Bangen

John stod och lutade sig mot fönsterkarmen. Han tittade ut på mängden av folk. Några ansikten kände han igen ifrån Johans klass, andra från hans egen klass. Sen var de även folk han aldrig sett. Folk stod och hoppade till musiken på det hemmagjorda dansgolvet medan andra stod och prata om någonting oväsentligt. Men John ville inte delta i någon av de aktiviteterna. Istället stod han och betraktade honom på avstånd.
"Johan.." tänkte han och suckade tyst.
    Han stod på andra sidan rummet och pratade med Angelica. Det hade gått över en timme efter att han hade lämnat dem ifred. Felicia hade tydligen gjort de samma bara en kort stund efteråt, för de hade stått ensamma ganska länge nu. John såg hur Johan log, skrattade och rörde nervöst på sig medan han pratade med Angelica.
"Varför kan han inte göra så där mot mig?" tänkte han argt och tog en stor klunk ur sitt glass.
    Han kände den fräna smaken fylla hans mun och han svalde så snabbt han kunde.
"Fy fan för Kims blandningar. Alla vet att man inte ska blanda vodka och cola."
    Han vände blicken tillbaka till Johan. Han iakttog varje rörelse gjorde, varje andetag han tog. Allt ifrån att luta sig ifrån den ena foten till den andra till att klia sig i håret under sin mössa.
"Jag kan inte fortsätta hålla på så här." tänkte han och tittade ner i golvet. "Jag måste ju se helt besatt ut!"
    Han tog en ny klunk ut sitt glas.
"Varför kan det inte vara jag?"
- Varför gör du inget åt det? sa en klar, vacker röst.
    Han tittade upp igen och såg sig omkring. Men allt var som de var för 2 sekunder sen. Folk dansade eller pratade med varandra. Inget var förändrat. Han ställde till sig och kände hur han stötte till någon. Han såg om sin högra sida och märkte att Johannes stod bredvid honom. John granskade snabbt Johannes som tittade ut i luften utan att ägna en blick åt honom. Han hade en burk Fanta i sin hand och han kunde skymta en hörlur i hans vänstra öra.
"Inte kan de ha varit Johannes.. Nej, omöjligt. Jag måste bara inbilla mig saker." tänkte han och tittade framåt igen.
    Han kunde se hur Johan log stort mot Angelica och hur han rörde vid hennes arm.
"Varför..." Han kände hur det hög till i magen och den välbekanta klumpen växte sig större. Utan att han märkte det så grepp han tag i skjortan vid magen och knöt handen. 
"..kan det inte vara jag?"
- Om du vill det så mycket, varför gör du inget åt det? sa rösten igen.
    Han vaknade upp ur sina tankar och såg sig omkring igen.
"Vem är det som pratar?!" tänkte han hysteriskt.
    På hans vänstra sida fanns endast en vägg, framför honom var det bara massa okända människor han aldrig träffat. Han vände sig på sin högra sida igen och såg på Johannes. Fast den här gången tittade han inte rätt ut i luften, utan rätt på honom med sina mörka ögon.  John svalde.
"Är det verkligen han som pratar med mig?"
    Johannes tittade framåt igen och fortsatte:
- Om du inte tänker göra något åt det, så ökar ju inte precis chansen att de händer eller hur?
    John kände hur en behaglig rysning gled igenom hans kropp och han såg hur håret på armarna reste sig.
- Jo, det är ju sant. sa John tyst och tog en till klunk.
"Så det var Johannes..." tänkte han chockerat.
    Han hade aldrig hört Johannes prata, bara hört andra prata om det. Hur lugn, klar men ändå mörk och melodisk röst han hade. Men aldrig hade han annat hur ofullständig den beskrivningen var.
    Johannes förde sin Fanta till läpparna och drack, ljudlöst. John iakttog honom försiktigt och svalde. Johannes var några decimeter längre än honom, välbyggd och såg bra ut. Ändå fick han Johns nackhår att resa sig.
"Det är någonting som inte är riktigt rätt med den här killen." tänkte han.
    Plötsligt hörde han hur Johannes suckade och tog en till klunk av sin Fanta.
- Vad? frågade John.
    Utan att säga ett ord nickade Johannes med huvudet i riktning mot Johan och Angelica. John tittade dit och såg hur Angelica skrattade högt och vinglade till lite grann. Hon förde en flaska till munnen och till synes, tog en stor klunk.
"Vad är det hon dricker?" tänkte John och ansträngde sina ögon för att se igenom det mörka rummet. 
- Baccardi. morrade Johannes.
    John ryste till igen.
"Han är läskig." tänkte han.
    Johannes gav honom en ilsken blick, tittade fram igen och drack mer av sin Fanta.
"Jag sa inte de där högt gjorde jag?" tänkte John förskräckt.
    John förde nervöst handen till munnen men blev tvärt stoppad av Johannes.
- Du ska inte bita på naglarna.
    John svalde och tog ner handen igen. Han tog en sista klunk ut sitt nu tomma glas.
"Varför känns det som om Johannes alltid är tre steg framför mig?" tänkte han oroligt och vred lite på sig. "Som om han visste vad jag tänkte.."
    Plötsligt fångade något annat Johns blick. På andra sidan rummet såg han hur Angelica hade lutat sig mot Johans bröst och vilade huvudet mot honom. Samtidigt Johan klappade henne ömt på huvudet och sa något till henne.

John tappade andan och föll ihop på marken. Tankarna snurrade. Han hade.. han skulle vara beredd på det! Det hade han lovat sig själv. En vacker dag skulle Johan få en tjej, det var ett faktum. Och han skulle stå där, beredd och gratta honom med ett leende. Inte bryta ihop, inte gråta. Inte när någon ser i alla fall.
- Samla dig, du skulle vara beredd! viskade han ohörbart till sig själv.
    Som en reflex, satte han sig i fosterställning och begravde ansiktet mellan knäna. Han kände hur alla muskler i hans kropp spändes och att han knep ihop med ögonen.
"SAMLA DIG!" skrek en desperat röst i hans huvud.
- Du kan inte lura dig själv. hörde han Johannes lugna röst säga.
    Han tittade försiktigt upp och mötte Johannes lugna ansikte som var kanske 10 centimeter ifrån hans. Johannes lugna, betryggande ögon såg in i hans och plötsligt kände han hur han slappnade av. Han började andas normalt igen och musklerna kopplade av.
- Sluta försök vara något du inte är. fortsatte han och ställde sig upp.
    John sa inget utan tittade bara tyst ut över golvet. Han hörde Johannes tysta viskning:
- Om du vill ha han, ta honom.
- Men om han inte vill ha mig då? viskade John tillbaka.
- Du måste i alla fall försöka.
    John tog ett fastare tag om sig själv.
- Nu är det i alla fall för sent. viskade han tyst.
- Inget är för sent.
    John svalde.
"Kanske, kanske inte. Ska jag våga försöka? Ska jag våga försöka bli Johans?" tankar som aldrig ens nuddat Johns sinne snurrade nu fritt runt i hans skalle.
    De gjorde honom yr och förvirrad. Vad skulle han göra?

    Plötsligt slog en tanke honom.
" Hur vet Johannes att jag är förälskad i Johan?"
    Han kände hur paniken växte och han tittade upp där Johannes skulle ha stått. Men han var bort. John ställde sig snabbt upp och titta sig omkring.
"Hur kan han veta?" tänkte han medan han letade genom människorna.
    Så fick han syn på honom, i hallen på väg mot ytterdörren. John började gå snabbt mellan folket och försökte styra bort dem som kom i vägen. Han såg hur Johannes tog på sig sin jacka och började leta sina skor.
"Hur kan du veta?!" tänkte han frustrerat och kände hur alla möjliga känslor bubblade upp.
    Snart skulle han vara framme vid honom, han skulle bara förbi trappan.

    Hon tog tag i hans arm och försökte dra honom lätt till sig.
- John? sa hon för att få hans uppmärksamhet.
    Han vände sig om och såg på henne med sina vackra, ljusa ögon.
- Inte nu Angelica, jag måste...
"Han är så het. Jag måste ha honom." tänkte Angelica och kände sig helt plötsligt modig, som om hela världen låg för hennes fötter.
    Hon tog tag om hans huvud med båda sina händer och drog han till sig. Hon ställde sig på tå för att nå upp till han och hon förde sina läppar mot hans.
"Så mjuk.." tänkte hon.