllas med blod och långsamt resa sig.  
    Paniken svepte över honom som en kall dusch och utan att tänka så slängde han Johan ifrån sig och ställde sig upp. Han ställde med ryggen mot Johan och började hyperventilera, tyst så inte han skulle höra det.
- 1, 2, ..3,....4,....5.. viskade han tyst till sig själv, han kontrollera sig själv innan han vände sig om för att hur det gick med Johan.
 Johan låg på marken, med händerna runt sin mage och tårar i ögonen skrattade han högt och ljudligt.
- Där fick du! Din lilla gris! skrattade Johan fram där han låg på klassrumsgolvet.
John tittade sig omkring, som tur var hade ingen av hans klasskompisar anlänt än, han hade suttit helt själv i klassrummet när Johan hade kommit in. Han andandes tungt ut och log mot honom.
- Det är inte schyst att hoppa på någon utan förvarning vet du! sa John med en retlig röst.
- Det är inte heller schyst att spela på skuldkänslor! svarade Johan och försökte ställa sig upp.
John suckade och räckte fram handen.
- Här, jag hjälper dig.
Johan tog emot handen och rycktes hastigt upp.
- Tack! sa han glatt och borstade av sig.
John tittade på honom, men vände snabbt bort blicken. Han tog upp sin stol som hade välts i den vilda striden, satte sig vid sin plats och han slog upp sin boken. Han bläddrade mellan sidorna och märkte inte att Johan kom närmare och närmare för varje sekund, när Johan var så nära att han nästan tog i John böjde han sig fram och viskade:
- Det är kul att skrämma dig.
John hoppade till och slog nästan ner sin bok igen. Johan skrattade så mycket att han nästan fick tårar i ögonen.
- Din skitunge!
John tog sin penna och slängde den på honom men kunde själv inte låta bli att le. Johans skratt hade alltid kunnat få honom att känna sig bättre till mods, och gladare.
- Nej nu ska vi vara mer seriösa, det var inte meningen att skrämma skiten ur dig hela tiden!
John muttrade och tittade på honom.
- Nehe? Va ville du då?
- Det är fest på gång! Hos Kim på fredag! Visst är du på?
John tvekade, han hade aldrig varit så där bra på fest fronten.
- Kanske, vilka kommer?
- Vanliga gänget. Johannes, Kim förstås, Erik, jag tänkte gå, några från klassen och sen kanske Jenny!
John svalde, han visste att hans lögn skulle komma i kapp honom förr eller senare. Johan tittade på honom och log så vackert, hur kunde han motstå honom när han ser på honom med de där mörka ögonen?
- Vi får se, kanske.
- Vadå kanske? Om Jenny kommer kan du ju ragga på henne där och kanske få nått!
- Jo, det är ju sant..
- Så! Visst kommer du då?
- Vi får se sa jag!
- Men snälla John! Inte bara för att Jenny är där, kom för min skull! Det är så tråkigt utan dig..
Även om John kunde höra den lilla ironin i Johans röst så kunde hans hjärta inte hjälpa att ta ett extra skutt.
- Vi får se.
- Du vet jag inte kommer ge mig för ens jag får ett ja?
- Jag vet.
- Sååååå..?
John tittade på sin leende kompis och suckade.
- Jag ska fråga mamma först. Sen får vi se.
- Ja, det är bättre än ett "Vi får se!", muttrade Johan, men vi får synas! Jag måste kila på lektionen igen, Hej då!
- Hej då. svarade John tillbaka och såg honom lämna klassrummet.
John la ner huvudet på bordet. Varför ska det vara så svårt?

- Satan vad många böcker. suckade Angelica när hon gick upp för trappan.
Hennes mörkröda axelväska tyngde ner hennes axel så mycket att de gjorde ont. Att byta axel var uteslutet, den andra var redan röd efter axelremmen ifrån väskan.
- Det var bara en liten bit till nu. uppmuntrade hon sig själv och tog ett hård tag om väskan.
    Hon steg upp det sista trappsteget och pustade ut.
- Klar! viskade hon och släppte försiktigt taget om väskan och lät tyngden hänga på axeln igen.
- RIVCSH!
    Angelica suckade högt samtidigt hon hörde hur alla hennes böcker, papper, pennor och allt annat hon hade i sin väska föll ner över trappan som hon just besegrat. Hon vände väskan upp och ner och såg hur ett stort hål hade bildas i botten på den.
- Förrädiska väska! väste hon.
    Hon gick ner en bit för trappan och började samla ihop alla sina saker.
- Typiskt att väsk-jävlen skulle gå sänder just när jag hade kommit upp för hela trappen. Men vad hade man väntat sig? muttrade hon.
    När hon skulle stiga upp ett trappsteg så kände hur hennes fot snavade vid något och hon föll handlös bakåt.
- Fan, nu kommer ja dö också! tänkte hon och önskade att hon i alla fall kunde skrika, men rösten hade fastnat i halsen på henne.
Hon knep ihop ögonen och beredde sig på att falla på de hårda golvet.  
    Men istället för att känna de kalla golvet mot hennes rygg, kände hon två stycken armar tog tag i henne. Hon kände hur hennes huvud togs emot av någon mjukt och varmt, hennes rygg stöttades av något som kändes som ett lår.
- Det där var inte lite nära ögat de! sa en kraftigt mörk, men vänlig röst till henne.  
Hon nickade stumt och försökte ta sig upp. Men snart märkte hon hur svårt det var, hennes fötter fick inget bra grepp om marken under henne.
- Vänta, så ska jag hjälpa dig. sa rösten igen och började försiktigt gå upp för trappan.
Stöttad av människan bakom henne så lyckades hon långsamt komma upp på de nästa trappsteget och återfinna balansen.
- Tack du, sa hon och vände sig om, jäklar vilka ref ...  
Orden fastnade i strupen på henne, framför henne stod han! Han log mot henne, tog av sig sina stora hörlurar från huvudet och lät de vila mot nacken.
- Ingen orsak. Men varför slänger du dina saker över hela trappan för? sa John och tittade fundersamt på henne.
- Ehm.. Jo min.. min väska gick sönder. stammade hon fram.
Hon tittade skyggt på honom, hans ljusa ögon såg så vänligt på henne att hon var tvungen att slå ner blicken. Hon märkte med ens att hon inte andades. Hon tog ett kraftigt andetag och hoppades att de inte skulle märkas. I ett försök att samla sig så tittade hon ner på hans skor. De var ett par mörkgröna sneakers, nyans förändringen framme vid tårna visade att dom var ganska gamla. De var ganska slarvigt knutna och på den högra foten hade skosnöret gått av. Hon märkte också att hans byxor täckte övre delen av skon, för att sen dölja hela hälen. De mörka jeansen var också ganska slitna, eller så hade de köpts så. Färgen hade bleknat lite och på knäna var det mycket ljusare, nästa ljusblått, i jämförelse mot resten av byxorna. Undra hur det då såg ut vid rumpan..? Hon slog snabbt bort den tanken och kände hur hon rodnade.
- Jag ska hjälpa dig ta upp dina saker. sa John tvärt.
Hon tittade upp på honom igen, men han vände ryggen till och börjat plocka upp hennes saker. Hon tittade på honom, sen började även hon plocka upp sakerna. Hon tittade på honom i smyg, hur han stod böjd över trappan och tog upp hennes matte bok. Hon log för sig själv, hans byxor hade ljusnat på rumpan.