Bangen

- Lovar du att komma ihåg?
- Jaja, jag lovar. sa hon.
- Så, när du fyller 40 så ringer jag dig. Eftersom du fyller år senare på året än jag.
- Okej. Så det är du som egentligen ska försöka komma ihåg det, inte jag.
- Kanske. Men jag vill inte ringa dig och höra att du har glömt bort mig helt och hållet.
- Nej, det skulle bara vara elakt. sa hon och skrattade.

Hon tog glaset till munnen och tömde det till hälften.
- Var inte sådan nu, Josephine. sa hennes vän Åsa.
- Men du vet att jag har rätt! Alla män är just sådana, ler och smickrar en. Låstas att vad man har är speciellt. Men sen när de har ledsnat slänger de iväg en som en trasig leksaks bil och letar upp en ny. Om man försöker prata om äktenskap eller barn så fryser de till is och springer ut igenom dörren innan du har hunnit räkna till 10. Allt män vill ha är sex eller mer sex. Inget mellanting.
- Men alla män är inte sådana, Mikael..
- Mikael är ett stort undantag. Mikael är en mycket speciell, rar och trevlig man. Han är även din man och far till dina barn. sa Josephine trött.
- Jo kanske det. sa Åsa och rodnande lite lätt. Men det bevisar bara att de finns där ute! De där rara, söta killarna..
- Jodå! Visst finns de! De är bara upptagna av andra kvinnor, eller så är de bög. Nej du, Killar är som toaletter, antingen upptagna eller full i skit.
    Josephine förde glaset med sprit till munnen igen och tömde det.
- Kan jag få en till av den här? ropade hon till bartendern.
- Josephine! Det är din tredje! Ska du verkligen dricka så mycket? utropade Åsa.
    Josephine suckade lätt åt sin kompis och tittade på henne med trötta ögon.
- Snälla, jag vill bara rensa skallen.
    Åsa bet sig i läppen. Nickade tyst och höll om sin öl med båda händerna. Josephine fick sin drink och började hälla i sig den. Baren var halvtom på folk, som den brukade vara så där på tisdags kvällen.
- Du ska se att du träffar den riktiga, "The One" vet du. sa Åsa uppmuntrande.
- Och sen få hela paketet? Lycklig i alla dagar och kärlek som blommar var dag? Åsa, jag är för gammal för sagor.
- Ingen är för gammal för sagor. påpekade Åsa snabbt.
- En tant på 40 år är för gammal för sagor. sa Josephine surt.
- Du är inte 40 än.
- Nej, just ja. Det är i morgon. sa hon ironiskt.
- Ålder är inte det som bestämmer människan.
- Nej, ålder är det som trycker ner människan och får henne att känna sig meningslös och oälskad. sa Josephine och drack upp sitt glas.
    Hon lämnade pengar på bardisken och ställde sig upp.
- Vart ska du? frågade Åsa försiktigt.
- Hem. Tack för att du kom Åsa, det betyder jätte mycket. sa hon och log mot Åsa, innan och gick mot dörren.

Sommarvärmen sköljde över hennes ansikte. Hon gick med bestämda steg upp för gatan i riktning mot hennes lägenhet, som hon egentligen skulle ha försökt fått sålt idag. Huvudet snurrade med svordomar och förbannelser.
    En lätt vind tog tag i hennes kjol och blåste på hennes bara, ny rakade ben. Hon hade ansträngt sig hela sommaren för att få rätt brunbrända nyans på sin annars så bleka hy. Ansträngt sig helt i onödan. Aldrig att hon skulle ta tillbaka honom efter det han hade gjort!
    Hon gick upp för trapphuset och slet upp nycklarna ur handväskan. Hon flikade med låset en liten stund innan hon kom in i den tomma lägenheten.
    Hon såg sig omkring. Hennes 1:a hade aldrig sett mindre ut. Hon hängde av sig sin jacka på kroken i hallen och gick och satte sig i soffan.     
    Hon ställde sig upp igen, gick till kylskåpet och hämtade ut en glassförpackning. Tillbaka till soffan med en sked började hon äta ur "Chokladsmak och Vanilj" – glassen. Hon skulle inte gråta. Det var den grisen inte värd. Hon satte på tv:n och började skifta mellan kanalerna.
- Skit program, tråkig dokumentär, dålig film, äcklig romantisk skit. . .
    Till slut fastnade hon för någon tecknad serie på Cartoon Network. Hon såg på de skiftande bilderna på tv:n utan att riktigt hänga med i storyn. Även om hon inte ville det. Så tänkte hennes hjärna över varje stund, varje ögonblick hon hade tillbringat med honom. Alla de glada, roliga stunder de hade varit tillsammans. Utan att hon märkte det föll en tår ner över hennes kind.

Den irriterande telefonsignalen löd högt över den lilla lägenheten. Hon satte sig spikrak i upp och tittade sig omkring. Hon hade somnat i soffan med det halvtomma glasspaketet i handen och tv:n fortfarande på. Glassen hade hunnit rinna ner på soffan och ner på golvet så det hade bildas en liten hög smält kletig glass.
    Signalen skrek till igen och hon sprang upp för att börja leta. Efter tre signaler till hittade hon den i jackfickan.
- Hallå? sa hon trött och irriterat.
- Hejsan! Fångande dig på morgonen va? hörde hon en glad, mörk, okänd röst säga.
- Ehm, jo faktiskt. sa hon förundrande.
- Och de säger att folk förändras. skrattade han. Det är din födelsedag och du är ändå inte uppe för ens klockan är halv tolv. Du är inte tonåring längre, Josephine.
    Vem var denna man och hur kunde han hennes namn?
- På tal om födelsedag, Grattis till 40 år!
- Är det något att hurra över? sa hon ilsket.
    Gårdagens ilska hade fortfarande inte svalnat, snarare bubblade upp nu igen som vattnet på spisen.
- Kanske, kanske inte. Men hur är det för dig nu då? Hur går det med mannen och barnen?
- Vilken man och vilka barn? sa hon irriterat. Jag tror du har fått fel Josephine. För jag har ingen aning om vad du talar om.
- Men, är inte det här Josephine Månsdotter? Ifrån Uppsala? sa han chockat.
- Jo. sa hon tyst. Men vem är det jag talar med? Och hur kan du veta så mycket om mig?
- Oj! Jag har ju glömt att presentera mig! Det är jag, Wille!
- Vilken Wille? sa hon förvirrat.
- Wiliham Oskarsson. sa han försiktigt. Kommer du inte ihåg mig?
    Hon tvär stannade. Plötsligt översvämmades hennes huvud av ett så länge glömt minne.

- Jävla skit killar! Vad ska man ha dom till?! skrek hon argt i kudden.
- Men Josephine! Som du säger! skrattade Wille och satte sig bredvid henne på sängen.
- Du vet jag har rätt. De är bara dumma, egoistiska och tänker bara på sex. Vad ska man ha dem till?!
- Ja, om jag inte minns fel så var det du som sa att sex var ett av de bästa sakerna som fanns i världen. sa han och log.
- Retas inte med mig! skrek hon och kastade en kudde på honom.
    Han tittade på henne, in i hennes tårfyllda ögon.
- Förlåt. sa han full av skam. Men, tänk det så här. Du är bara 17 år, du hinner bli kär och dumpa killar flera gånger om innan du ska stadga dig.
- Eller så hinner de dumpa mig. sa hon tyst.
- Inget negativt nu. sa han och började klia henne på ryggen. Du har säkert en massa killar efter dig just i denna stund. Utan att du ens vet om det!
- Vad är de för killar då? Som inte ens vågar försöka. sa hon surt.
- Döm de inte innan du har träffat dem. sa han tyst.
- Äcsh! Varför inte? Alla killar är likadana. Sex sex sex. Det är de enda de tänker på, eller trekant.
- Gör Alla killar det? sa han och tittade ner i golvet.
    Hon såg på honom. Satte sig upp och la armen om honom.
- Alla utom du då. Men du är speciell, udda. sa hon tyst.
    Han tittade upp på henne igen och log. La sig ner i sängen och tittade upp i taket. Hon följde hans exempel och de båda såg upp i det vita, tråkiga taket hemma hos Josephine.
- Tror du att jag någonsin kommer att finna en kille som kan vara ihop med mig länge nog för att skaffa barn? sa hon efter en liten stund.
- Är det de allt de här är om? Du är rädd att ingen skulle vilja gifta sig med dig?
    Hon nickade tyst.
- Men lilla gumman. Klart du hittar en kille som du kommer att gifta dig med! Det är bara puckon som dumpar dig vet du. sa han tröstande.
- Kanske. Men i alla fall! Tänk om jag fortfarande är singel, inga barn eller ett vettigt hem när jag är 40? Vad ska jag göra då? Lägga mig ner och dö en tidig död?
- Det vore lite över dramatiskt. muttrade han.
- Men tänk om!
    Han såg på henne igen. En tår hade börjat rinna ner över hennes kind och förde med sig lite av hennes svarta masskara. Han suckade tyst.
- Okej. Ska vi säga så här. Om vi båda är i 40 års ålder är singlar, har inga barn och bor i ett skit hål till lägenhet. Så gifter vi två oss.
- Som en pakt?
- Ja, som någon slags av pakt. sa han tyst.
    Hon blev tyst en stund. Tänkte igenom de han sa. Det lät inte fruktansvärt dumt.
- Vilket säkerhets nät. sa hon tyst.
- Kalla det va du vill.
    Hon såg på honom. Log åt den lilla rodnaden som hade kommit på hans kinder och sa:
- Visst. Om vi båda är singlar när vi är 40 år, så ringer vi varandra och gifter oss.
- Lovar du att komma ihåg?
- Jaja, jag lovar. sa hon.
- Så, när du fyller 40 så ringer jag dig. Eftersom du fyller år senare på året än jag.
- Okej. Så det är du som egentligen ska försöka komma ihåg det, inte jag.
- Kanske. Men jag vill inte ringa dig och höra att du har glömt bort mig helt och hållet.
- Nej, det skulle bara vara elakt. sa hon och skrattade.

- Josephine? Är du där? hörde hon en röst i telefonen hon höll i.
    Hon vaknade upp ur sitt minne och svarade:
- Ja! Oj, förlåt Wille! Hur är det med dig?
- Det är bara bra. skrattade han.
- Härligt! Hur går det med frun och barnen? sa hon, nästan lite för hoppfullt.
- Vilken fru och vilka barn? sa han glatt.

Slut