Bangen

Angelica satte sig på en bänk i omklädningsrummet. Tjejerna stormade in i rummet och öppnade sina väskor. 

- Å Gud vilket lektion! sa Miriam trött.

- Du sa det! Det var as jobbigt. sa Anna som hade börjat ta sig av sig gymnastikkläderna.

- Jag tyckte det var riktigt kul! sa Felicia som hade satt sig på bänken en bit bort ifrån Angelica. Äntligen fick man ge den där Erik vad han förtjänande!

Tjejerna fortsatte sin livliga diskussion medan de bytte om. Alla utom Angelica som satt och bara lyssnade. Några tjejer gick in i dusch rummet och fortsatte prata, högt och tydligt. 

- Angelica, ska inte du duscha? frågade Felicia och tittade undrande på henne. 

- Jag behöver andas en stund. Det var ju en ganska ansträngande lektion. sa Angelica och log. 

Hon hatade att ljuga, speciellt för snälla Felicia. Ett gammalt välkänt hål började äta upp henne inifrån. Hon skakade på huvudet och koncentrerade tankarna på annat håll. 

Detta var den första gymnastiklektionen hon hade haft med klassen. Hon hade försökt undvika de lektionerna till fullo. Men att prägla på att man hade ont i benet, eller halsen funkade inte i längden. Lärarens blick sen förra lektionen hade sagt sitt. Hon var tvungen att vara med på den här lektionen. Och det hade varit kul. Hon var inte ett stort fan av innebandy, men här spelade det ingen roll. Alla hade varit schyssta och passat, hejat på varandra och hurrat när någon gjort mål. I alla fall tjejerna hade gjort så. Killarna är ju trots allt killar. 

"Undra varför Johan inte var med idag. Fast, han verkade ganska sliten i för sig." tänkte Angelica och såg sig omkring. 

Det var tomt i omklädningsrummet, alla tjejer hade visst dragit eller var i duschen. 

"Shit vad snabb dom var!" tänkte hon förbluffat och började långsamt ta av sig kläderna. Hon var noga med att täcka upp varje del av kroppen med sin handduk efter hon hade tagit av sig nått. 

Plötsligt kunde hon urskilja Miriams röst in i från duschrummet. 

- Har ni hört föresten? Det var jätte hemskt! Jag vet inte vilken skola det var på, men där hade visst en tjej blivit så mobbad att hon var tvungen att åka in på sjukhuset!

Angelica stelnade till. Hon kunde knappt andas längre. 

- Va?! Hur hade de hänt? hörde hon Amanda säga. 

- Ingen vet säkert. Men de sägs att några tjejer hade knuffat henne ner för en trapp!

- Va?! Kan man verkligen göra så?! utropade Anna. 

- Det verkar så. Men det var inte precis en engångs grej heller. De hade varit ganska grymma mot den där tjejen. De hade bland annat skurit henne med en liten kniv, gömt hennes kläder på idrotten och tagit hennes skor och så vidare.

Huvudet snurrade på Angelica. Minnena kom tillbaka. Ångesten, rädslan, smärtan. 

- Man kan ju nästan börja undra vad som skulle vara så fel med henne, om de höll på så där! sa Miriam. 

- Nu är du dum! Det är ju inte hennes fel fattar du väl. sa Anna.

- Det var inte så jag menade. sa Miriam bittert. 

Angelica hörde ingenting längre. Rummet snurrade. Fötterna hade förlorat sitt grepp om jorden. Det kändes som hennes mage vände sig ut och in i magen på henne. Väggen som hon hade förr sett på var nu bara nått ljusbrunt svagt ljus. Hon kände inte ens att handduken gled ner lite.

- Angelica. Mår du bra? hörde hon en avlägsen röst. 

Hon hörde inte ens vad hon själv svarade. Men hon kände två varma händer greppade tag om hennes axlar och tvingade henne att sätta sig ner. Långsamt, fick hon grepp om jorden igen. Hennes huvud slutade sakta snurra. Då hon kunde se klart igen tittade hon upp. Där satt Felicia, med håret uppsatt i en snodd och en handduk virad runt sig. 

- Mår du bra, Angelica? 

- J..ja då! svarade hon stammande. 

Felicia tittade misstänksamt på henne. 

- Du verkar inte okej. sa hon lent. 

Nu först märkte Angelica att det var tyst omkring dem. Inga röster kom längre ifrån duschrummet. 

- Vart är alla? frågade hon.

- De har gått till lektion. Du har ingen aning om hur länge du stod där va? 

- Klart jag har! sa Angelica nervöst. 

"Shit, inte nu. Låt henne inte få reda på det."

- Eller inte! Angelica, jag har ingen aning om vilken skola du kom ifrån. Men på den här skolan så står man inte och svajar i 20 minuter. 

Angelica blev tyst. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon visste inte att det hade tagit så lång tid. 

- Angelica. Är du tjejen som Miriam pratade om? Hon som blev mobbad? Jag såg att du ryckte till när hon började prata om det. Och efter det så har du bara svarat med mummel. 

Angelica såg upp i Felicias snälla ögon. Men tittade snabbt ner igen. Felicia fick ett hysteriskt skakande huvud som svar. 

- Förklara då hur du kan ha alla dessa sår? frågade Felicia med en tyst röst. 

Angelica tittade med fasa på hur långt ner handduken hade glidit. Båda hennes axlar, och ända ner till skuldra syntes det hud. Angelica drog snabbt upp handduken på rätt plats igen och tittade bort. Hon kunde inte andas längre. Hjärnan hade slutade fungera. Den enda tanken som snurrade var:

"Nu är det över, nu kommer hon få reda på det. Och då kommer hon berätta för alla och då börjar allting om igen!"

- jag vill inte det. viskade hon. 

- Vill inte vad? frågade Felicia försiktigt. 

- Det får inte hända igen. Jag klara inte av det! sa hon med lite högre röst. 

Felicia tittade på henne. Smekte henne tröstande på hennes egna axel. Hon annat ända sen i början att det var någonting speciellt med Angelica. Första gången hon hade sett henne i början av terminen så såg hon så liten ut. Som om allting på jorden var något farligt. Det var en av anledningarna hon hade börjat prata med henne. För hon såg så liten och ensam ut. 

- Vad än som har hänt, så kommer det inte hända igen okej? Här kommer ingen göra dig illa, Angelica. 

Angelica tittade upp på henne. Hon såg hur Angelicas ögon hade börjat tåras och hon darrade på underläppen. 

"Hur kan någon vara så elak mot den här tjejen?" tänkte Felicia och log ömt mot Angelica. 

Då brast det för Angelica och tårarna exploderade fram. Det var så länge sen någon, utan för familjen, hade sagt så snälla ord till henne. Hållit om henne och tröstat henne. Det blev för mycket på en gång. 

Tjejerna dök aldrig upp på lektionen efter idrotten. De blev sittandes i omklädningsrummet och pratade. De pratade om vad som hade hänt på Östra, om hur Angelica hade kommit sig ur det och hur hon nu kunde gå vidare. Men varför hon blev mobbad, sa hon aldrig. Trots allt, hon ville ju inte det skulle upprepas.

Slut på kap 14